Kategoriarkiv: Supporterliv

Till minne av Rhys Jones

Idag är det elva år sedan.

Vissa sommardagar är varma och fyllda av glädje och aktivitet, åtminstone för barn som 11-årige Rhys Jones som den 22 augusti 2007 var på väg hem från träning i Croxteth park i Liverpool. Jones spelade i Fir Tree Boys Football Club och älskade fotboll och han älskade Everton Football Club mer än något annat. Han hade inte långt hem. Bara några hundra meter. Över en parkeringsplats. Det var till och med så att hans mamma kunde se honom genom fönstret på vägen hem. Just denna kväll, denna timme, minut och sekund, var dock fel tid att passera parkeringen, då en behuvad gängmedlem sköt mot ett rivaliserande gäng och Rhys Jones råkade komma emellan. En kula träffade. Mamman rusade ut, bara för att 11-årige Rhys Jones skulle dö i hennes armar några minuter senare. 

Utdrag ur inledningen till Old School Football Podcast #18 – om sorg och hopp.

Låt oss aldrig glömma.

220px-Rhys_Jones


På väg mot Barking

Shrewsbury och Wimbledon är igång samtidigt som jag försöker bekanta mig med kartan över Barking i östra London. Ska se West Ham vs Everton i maj och då tänkte jag passa på att äntligen få grepp om varför just Barking lyckats producera fotbollsspelare som Sir Bobby Moore, Sir Trevor Brooking, John Terry, Bobby Zamora med flera.

Men även mindre lysande lirare som olyckskorpen Glenn Keeley som endast gjorde en halvlek (inte ens det) i Everton då han blev utvisad i ett Merseyside-derby samt uppsnurrad av Kenny Dalglish och Ian Rush. Han fick aldrig dra på sig en blå tröja igen. Men detta Barking… Måste vara nåt i luften? Eller i parkerna..?

Tips om Barking och dess fotbollskultur tas emot med stor glädje.

 


Wolves och Tipsextra med Urban Wigert

Tre elvor. Min Wolves-elva och så Urban Wigerts kontring med sin Wolves-elva, men även Urbans egen Tipsextra-elva.

Samtalet fortsätter med Urban Wigert – Tipsextra-kännare och Wolves-supporter. Elvor tas ut och minnen plockas fram, men framförallt blir det en lång kavalkad av magiska fotbollsspelare från förr.

Fenomenet Andy Gray, gåtan Steve Daley och linjeslickaren Dave Wagstaffe. Och så en del Kenny Hibbitt, förstås. Men också när Mel Eves bjöd in Urban i spelarbaren, när Larry Lloyd förstöre IFK Luleås säsong, när Bob Latchford sparkade brorsan i huvudet och mycket annat samt givetvis när Wolves var bäst i världen på 1950-talet.

Old School Football Podcast – i väntan på lördag!

Lyssna på Svenska Fans

Lyssna på iTunes

 


Århundradets skräll – Ipswich Town 1962

Fortsätter på Ipswich-temat, nu en artikel om när de chockade hela England säsongen 1961/62.

Klubben från Suffolk röstades in i den professionella ligan först 1938 och 1954 vann man division tre södra, men fick respass direkt efter bara en säsong i division två. Managern Scott Duncan tog därmed ett steg tillbaka för en mer administrativ roll i klubben och ersattes av en novis till manager i form av den tidigare högerbacken i Tottenham Hotspurs, vars karriär inte blev det den kunde blivit på grund av det långa uppehållet under andra världskriget. Något han delade med en hel generation från vilken flera av ligans allra största managers genom tiderna hämtades. Just denne herre som tog över styret på Portman Road gick under namnet Alf Ramsey. Senare Sir Alf Ramsey och förbundskaptenen som förde VM-pokalen hem till England 1966.

Vägen uppåt med hjälp av ”wingless wonders”

Säsongen 1956/57 vann Ramseys Ipswich division tre södra och 1960/61 spelades division 2 (nuvarande The Championship) hem. En fullkomligt formidabel prestation för en klubb utan några större resurser. En del av förklaringen var Ramseys taktiska innovation att flytta ned inrar till yttermittfältspositioner, vilket gav en 4-3-3 formation istället för den då rådande 2-3-5. Poängen var att få motståndarnas full backs (dvs 2 i 2-3-5) ur position och sedan ånga framåt med hjälp av kraftfulla forwards. I detta fall Ray Crawford och Ted Philips. En mycket framgångsrik metod som under Ramseys tid som engelsk förbundskapten gick under epitetet ”wingless wonders”.

Inför Ipswich första säsong i högsta divisionen 1961/62 fanns där inte mycket pengar, något klubben delade med de flesta klubbar i början av 60-talet. Men Ipswich valde i vart fall att satsa på skotske Dougie Moran från Falkirk för den enorma summan av 12 000 pund. Faktum var att hela laget inte kostat mer än 30 000 pund. Moran blev lagets mittfältsgeneral. Vänsteryttern Jimmy Leadbetter blev inner, dvs sjönk ned på mittfältet och den tunne liraren som såg nästan undernärd ut kunde från sin nya position skapa mycket oreda och förvirring bland motståndarna. Roy ”The Little Rocket” Stephenson behöll sin mer ortodoxa roll som högerbreddare och fokuserade på anfallsspel och att föda Crawford och Philips med bollar.

Crawford skulle göra hela 33 mål, Philips 28 och Moran 14. Även Leadbetter (8 mål) och Stephenson (7) gjorde en del viktiga strutar. I mål fanns Roy Bailey, far till Manchester Uniteds berömde keeper på 70- och 80-talet – Gary Bailey. Andra namn var Lawrie Carberry, John Compton, Bill Baxter, John Elsworthy och lagkaptenen Andy Nelson.

Ligatitel 1962

Klubben gick faktiskt hela vägen och vann ligamästerskapet 1961/62 med höjdpunkter som 5-2 mot Everton, 3-0 mot Aston Villa och 5-0 mot Manchester United. Lite tur i oturen var nog att den tidens stora dominanter – Wolverhampton Wanderers och Manchester United – båda underpresterade rejält. Fjolårssäsongens dubbelvinnare och eleganterna Tottenham Hotspurs hamnade trea, men orkade inte riktigt hela vägen fram denna gång. De vann dock FA-cupen för andra året på raken, vilket nog tog en del fokus och ork. Att sedan ett lag skulle vinna The Double två år på raken var i princip otänkbart, vilket givetvis även satte upp mentala hinder för Bill Nicholsons Spurs.

I finalen mötte Spurs ligamästarna från 1959/60 Burnley FC, vilka hamnade på andra plats bakom Ipswich. Sannolikt även här drabbade FA-cupäventyret menligt för Harry Potts underbara lagbygge. På fjärde plats återfanns rika Everton FC, men deras lagbygge var inte färdigt ännu. Kommande säsong skulle The Toffees ta hem ligatiteln.
Ipswich store stjärna fanns dock på bänken. Alf Ramseys coachning och taktiska sinnelag hade tagit laget till höjder ingen trodde var möjliga. Utåt förblev han en mystisk person som få – främst media – hade svårt att förstå. Ofta beskrevs han som kall, kalkylerande och en rätt så grå karaktär.

Ramseys två ansikten och en excentrisk ordförande

Landslagsspelaren Jimmy Greaves menade dock att Ramsey hade två ansikten ett mot pressen som han hatade rätt intensivt och ett mot sina spelare, där både värme och humor fanns som viktiga ingredienser.

De stora efterkrigsmanagerna indelades ofta i tre kategorier. På den grå och disciplinära sidan fanns sådana som Alf Ramsey, Don Revie (Leeds), Stan Cullis (Wolves) och Harry Catterick (Everton), medan de stora motivationskonstnärerna och larger than life karaktärer var sådana som Bill Shankly (Liverpool), Matt Busby (Manchester United) och Brian Clough (Derby County). Det fanns även några ”good guys” i form av sympatiske Burnley-managern Harry Potts och Manchester Citys legendariske Joe Mercer samt Bill Nicholson i Spurs. För att nämna några exempel.

Alf Ramsey hade också förmånen att ha ett genuint stöd av sin ordförande John Cobbold. En excentrisk, varmhjärtad och oerhört trevlig man. Nästan som en karaktär i en bok av PG Woodehouse, det vill säga en komisk överklassfigur. Säger också en del om Ipswich, då en i fotbollens värld så pass udda figur som Cobbold satt som ordförande.

Ett citat som på många sätt definierar Cobbold:

”The only crisis we had ever had in this club was when the white wine served in the boardroom was not sufficiently chilled.”

Ipswich lagkapten under 70-talet, nordirländaren Allan Hunter talade nog för hela laget när han konstaterade:

”To describe him as eccentric is only half the story. He was incredibly generous… was at home in any company… [and] I am in no doubt that he was by far the nicest person I ever met.”

