Annonser

Månadsarkiv: september 2017

Manchester City – vad hände sen?

Läs Jon Lidbergs fortsättning på Manchester Citys öde efter storhetstiden i slutet av 1960- och början av 1970-talen. Perfekt en söndag kväll som uppladdning inför arbetsveckan.

Läs artikeln på Old Schools sida på Svenska Fans.

Annonser

Sex, våld, balett och Archie Gemmill

I veckans Old School Football Podcast #62 blir det sex och våld och så lite om Luton Towns ligacupseger 1988.

På ämnet våld går vi igenom när Bryan Robson läxade upp Vinnie Jones och på ämnet sex handlar allt om en tunnhårig liten mittfältsgubbe vid namn Archibald Gemmill. Eller sex och sex, det slutar med sensualism, storverk och konst.

Podden landar på olika ställen där poddar finns från lunch och framåt, men redan nu tänkte jag dela ett av de hetaste målen – sannolikt det hetaste – i Skottlands fotbollshistoria – när Archie Gemmill gör ett solomål mot Holland i VM 1978.

Ett mål av en kanske inte alltid så karismatisk liten mittfältsdynamo som gav upphov till sexscener i filmen Trainspotting såväl som inspiration till balettkoreografi.

 


Born a Man, Never a Boy.

Nummer 10 är ju normalt liraren och speluppläggaren, kanske den spelare som de andra behöver skydda eller rent av omhulda. I Liverpool FC på 1960- och 70-talen gällde dock helt andra regler.

Tommy Smith bar ofta nummer 10 och han var allt annat än omhuldad. Infödd scouser, användbar på flera platser, ”hard as nails” och Liverpools – kanske ligans – tuffaste spelare att möta för motståndarna.

Älskade kampen, flertalet motståndare var rädda för honom, men han var definitivt inte något träben, utan rätt duktig med bollen. Dock, med dagens regler, skulle han nog inte få spela mer än ett par minuter innan det röda kortet visas.

Passade perfekt i det Liverpool som under Bill Shankly och Bob Paisley byggde på ett helhjärtat engagemang för klubben och dess genombrytande idé om att ge allt, vinna allt och aldrig tappa hungern. Seger var normalitet och firades knappt. Nästa träning eller säsong stod alltid för dörren. Hungern var drivkraften.

”Tommy was born a man, he was never a boy”, som Bill Shankly sa.

Tommy Smith blev en Tipsextrafavorit med åtta matcher i programmet. Tar också en plats i Liverpools utmanarelva i boken Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna


Ståpäls och underverk

Champions League ikväll. Då kan jag inte låta bli att vandra tillbaka till 1982 när Aston Villa stod för ett underverk samtidigt som denna traditionstyngda klubb stärkte Englands plats på Europas fotbollstron.

Lagkapten Dennis Mortimer, mannen som aldrig fick göra en landskamp, lyfte Europacupbucklan mot himlen. För första gången i Villas historia, men för engelska klubbar var det endast en dag på jobbet då det var den sjätte raka Europacupsegern(Liverpool, 1977, 1978, Nottingham, 1979, 1980 och Liverpool 1981).

För Aston Villa var det dock ett under. Deras överraskande ligaseger 1981 trodde väl ingen skulle följas av den finaste av alla pokaler, särskilt inte som klubben hade svårt i ligan med tuffa skador och succémanagern Ron Saunders hade avgått i ilskan över att inte få stöd från sin styrelse i ett prekärt läge. Istället leddes Villa av en rätt så anonym assisterande manager vid namn Tony Barton. Dessutom blev den rutinerade målvakten Jimmy Rimmer skadad i inledningen av finalen mot mäktiga FC Bayern Munchen och in kom purunge Nigel Spink som gjorde en hjälteinsats i stil med Busters legendariske målvakt Gordon Stewart i serien Greppet Direkt!

En sannsaga större än fiktiva sagor. Lägg därtill ett moment av magi från anfallstrion som säsongen före dominerat i ligan, men på senare tid drabbats av skador och formtapp. Gary Shaw till Tony Morley som till slut finner Peter Withe.

En förtrolland stund som jag skildrat i boken Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna. En stund av ståpäls, oavsett om du är Aston Villa-supporter eller ej. En stund då engelsk fotboll var bäst i Europa.

IMG_8101


Mike Summerbee – livet på den oallvarsamma sidan

Lite tisdagsgodis…

En magisk treenighet: Colin Bell, Francis Lee och Mike Summerbee. Gubbar som skapade magi när optimismens 1960-tal gick över till ett kärvare 70-tal. Men fotbollsspelarnas stjärnstatus stärktes ikapp med att löner, hår och polisonger blev allt ymnigare.

Ett kort utdrag ur Old School-skribenten Jon Lidbergs artikel om de tre:

Mike Summerbee var den mest utåtriktade och den som i ungdomens dagar rörde sig mest i Manchesters nöjesliv. Han var bästa kompis med Uniteds George Best och de ägnade stora delar av sin fritid åt klubbande och kurtiserande med damer. Summerbee berättar i sin biografi att han och Best under en period i hemlighet hyrde en lägenhet tillsammans för att kunna koppla av på helgerna. Detta var något som inte hade setts med blida ögon av de bägge klubbledningarna, därav hemlighetsmakeriet. Under en period drev de en boutique tillsammans där de sålde skjortor. Det gick dock inget vidare och det projektet lades ner. Summerbee drev även under en period ett klädföretag med Bobby Moore, inte heller det blev någon succé och skrotades efter ett tag.

När Summerbee träffade sin blivande hustru Tina så lugnade han ner sig med utelivet. Detsamma gällde ju som bekant inte för George Best. När Summerbee skulle gifta sig med Tina så var det naturligtvis George Best som var Best-man. Summerbee berättar att när de kom fram till kyrkan så pekade Best på en mur och sade: “Ser du muren?” Ja, vad då?, undrade Summerbee. “Hoppa över den och spring det fortaste du kan så är du en fri man igen”

En annan rolig anekdot Summerbee berättar i filmen är när han råkar tackla den hårdföre United-mittfältaren Nobby Stiles i tron att det var någon annan. Den ökände tuffingen vänder sig upp mot Summerbee och frågar: “Vad gör du Mike?” Summerbee svarade då: “Förlåt Norbert, jag trodde det var någon annan. Stiles replik? : “You better start running and you better keep running”

Läs hela artikeln på Old School Football.

Mike Summerbee kommer tyvärr inte med i Tipsextra-bokens bästaelva för Manchester City, mest därför att han spelade för få matcher i Lars-Gunnar Björklunds tv-skapelse. Men mycket av nostalgin kring Tipsextra bygger på herrar som Summerbee, det vill säga de som banade väg och redan var etablerade stjärnor när programmet startade 1969.

Mike-City

 


Manchester City 1968

1966 vinner visserligen England VM, men bara några månader tidigare har Manchester City vunnit andradivisionen under ledning av den leende gentlemannen Joe Mercer och hans assisterande vivör och karriärist med den stora cigarren – Malcolm Allison.

Dessutom blev det en kvartsfinal i FA-cupen, vilket skulle visa sig vara starten på en framgångsera som endast dagens Manchester City kan matcha. Inte 1930- eller 50-talets fina upplagor.

Redan säsongen efter blev det åter en kvartsfinal i FA-cupen och 1967/68 sattes kronan på verket med ligatiteln. Laget var inte bara en vinstmaskin, det var dessutom sevärt med profiler som Colin Bell, Francis Lee, Mike Summerbee, Joe Corrigan, Mike Doyle, Neil Young, Tony Book, Tommy Booth, Alan Oakes och Glyn Pardoe, för att nämna några.

Läs gärna Old School-skribenten Jon Lidbergs artikel om treenigheten Bell, Lee och Summerbee.

1968/69 spelades FA-cupen hem och säsongen efter (1969/70) lyftes ligacupen såväl som cupvinnarupen.

Snart petades Mercer efter en maktkamp initierad av delar av styrelsen och där Malcolm Allison tog över rodret.

Läs gärna artikeln om Joe Mercer, en av de främsta inom engelsk fotboll.

City varvade fina insatser och finaler samt några fina placeringar under resten av 1970-talet, men allt sluttade nedåt. Det blev aldrig bättre än under Joe Mercers dagar.

Se Joe Mercer själv berätta om mästarlaget 1967/68:


Tidig morgon på Zinken

Augusti. Satt med byggjobbarna på ett fik på Hornsgatan. Surplade i mig kaffet. Klockan var inte mer än strax före 07. Byggjobbarna såg ut att ha varit uppe rätt länge. Jag gnuggade fortfarande ögonen och försökte skymma min lite väl snygga portfölj. Kände mig lite som Mona Sahlins märkesväska på det där fotot hon fick så mycket skit för, för er som minns. Vet inte varför jag gjorde det, för det var garanterat ingen som brydde sig.

Några raska steg bort till Zinken möttes jag av P4:s flygande reporter Anders. Vi såg först inte varandra eftersom vi båda blev rätt förhäxade av några pågående korpmatcher.

Korpen. Ja, där handlar det ju kanske om än tidigare uppstigning än för byggjobbarna. Lite symbolen för fotbollens glädje. Korpen, för de som inte kan sluta att längta efter att göra den där magnifika struten eller slå smörpasset som får Wembley att jubla av hänförelse. Lite grann som Tottenham Hotspurs mittfältsgeni på 1980-talet – Glenn Hoddle – alltid strävade efter, de långa magnifika passningarna som fick publiken att utbrista med Ohhhs! Ahhs! Det sades att Hoddle inte ens såg medspelare han kunde slå enkla passningar till. För att åskådarna sedan skulle gå hem till barnen och undan för undan bättra på historien om de magiska passningarna, vilket resulterade i en uppväxt där ungarna fick en bild av att Hoddle åtminstone hade förmågan att gå på vatten samtidigt som han la passningar inte ens en välrenommerad Gud kunnat förutse. Eller som Leif GW Perssons polis Lars Martin Johansson – han som kunde se runt hörn.

Varje gång jag möter gamla Everton-fans som var med på tiden före tv:s genombrott, de som upplevt 1950- och 60-talen, finns det en lirare som lyfts fram likt en vattensvävare, Gud och någon som med magisk elegans kunde se runt hörn – Alex ”The Golden Vision” Young. Lyssnar man länge nog inser man dessutom att vi talar om någon som är betydligt större än så. Det gjordes till och med en dramadokumentär om Young och jag ägnade en podd åt honom när han dog rätt så nyligen. Ändå har jag aldrig sett honom spela, förutom några få korta klipp samt hela FA-cupfinalen 1966, vilken jag köpte som videoband redan i början på 1990-talet. I svartvitt.

Se gärna på denna trailer med uttalanden från spelare och fans, så får ni en bild av Alex Youngs status på Merseyside:

Dessutom producerades en dramadokumentär 1968 om just Everton-fans, vilken döptes till The Golden Vision.

Allt detta hinner processas genom mitt huvud innan jag och reportern upptäcker varandra. Inget ovanligt med det. Så där är det hela tiden. Tankar om Everton och engelsk fotboll är aldrig långt borta. Det är också därför jag gärna på jobbet äter lunch ensam, måste hinna tänka ikapp på engelsk fotboll efter att jag ägnat lite för mycket tid åt att tänka på saker som andra tänker på. Typ jobb.

Ett snedpass från en av korplirarna får mig dessutom att spinna vidare i tanken på min egen karriär i korpen hemma i Boden. I FC Baggarna på somrarna då alla sammanstrålade efter att ha varit ute på diverse jobb, universitet osv under terminen. Träningarna var roligast. Då hade vi bäst närvaro, förutom på den årliga festen som ingen ville missa. På matcherna handlade dessutom byten oftast om att det var dags för en rökpaus.

Just det, Tipsextra-boken… Intervjun blev kanontrevlig och – för er som inte hört den – så kan ni lyssna nedan eller gå in på denna länk och samtidigt notera min pillemariska uppsyn, präglad av en trevlig journalist, en för tidig morgon och – som vanligt – alldeles för mycket tankar om fotboll…

https://sverigesradio.se/embed/publication/6761742


%d bloggare gillar detta: