Konsten att vifta bort en karatespark i huvudet, såsom det vore en fluga. Billy Bremner (Leeds) vs Eddie McCreadie (Chelsea). FA-cupfinal 1970.
Min personliga favorit i kategorin galna tacklingar. (om man nu får ha en sådan i dessa sammanhang).
FA-cupfinal. Allt står på spel. Två brutalt hårdhudade lag mot varandra, vilket kanske får ses som århundradets underdrift, men jag kom inte på något bättre.
Ron ”Chopper” Harris Chelsea mot Norman ”Bite Yer Legs” Leeds. Tidigt i klippet ser vi hur Chelsea Eddie McCreadie flyger fram i straffområdet med dobbarna i huvudhöjd likt den värste Bruce Lee och träffar Leeds Billy Bremner i huvudet. Bremner ligger kvar. Matchen fortsätter och Chelseas kontring resulterar nästan i ett mål. Bremner – som ju själv kunde varva stenhårt och fult spel med briljans – ligger kvar en stund, kliar sig lite i huvudet och fortsätter sedan matchen som slutar 2-2. Chelsea skulle sedan vinna omspelet.
Här kommer ännu en helt bisarr tackling: Martin Taylor (Birmingham City) vs Arsenal, 2008
En mer modern satsning som gick helt fel, kan nog betecknas som klumpig snarare än illvillig, men ack vad Martin Taylors tackling på Arsenals Eduardo i februari 2008 tar illa! Benet bryts och satsningen är vansinnig, men till Taylors försvar tar han inte sats, utan det handlar om en spelare som helt enkelt inte hinner med. Eduardo blir borta i ett år. Taylor var mycket ångerfull och besökte Eduardo på sjukhuset, något som brassen var så pass skakad att han inte ens kommer ihåg. Än mindre hade han något minne av själva tacklingen.
En svärmorsdröm utanför plan, men en psykopat på plan. Hela Leeds var fruktade på 60- och 70-talet och gick under benämningen ”Dirty Leeds” och absolut värst i stenhård konkurrens var Norman ”Bite Yer Legs” Hunter. Rätt tidigt i klippet får Evertons mittfältare Howard Kendall bollen, kanske lite för långt ifrån sig… Tillräckligt för att Hunter ska springa över honom så till den omilda grad att Kendall tappar medvetandet. Året var 1968 och en aktion som kanske inte ens var Hunters värsta överträdelse, snarare representativt för vad han gav i match efter match. Andra tider då… Notera hur kommentatorn spekulerar i att Everton kanske inte ska skicka en avbytare ännu samtidigt som en helt väck Kendall bärs av plan.
The Swallow Hotel, någonstans i västra London, 1982
Arthur Cox påminde lite om Bill Shankly. Kanske inte samma smått överjordiska utstrålning, men engagemanget var detsamma. Där fanns fler personer i rummet och i ett angränsande rum satt en nervös representant för en bryggerijätte vid namn Alistair Wilson. Han hade tydligen i blixtfart tagit ett flyg från Malta bara för att som Newcastle Uniteds störste sponsor träffa Kevin Keegan. Men det var managern Cox som förde samtalet med den 31-årige superstjärnan Keegan. Uppdraget var delikat. De visste att Keegan var missnöjd i Southampton, men nu skulle de försöka övertala Europas bäste fotbollsspelare 1978 samt 1979 att för blott 100 000 pund flytta upp till Newcastle för att spela i en klubb som var fast förankrad i den engelska andradivisionens mittenskikt. Själva mötet kändes orimligt. Ingen skulle väl tro sina öron om de insåg vad som pågick. Kevin Keegan – på väg till Newcastle United.
Vissa sommardagar är varma och fyllda av glädje och aktivitet, åtminstone för barn som 11-årige Rhys Jones som den 22 augusti 2007 var på väg hem från träning i Croxteth park i Liverpool. Jones spelade i Fir Tree Boys Football Club och älskade fotboll och han älskade Everton Football Club mer än något annat. Han hade inte långt hem. Bara några hundra meter. Över en parkeringsplats. Det var till och med så att hans mamma kunde se honom genom fönstret på vägen hem. Just denna kväll, denna timme, minut och sekund, var dock fel tid att passera parkeringen, då en behuvad gängmedlem sköt mot ett rivaliserande gäng och Rhys Jones råkade komma emellan. En kula träffade. Mamman rusade ut, bara för att 11-årige Rhys Jones skulle dö i hennes armar några minuter senare.
I en serie om fem små inslag om galna tacklingar börjar vi med en stilstudie av Paul ”Gazza” Gascoignes ”överengagerade” insats i FA-cupfinalen mot Nottingham Forest 1991.
Kvällen före FA-cupfinalen 1991 är Paul Gascoigne så mentalt uppskruvad att han inte kan vara still, än mindre kan han sova. Till slut får han en spruta och somnar. Det är hans sista match på engelsk mark och dessutom en chans till få lyfta alla engelska fotbollsspelares dröm – FA-cuppokalen. Det är tydligt att han är övertaggad, men nu går det inte att stoppa. Nästan direkt efter avspark halvmissar han en boll och sätter dobbarna i en Nottinghamspelares bröst. Några minuter senare ger han sig in i en vansinnig tackling av Gary Charles strax utanför eget straffområde. Otroligt nog blir det inget kort, men Stuart Pearce gör 1-0 på frisparken, medan Gazza måste utgå på grund av skada. Spurs vänder dock och vinner till slut finalen. Innan banketten åker laget förbi sjukhuset med pokalen och vinnarmedaljen.
skribentper 