Ligasegern gav Alf Ramsey jobbet som förbundskapten för England och medan han tog hem VM-pokalen, så åkte Ipswich ur högsta divisionen 1963/64 och skulle inte ta sig upp igen förrän 1967/68. Något år senare tog en annan framtida engelsk förbundskapten över laget – Sir Bobby Robson. Han skulle ta Ipswich till lika höga höjder och under en längre period, även om han aldrig skulle få bestiga toppen i form av en ligatiteln som Sir Alf Ramsey lyckades med.

Källor: The Sixties Revisited, Jimmy Greaves with Norman Giller (Queen Anne Press, 1992), http://twohundredpercent.net/, wikipedia


Supporterliv och bästaelvor med Ipswich Town

Nu blir det Ipswich under några dagar. Detta magiska Tipsextra-lag som charmade flertalet svenskar under 1970- och 80-talen. Med managers som Sir Alf Ramsey och Sir Bobby Robson.

Jag har precis avslutat det tredje avsnittet i samtalet mellan mig och Ipswich-profilen Niklas Nygårds och rekommenderar alla avsnitt som spänner från då till nu, vi tar ut bästaelvor och så blir det väl lite extra kring Tipsextra och gänget som var så framgångsrika i början av 1980-talet.

Han recenserar även den elva jag tog ut i boken.

Lyssna på iTunes

Lyssna på Fan Radio

Lyssna på Podtail

Det finns även ett helt kapitel om just Ipswich Town och dess Tipsextra-tid i Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna

Supporterliv1

Niklas Nygårds och Ipswich Sweden finner ni här.

IMG_8111

 

 


Min idol, min uppväxt, min manager

Det har nu gått två år, sedan den där dagen på ett hotellrum i Liverpool. En dag som bubblade av förväntan, men fick ett abrupt slut. Innan den ens hade börjat…

Vägen kantas av sörjande. Eller sörjande… folk som redan vet att de kommer att sakna är nog en mer precis beskrivning. Sorg är inget som på något sätt passar sig i Howard Kendalls sällskap. Visserligen ligger han nedbäddad i en kista i en bil på väg i kortege genom Liverpools gator, därmed förhindrad till ett glas champagne, men han är fortfarande medelpunkten då det är hans egen begravning.

Det var snart två veckor sedan. Jag och min äldste son låg och vilade på hotellrummet. Snart var det dags att kliva upp, ta på sig halsduken och få tag på en taxi ut till Goodison Park. Tv:n var på i bakgrunden och vi slötittade lite. Plötsligt dök det upp på skärmen – Howard Kendall hade avlidit! Samma dag som vi var i Liverpool för match! Och sådär plötsligt. Han var ju bara 69 år och rätt så nyligen såg jag en intervju med honom gjord av hans gamle spelare (numera en av Evertons ambassadörer) Ian Snodin. Overkligt. Som alltid när det handlar om dödsbud som kommer tidigare än tänkt. Det var bara det att Howard Kendall var ”min” manager. Min manager…

Större än livet

”Larger than Life” är en beskrivning som ofta återkommer när det gäller Howard Kendall. En legendar i Everton och en legend i staden Liverpool. När mittfältaren Ian Snodin skrev på för Everton 1986 ställde klubbens läkare frågan om han drack öl. Snodin – som alltid har varit förtjust i öl – skruvade på sig och fick ur sig något i stil med ett par öl efter match. Läkaren gick tillbaka till Kendall och de konfererade allvarligt om något. Snodin trodde att nu var det kört. Han skulle inte sagt något om att dricka. Domen var rak och tydlig. Undersökningen har gått galant, utom på en punkt. Öldrickandet… Endast ett par öl duger inte! I Everton dominerar man såväl matcher som den sociala scenen på kvällarna.

Ian Snodin – som nobbat Liverpool FC till förmån för Kendall – passade perfekt i gänget, som så många andra i Howard Kendalls lag från 80-talet. Allt byggde på stark sammanhållning och minst lika starka karaktärer som kunde ta för sig, oavsett var de befann sig. Det var så han ville ha det och det var så han skapade framgång.

Howard Kendall var en av de sista engelska managers som med en modest budget (förbi var de dagar då Everton var det rika laget) skapade ett fantastiskt lag som vann ligan två gånger, FA-cupen en gång, Cupvinnarcupen en gång. Dessutom ytterligare två FA-cupfinaler, en ligacupfinal och en andra plats i ligan. Allt mellan 1984 – 1987. Det var ett spelande lag. Ett lag som på några få år bestod av idel landslagsmän, men det var också ett lag som kunde bita i, get in eller sort people out. Inga blyga violer, utan högljudda personligheter som målvakten Neville Southall, lagkaptenen Kevin Ratcliffe, mittfältaren Peter Reid och forwards som Andy Gray och Graeme Sharp. De kompletterades av underskattade lirare som Kendall ”fyndat”, såsom Trevor Steven och Kevin Sheedy. Blivande stjärnor som Paul Bracewell och Gary Stevens samt rena rama galningar och halvkriminella som Pat van den Hauwe, såväl som grovt underskattade lagspelare såsom Adrian Heath, Alan Harper och Kevin Richardson med flera. Och en mittback som inte kunde spela så mycket boll, men gjorde ändå 14 mål under 1984/85, i form av Derek Mountfield. Senare skulle spelare som Gary Lineker, Ian Snodin, Paul Power och Dave Watson bidra till nästa mästerskap 1987. Men säsongen 1984/85 var Everton Europas bästa lag. De vann ligan och Cupvinnarcupen överlägset och hade det inte varit för stumma ben och ett fantastiskt mål av Manchester Uniteds Norman Whiteside i förlängningen av FA-cupfinalen, hade det blivit en historisk trippel. Tyvärr inträffade Heysel-katastrofen bara några dagar efter att Everton-fansen skött sig alldeles utmärkt i samband med Cupvinnarcupfinalen och hade det inte varit för avstängningen i Europa så hade det blivit än fler titlar från ett ungt, självsäkert och välspelande lag. Visst blev det fler titlar, men laget vittrade långsamt sönder eftersom det fanns så mycket kvalité och de ville givetvis mäta sig mot de främsta i Europa. Inte minst Kendall själv som efter hans andra ligaseger lämnade 1987 för Athletic Club Bilbao. Han ville till Barcelona, men Terry Venables valde att stanna i Katalonien och istället tog han beslut om Baskien. Så stort var behovet att få spela i Europa.

Lagbygget som vann så mycket, men det kunde blivit mer…

Man kan jämföra med Don Revies mäktiga Leeds som under 60- och 70-talet under mer än tio år alltid fanns med i toppen i England och Europa. Revie byggde allt kring sammanhållning över alla gränser, därav ”Dirty Leeds”, eftersom spelarna aldrig tvekade i syfte att skydda en lagkamrat eller vinna en match för gänget. Alla medel var tillåtna. Killar Revie själv fört fram, många var verkligen inte några stjärnor i början. Kendall gjorde samma sak, med den skillnaden att han stod för en annan typ av fotboll och var inte ens i närheten av Revies hårda disciplin utanför plan. H – som nuvarande ordförande Bill Kenwright kallade honom – var istället den som tog täten i verksamheten utanför plan. Nyförvärven introducerades nästan alltid med en runda på stan tillsammans med Kendall. När det var lite oroligt eller gick tyngre, så gick alla ut på Kina-krog och sommarturnéerna handlade om att släppa alla bekymmer. Fotbollsmässigt ville Kendall återknyta till traditionen med den skickliga, fartfyllda passningsfotbollen som han själv var en del av i mittfältstrion ”The Holy Trinity”, som vann ligan för Everton 1969/70. Men om du inte tog en tackling, satte in en tackling och visade mod, så fanns där ingen plats i laget. Kendall var oerhört skicklig på att veta vilka spelare som var bäst just nu och skulle spela. Han var också – som alla framgångsrika managers från förr – en mästare på att veta när en spelare skulle säljas eller köpas. Ofta fanns där en chosefri hänsynslöshet, även om han var en mycket vass ”man-to-man-manager”. Det gällde dock bara för dem han trodde på. Hade inte Heysel och avstängning inträffat, så hade Kendall – likt Revie – haft minst ett decennium av framgång med sina spelare.

“Mr Kendall, this is not football”

Ett klassiskt exempel på Howard Kendalls coachande var när Everton i halvtid låg under med 0-1 i Cupvinnarcupsemifinalen mot FC Bayern Munchen hemma på Goodison 1985. Det hade slutat 0-0 i München och Everton behövde därmed två mål. En lugn Kendall konstaterade att den där Augenthaler sjunker djupare än Costeau, så ge bollarna till Andy Gray och Graeme Sharp… ”and Gwladys Street will suck the goals in for you.”

Klaus Augenthaler var tyskarnas libero och Jacques Costeau var då känd för en djuphavsfilmare vars alster också var populära i Sverige under 70-talet. Gwladys Street End är Evertons kortsida där de mest trofasta och högljudda fansen stod och numera sitter. Den kvällen var hela Goodison en enda kokande gryta och då särskilt Gwladys Street End. Även om just Cosetau-liknelsen gick flera spelare förbi, förstod de precis.

Everton gick in och körde över FC Bayern München och vann tillslut med 3-1. Frenesin från läktarna avspeglades hos spelarna och adrenalinet pumpade. Tyskarnas coach Udo Lattek utbrast i desperation när det blev för intensivt:

”Mr Kendall, this is not football!”

Adrenalinnivån var på den nivån att hela Evertons bänk, inklusive Kendall själv och den alltid så allvarlige assisterande Colin Harvey, svarade:

”Fuck off!”

Som med de flesta framgångsrika lagbyggen tog det några år innan Kendall fick fart på resultaten, innan han hade rätt mix och från 1981 till 84 var det en hel del bekymmer och han var inte så långt ifrån sparken. Det sades att det rörde sig om ett slarvigt bakåtpass i ett ligacupomspel som vände allt när Adrian Heath snappade upp bollen och kvitterade. Men det var såklart en process som pågått under en period och när det var som mest illa och Everton spelade borta – dessutom uselt – öppnade Howard Kendall fönstret i omklädningsrummet och krävde att spelarna skulle lyssna till Evertons trogna bortskara. Så mycket mer behövde inte sägas eller göras.

Min manager och The Holy Trinity

Men Howard Kendall är så mycket mer än Evertons främste manager genom tiderna. Han var ju som sagt även en av de tre i ett magiskt mittfält bestående av Kendall, Alan Ball och Colin Harvey, vilka går under beteckningen ”The Holy Trinity”. Jag fick aldrig uppleva dem, men när jag pratat med gamla evertonians blir de helt saliga bara man nämner treenigheten. Det var totalfotboll. De kunde finna varandra i sömnen och när Everton tog hem ligan 1969/70 trodde många att denna magiska fotboll (vilket var rätt ovanligt på den tiden) skulle pågå i många årtionden. Tyvärr blev det inte så, utan managern Harry Catterick fick problem med hälsan och tog några märkliga beslut, såsom att sälja Alan Ball. Den gamle Catterick hade tappat känslan att köpa och sälja i rätt läge. Något som Kendall var en mästare på som Everton-manager.

Dessutom återkom Kendall två gånger som manager för sitt älskade Everton. Den första gången från Manchester City, där det gick rätt bra, men H konstaterade att City visserligen var en bra älskarinna, men Everton var ett äktenskap. Återföreningar i äktenskap funkar inte alltid och resultatmässigt blev det ingen succé, någon av gångerna. Men han var där. Han ställde upp och i Kendalls ögon var äktenskapet för livet. Den tredje gången valde man mellan Andy Gray och Kendall. Dåvarande vice ordförande Kenwright hade lovat att hålla H underrättad. När styrelsen valt Gray, så ringde Kenwright upp och sa: ”tyvärr”. Sedan tackade Gray nej, eftersom han fick ett nytt och extremt guldkantat kontrakt som kommentator på Sky Sports. Kenwright började då att jaga Kendall, som lämnat landet och befann sig på Magaluf. Efter många om och men lyckades de få tag på varandra. Inga hard feelings. Howard Kendall svarade ja.

Jag har säkert missat viktiga delar av Kendalls arv till den engelska fotbollen, vilket ju vore lite illa, då jag läst nästan allt om ”min” manager. Men det är för nära, helt enkelt. Har så svårt att sortera intryck, fakta och vad som är viktigt. Allt är viktigt när det gäller Kendall, åtminstone i mina ögon. Han tog sig in i mitt supporterliv när jag var i en ålder där man sög in allt som hade med fotboll att göra. Tror många känner igen sig i känslan när man som ung supporter upplever de första framgångarna och hur det sedan etablerar den starkaste supporterkärlek vars band aldrig går att kapa. Min manager finns inte längre. Inte som fysisk uppenbarelse i vart fall, för i mitt minne, min själ och mitt hjärta finns han för alltid. Oerhört levande.

RIP Howard Kendall

Givetvis finns det också en hel del att läsa om Howard Kendall i boken om Tipsextra.


Tre Tipsextra-spelare som påverkat ditt liv

Supporterliv1

Poddserien Supporterliv och bästaevor inleddes med ett tre avsnitt långt samtal med Pelle Enhberg, Liverpool-supportern som växt upp med Tipsextra och som skrev om engelsk fotboll för Daglabdet i Sundsvall redan som tonåring.

Tre spelare påverkade inledningsvis hans uppväxt med Tipsextra mer än andra:

  • Charlie George
  • Kenny Hibbitt
  • Emlyn Hughes

Vilka är dina tre?

Läs också om dessa herrar i Tipsextra- klubbarna, matcherna, spelarna och lyssnar gärna på samtalet i Old School Football Podcast (tre delar, 11-13/10).

 


%d bloggare gillar detta: