Trycker till slut av sändningen från Radio Everton. Besviken. Försökte jobba, men kunde inte släppa fokus från den tredje omgångens Carabao cup-match mellan Everton och Southampton på Goodison Park. En match som i vart fall inte sändes på någon av de plattformar jag har tillgång till. Gamla fina ligacupen – som jag alltid kommer att säga istället för Carabao cup – är ju numera något som mest verkar vara i vägen. I vart fall inget som är värt att kämpa för.
Ändå sitter jag här, en tisdagskväll när Champions League pågår för fullt. Lyssnar på Evertons slagfärdiga kommentator Darren Griffiths och den lika underhållande experten – tillika klubbens ambassadör och en allmänt rolig kille – den gamle högerbacken och mittfältaren Ian Snodin, som nog mest är känd för att ha nobbat Kenny Dalglish Liverpool till förmån för Howard Kendalls Everton. Han belönades i och för sig med en ligatitel 1986/87, men därefter blev det en skadedrabbad karriär som aldrig riktigt nådde förväntade höjder. Men han är – och kommer alltid att vara – en populär figur på Merseyside.
De är kritiska. Everton spelar dåligt, trots höga förväntningar. Matchen kommenteras såsom det gällde något stort. Men så tar Southampton tar ledningen. Man kan höra tystnaden och besvikelsen på Goodison Park. Kommentatorerna är än mer besvikna då Everton – än en gång – inte lyckas förvalta ett spelövertag. Och idag finns där dessutom spännande spelare på plan som hittills inte fått så mycket speltid, såsom brassen Bernard, den lovande egna produkten Kieran Dowell och så superlöftet Ademola Lookman, som varenda Everton-supporter vill ska slå igenom då vem som helst kan se vad som finns i den där fotbollskroppen. Men det vill sig liksom aldrig. Goodison är för övrigt nästan fullsatt! En tisdag. Den tredje omgången av ligacupen.
Halvtid och sändningen avbryts enligt sedvanlig rutin då Griffiths och Snodin ska få sig en kopp te och kanske en kidney pie. Jag stirrar ut mot fönstret, långt bort från datorskärmen och kan inte koncentrera mig på jobbet jag tänkte göra. För visst sa de att Lookman ändå spelat rätt bra?
Ny halvlek. Nytt hopp. Även jag har laddat med en kopp te.
Det verkar inte bli så mycket bättre. Tror knappt Everton skapar något under de första tjugo minuterna. Jag borde egentligen stänga av och fokusera på jobbet. Har en del artiklar att skriva. Det är ju ändå bara ligacupen.
Jag hänger kvar. Lookman blir utbytt, men så kommer kvitteringen genom Theo Walcott. Jag hör kommentatorerna och Goodison explodera. Jag höjer nävarna framför datorn och knyter dem hårt. Nu jävlar. Nu ska det äntligen vända för oss, som den gången då Evertons manager Howard Kendall hotades av sparken, men i en oansenlig ligacupmatch gör motståndarna sig skyldig till en usel bakåtpassning som Evertons Adrian Heath snappar upp och kvitterar samt får till ett omspel. Ett mål som vände allt, då Everton från den stunden i januari 1984 mot ett oansenligt Oxford United skulle dominera engelsk fotboll i flera år. Finaler skulle spelas och titlar skulle tas. I bakåtpassaren Kevin Brocks Wikipedia, finns faktiskt just denna händelse som en av de först nämnda när hans spelarkarriär beskrivs.
Jag har sedan januari 1984 väntat på den där kvitteringen som vänder på allt. Kanske, kanske det är dags nu?
Everton pressar, men det hela går till straffar. Det är den tredje omgången i ligacupen och jag sitter som på nålar. Tänker på Kevin Brocks bakåtpassning och evig karma.
Everton förlorar straffläggningen och åker ur ligacupen även i år. Besvikelsen hos framförallt Griffiths är stor. Han avslutar inte ens med att försöka säga något fyndigt. Vill bara lägga ned. Sändningen är över.
Stirrar ut genom fönstret i den mörka oktobernatten. Kände igen mig i Griffiths känslor. Få bryr sig längre om ligacupen, men för oss som upplevt Evertons storhetstid, då klubben tog pokaler, vilket den alltid gjort genom alla tider, förutom de senaste decennierna, för oss är ligacupen en möjlighet till ljus och till en pokal. Därför kan vi inte ta lätt på ett uttåg i den tredje omgången. Vi kan inte unna oss sådan lyx. Och så är supporterskap för de allra flesta. Den där bitterljuva känslan av att framgången kanske kommer. Någon gång. Kanske. Men fram tills dess lider vi oss igenom uttåg ur ligacupen i den tredje omgången och väntar på den där bakåtpassningen som förändrar allt.
För er som gillar lidandet så är ni välkomna att följa med på Old Schools Tipsextraresa, vilken arrangeras av Nickes.com och där vi träffas för att lida tillsammans och minnas när fotboll var fotboll. Kontakta sales@nickes.com eller gå in på denna länk om ni vill hänga med den 7-10 december, då vi beger oss till Stoke-on-Trent.
skribentper 
Kommentera