Kategoriarkiv: Tipsextraminnen.se

”When he Plays on Snow, he doesn´t Leave any Footprints”

Orden kommer från Leeds legendariske manager Don Revie och beskrev en skotte som spenderade hela sin spelarkarriär i klubben. Ute på vänsterkanten med nummer elva på ryggen rörde sig Eddie Gray graciöst med en teknik som ibland kändes overklig. Bollen var klistrad vid foten och blicken framåt. Med fart och grace tog han sig förbi sina motståndare på underlag där det egentligen var omöjligt att överhuvudtaget kontrollera en boll. Nästan som han svävade över tuvorna och lerpölarna. Det klart att han aldrig lämnade några fotavtryck i snön!

eddie gray 2

Eddie Gray var definitionen av det vackra spel som Leeds United också kunde prestera under managern Don Revies era. Ett spel som ibland glöms bort när det ständigt talas om ”Dirty Leeds”. Johnny Giles styrde från mitten, Gray skapade chanser tack vare sina dribblingar och assist medan Peter Lorimer sköt hårdare än någon annan och utöver det tog Billy Bremner hand om grovjobbet. Ett mittfält som hade allt.

Förolämpad av Brian Clough

Grays karriär som spelare sträckte sig från 1966 – 1983 och innehöll flera stora titlar, men han hade också en hel del problem med skador. När Brian Clough tog över Leeds under de beryktade 44 dagarna 1974, konstaterade han inför hela spelartruppen att Gray hade haft så många skador att vore han en tävlingshäst så skulle han ha avlivats för länge sedan.

Webb fick köpa korv

I FA-cupfinalen 1970 snurrade han upp Chelseas högerback David Webb så till den grad att London-klubben inför omspelet flyttade ut en av ligans hårdaste backar – den rutinerade Ron ”Chopper” Harris – för att ta hand om Leeds dribbler.

Även speluppläggare

Gray kunde egentligen spela vart som helst på mittfältet och när en annan oerhört begåvad skotsk mittfältare vid namn John Robertson i sin ungdom fick i uppgift att för Nottingham Forest punktmarkera Leeds speluppläggare Johnny Giles, ställde sig Giles bara på vänsterkanten och sa till Gray att sköta speluppläggandet, medan Robertson stod där och funderade på vad han skulle göra på kanten med en stillastående Giles. Robertson själv var ju en av 70-talets stora eleganter, men ytterligt obegåvad när det gällde defensiven.

Vackraste målet

Ett av de vackraste målen genom tiderna kommer också från Eddie Grays fot, då han dribblade sig igenom Burnleys försvar.

Om Eddie Gray och mycket annat som rör Leeds blir det under vårens Tipsextraresa som går av stapeln i april, där vi också ska se Leeds vs Sheffield Wednesday och kanske även andra matcher samt givetvis fler upplevelser. Anmäl er redan nu hos Nickes.com som arrangerar resan.

Här kan ni också läsa om Tipsextraresan 2018.

En liten hyllningsvideo med fotbollsgodis från Eddie Gray.


En osannolik övergång i norra London

Att genomföra den förbjudna flytten från Tottenham till Arsenal, utan att stämplas som en Judas och dessutom för all framtid anses som legendar i båda klubbarna… ja, det har nog bara den nordirländske landslagsmålvakten Pat Jennings lyckats med. 

Strax före jul slet jag i det som var kvar i min rätt så glesa huvudbehåring. Jag hade fått i uppdrag att utse Arsenals tio bästa spelare genom tiderna. Svårt bara det. Men det allra svåraste är nästan att ranka David Seaman och Pat Jennings i förhållande till varandra. Jennings är en barndomshjälte för mig, medan Seaman kanske är den som tagit hem de stora pokalerna för Arsenal. Den senare hamnade på en något mer framskjuten plats på listan, men båda är givetvis med. Men mitt hjärta brinner för Jennings, vars övergång till Arsenal är en historia i sig…

Slutet som blev en början

I augusti 1977 stod det klart att den nordirländske landslagsmålvakten och Spurs-legendaren Pat Jennings ansågs vara på väg mot ålderns höst. Och visst, det kanske låg något i detta då han trots allt var 32 år gammal. Han hade varit en viktig kugge i den legendariske managern Bill Nicholsons magiska Spurs och tagit hem en FA-cuptitel (1967), två ligacuper (1971 och 1973) samt en UEFA cup (1972). Säsongen 1972/73 valdes han dessutom till ligans Player of the Year av fotbollsjournalisterna och 1975/76 till samma titel fast av spelarfacket (PFA). Den store och smidige nordirländaren hade spelat i Tottenham sedan 1964. Nu var Bill Nicholson borta sedan några år tillbaka och ledningen valde att inte förnya Jennings kontrakt. Dystra nyheter för Jennings som ville stanna i klubben.

En nordirländsk koppling

I Arsenal fanns en ung manager vid namn Terry Neill. En gång lagkapten i The Gunners som blev minst sagt överraskad när han erbjöds att ta över Spurs 1974, efter Nicholson. En svår tid som inte slutade i dur och Neill själv minns hur han ständigt var utsatt för hot och aldrig riktigt blev accepterad med tanke på hans bakgrund och inte blev det bättre av att resultaten var usla. 1976 fick han lämna Tottenham och samma år kom ett erbjudande att ta över Arsenal. Och han hade ju god koll på en viss Pat Jennings. Dessutom var båda nordirländare.

Det otänkbara blev tänkbart

Neill erbjöd därmed Pat Jennings att göra det otänkbara, vilket han ju själv gjort en gång. Jennings hade inga alternativ utan begav sig till Highbury och så skulle del två av hans fantastiska karriär börja, för Pat Jennings var definitivt inte slut! I Arsenal fanns en lovande trupp med speldirigenten Liam Brady i spetsen och de skulle nå tre FA-cupfinaler på raken (1978, 79, 80) samt en cupvinnarcupfinal (1980), dock resulterade det hela i endast en pokal (1979). Pat Jennings stannade i Arsenal till 1985 och då var han 40 år. 1982 gjorde han som 37-åring succé i VM i Spanien och det skulle bli hela 119 landskamper för Nordirland, vilket än idag gör honom till Nordirlands meste landslagsman. Vid tiden för hans 119:e landskamp var det också världsrekord för antal landskamper överhuvudtaget, vilket innebar att han passerade vår egen Björn Nordqvist (115 landskamper). För Spurs blev det 472 matcher och för Arsenal 327 matcher.

Jennings kanske inte rankas högre än Seaman i en lista med de tio främsta spelarna genom tiderna, men i 70-talets bästa Arsenal-lag är han given. Onekligen får Tottenhams ledning stå modell för en av de allra största missbedömningarna avseende ett karriärslut. Sättet som Jennings lämnade och hans stillsamma personlighet har lett till att han än idag är lika välkommen i båda klubbarna.

Glenn Hoddle, kanske..?

Terry Neills orädda ambitioner sträckte sig dock längre än Jennings. Han värvade Malcolm ”Super Mac” Macdonald från Newcastle och 1979 försökte han få över en ung argentinare vid namn Diego Maradona och Spurs lovande speluppläggare Glenn Hoddle. Vet inte riktigt hur man ska hantera en bild av ett lag med Brady, Hoddle och Maradona… Men det blev inget och i Hoddles fall var det aldrig något alternativ, eller som han konstaterade:

”I don’t think my brother would have ever spoken to me again if I had joined Arsenal.”

Hoddle fortsatte i Spurs och skulle bli en av dess allra största lirare genom tiderna och ledarfigur i ett nytt välspelande lag under 80-talet, vilka följde den ärorika traditionen som en gång etablerades av Arthur Rowe och hans Push and Run-taktik samt fullföljdes av Bill Nicholson. Pure football, som man säger.

Hoddle blev en hjälte i Spurs. Jennings en vördad man i både Spurs och Arsenal.

Pat Jennings - Nordirland (Spanien 1982)


När Messias hamnade i Newcastle

The Swallow Hotel, någonstans i västra London, 1982

Arthur Cox påminde lite om Bill Shankly. Kanske inte samma smått överjordiska utstrålning, men engagemanget var detsamma. Där fanns fler personer i rummet och i ett angränsande rum satt en nervös representant för en bryggerijätte vid namn Alistair Wilson. Han hade tydligen i blixtfart tagit ett flyg från Malta bara för att som Newcastle Uniteds störste sponsor träffa Kevin Keegan. Men det var managern Cox som förde samtalet med den 31-årige superstjärnan Keegan. Uppdraget var delikat. De visste att Keegan var missnöjd i Southampton, men nu skulle de försöka övertala Europas bäste fotbollsspelare 1978 samt 1979 att för blott 100 000 pund flytta upp till Newcastle för att spela i en klubb som var fast förankrad i den engelska andradivisionens mittenskikt. Själva mötet kändes orimligt. Ingen skulle väl tro sina öron om de insåg vad som pågick. Kevin Keegan – på väg till Newcastle United.

Läs historien om när Kevin Keegan tog Newcastle med storm.

Keegan


Derbyt i Birmingam …

… pågår just nu. Aston Villa tar emot den gamla rivalen Birmingham City med målet att ta sig upp på den andra direktuppflyttningsplatsen i The Championship. För Birminghams del handlar det om lokal stolthet och strävan efter att stabilisera upp en säsong på svaj …

Ta en kaffe, slå på tv:n (Viasat och Viaplay) och hänge er åt lite söndagsnjutning. Eller så kan ni ta del av lite nostalgiartiklar från Old School Football.

Läs om Aston Villas makalösa lagbygge som slutade med ligatiteln 1980/81 samt Europacupseger 1981/82.

Eller om det märkliga fenomenet Birmingham City – storstadsklubben som aldrig växer upp.

Eller så kan ni bege er tillbaka till 1970-talet och följa ett lagbygge som hade förutsättningar att bli något, men som fick pyspunka. Men i just detta gäng fanns fler stora Birmingham-profiler.

Birmingham City vs Derby 1974

Aston Villas väg i Europacupen 1981/82


Cyrille Regis – R.I.P

Cyrille Regis är död. Blott 59 år gammal i hjärtinfarkt. Den kraftfulle och explosive centerforwarden har därmed lämnat oss till förmån för det eviga omklädningsrummet, där han förhoppningsvis åter får träffa sin gamle radarpartner från West Bromwich Albion – yttern Laurie Cunningham.

Den gamle demonmanagern Brian Clough hävdade ju – som en kritik åt de som alltid slog långa höga bollar över mittfältet – att om Gud tänkt sig att fotboll skulle spelas bland molnen, så hade han lagt gräs där. Nu kan det dock vara läge för det, när Regis och Cunningham återförenas kommer det slå gnistor om fotbollen bland molnen.

Old School Football kommer därmed ägna en stor del av veckan åt denne centergigant.

Cyrille Regis minne är större än hans framgångar på plan. Avsaknaden av en samling med stora pokaler är ingenting gentemot det arv han lämnar vidare. Ett arv som alltid lever vidare i fotbollsälskares hjärtan och minnen, inte minst för oss som växte upp med Tipsextra.

Han underhöll oss i tv-sofforna i West Bromwich Albions tröja i slutet av 1970- och början av 80-talet. En av stjärnorna i den bästa Tipsextra-matchen genom tiderna, då WBA vann över Manchester United på Old Trafford med 5-3 den 30 december 1978. Men han var också tongivande i Coventry Citys stora FA-cupskräll 1987, vilket är en av de klassiska FA-cupfinalerna genom tiderna.

Men framförallt gick han i bräschen för svarta spelare inom engelsk fotboll, tillsammans med lagkamraterna Brendon Batson och Laurie Cunningham samt ytterligare några modiga fotbollslirare under 1970-talet. Och för det är hela mänskligheten honom djupt tacksam.

I veckan minns vi denna gigant!


Inför Sheffield och stålstadsderbyt

Ladda upp med Old School Football och de två senaste poddarna.

Old School Football Podcast – om stålstadsderbyt, är en ömsom svepande, ömsom dykande och ömsom sidospårsgående podd där vi frodas i de två Sheffield-klubbarnas historia i stort såväl som i Tipsextra.

Old School Football Short Stories, tar upp en av de största spelskandalerna någonsin, vilken briserade på 1960-talet med tre tongivande spelare i Sheffield Wednesday på de anklagades bänk.

Podden finns där poddar finns, men framförallt på:

iTunes

Svenska Fans Fan Radio

Podtail

 

 

 


Veckans viktigaste: Stålstadsderbyt

Imorgon tar Sheffield United emot ärkerivalen Sheffield Wednesday i ett kokhett stålstadsderby i The Championship. Veckans mest intressanta fight och något som kommer firas av med ett extra långt avsnitt av Old School Football Podcast som släpps imorgon runt lunch.

Men vi kan ju redan nu minnas The Blades två stora profiler från 1970-talet. Eleganten Tony Currie och lokalidolen Alan Woodward.

Tony Currie:

Och så en hyllning till Alan Woodward (blott 37 minuter lång):


%d bloggare gillar detta: