31 mars, 2020

Old School utmanar Corona-tristessen

Av Per Malmqvist Stolt

Idag börjar en ny tid för Old School Football, mycket tack vare Corona-virusets framfart. Avsaknaden av direktsänd fotboll som avnjuts enligt allehanda och uråldriga ritualer hemmavid, ofta med en stryktipskupong i näven (ja, eller numer en telefon), känns fullständigt förlamande.

Vägen ut från isolering

Om man nu dessutom måste isolera sig… Ja, vad gör man då? Sten, sax, påse? Polerar navkapslar? Stickar en tröja? Räknar får? Har sex? Svåra val i begränsningens tidevarv och – i ärlighetens namn – kan inget av detta jämföras med möjligheten att nörda runt i fotboll från förr. 

Tiden finns

Dessutom har arbetsbördan lättats för en frilansare som jag, vilket gör att produktionen av Old School-nostalgi kan ökas markant under Coronans – förhoppningsvis – begränsade tid i våra liv, där vi måste göra avkall på det mesta. Vi måste strama åt ekonomin, hålla oss hemma och undvika alltför utlevande sociala kontakter. Ja, eller sociala kontakter överhuvudtaget. 

Spräng gränserna – lev ut!

Men mitt i allt detta finns det faktiskt ett område där vi nu har tid att spränga alla gränser och aldrig mer känna ångest över vårt överflöd. Vi kan ohämmat gotta oss i fotbollsnostalgi. Old School Football strävar därmed efter att bli en central del att detta överflöd. Kanske den allra största langaren av fotbollsnostalgi under en i övrigt prövande tid för mänskligheten. Låt oss hamstra fotboll, istället för toapapper.

Ett smörgåsbord från förr

Tyngdpunkten blir på engelsk fotboll från 1960 – 2000-talet, men det blir även en hel del landslagsnostalgi, svensk fotboll rent generellt, VM, EM, Europacupen för mästarlag såväl som spännande historier från andra delar av fotbollsvärlden.

Temaveckor

Inledningsvis blir det temaveckor där vi spinner runt ett ämne med hjälp av små och stora utvikningar. Först ut är West Bromwich Albion och den magiska upplagan som kulminerade säsongen 1978/79 med en fotboll som charmade nästan alla, till och med hela vägen in i våra svenska vardagsrum. Allt tack vare Tipsextra. 

Vi finns som vanligt på Svenska Fans, Facebook, Instagram och här.

Och för dig som vill nörda in dig avseende Tipsextra – gå gärna med i Facebook-gruppen Tipsextraminnen.

Lämna en kommentar | Sparad iOld School Football på Svenska Fans, Skribentper

17 januari, 2019

”When he Plays on Snow, he doesn´t Leave any Footprints”

Av Per Malmqvist Stolt

Orden kommer från Leeds legendariske manager Don Revie och beskrev en skotte som spenderade hela sin spelarkarriär i klubben. Ute på vänsterkanten med nummer elva på ryggen rörde sig Eddie Gray graciöst med en teknik som ibland kändes overklig. Bollen var klistrad vid foten och blicken framåt. Med fart och grace tog han sig förbi sina motståndare på underlag där det egentligen var omöjligt att överhuvudtaget kontrollera en boll. Nästan som han svävade över tuvorna och lerpölarna. Det klart att han aldrig lämnade några fotavtryck i snön!

eddie gray 2

Eddie Gray var definitionen av det vackra spel som Leeds United också kunde prestera under managern Don Revies era. Ett spel som ibland glöms bort när det ständigt talas om ”Dirty Leeds”. Johnny Giles styrde från mitten, Gray skapade chanser tack vare sina dribblingar och assist medan Peter Lorimer sköt hårdare än någon annan och utöver det tog Billy Bremner hand om grovjobbet. Ett mittfält som hade allt.

Förolämpad av Brian Clough

Grays karriär som spelare sträckte sig från 1966 – 1983 och innehöll flera stora titlar, men han hade också en hel del problem med skador. När Brian Clough tog över Leeds under de beryktade 44 dagarna 1974, konstaterade han inför hela spelartruppen att Gray hade haft så många skador att vore han en tävlingshäst så skulle han ha avlivats för länge sedan.

Webb fick köpa korv

I FA-cupfinalen 1970 snurrade han upp Chelseas högerback David Webb så till den grad att London-klubben inför omspelet flyttade ut en av ligans hårdaste backar – den rutinerade Ron ”Chopper” Harris – för att ta hand om Leeds dribbler.

Även speluppläggare

Gray kunde egentligen spela vart som helst på mittfältet och när en annan oerhört begåvad skotsk mittfältare vid namn John Robertson i sin ungdom fick i uppgift att för Nottingham Forest punktmarkera Leeds speluppläggare Johnny Giles, ställde sig Giles bara på vänsterkanten och sa till Gray att sköta speluppläggandet, medan Robertson stod där och funderade på vad han skulle göra på kanten med en stillastående Giles. Robertson själv var ju en av 70-talets stora eleganter, men ytterligt obegåvad när det gällde defensiven.

Vackraste målet

Ett av de vackraste målen genom tiderna kommer också från Eddie Grays fot, då han dribblade sig igenom Burnleys försvar.

Om Eddie Gray och mycket annat som rör Leeds blir det under vårens Tipsextraresa som går av stapeln i april, där vi också ska se Leeds vs Sheffield Wednesday och kanske även andra matcher samt givetvis fler upplevelser. Anmäl er redan nu hos Nickes.com som arrangerar resan.

Här kan ni också läsa om Tipsextraresan 2018.

En liten hyllningsvideo med fotbollsgodis från Eddie Gray.

Lämna en kommentar   |  Etiketter: , , , , , , , , | Sparad iOld School Football på Svenska Fans, Skribentper, Tipsextra, Tipsextra - klubbarna, matcherna, spelarna, Tipsextraminnen.se

2 januari, 2019

En osannolik övergång i norra London

Av Per Malmqvist Stolt

Att genomföra den förbjudna flytten från Tottenham till Arsenal, utan att stämplas som en Judas och dessutom för all framtid anses som legendar i båda klubbarna… ja, det har nog bara den nordirländske landslagsmålvakten Pat Jennings lyckats med. 

Strax före jul slet jag i det som var kvar i min rätt så glesa huvudbehåring. Jag hade fått i uppdrag att utse Arsenals tio bästa spelare genom tiderna. Svårt bara det. Men det allra svåraste är nästan att ranka David Seaman och Pat Jennings i förhållande till varandra. Jennings är en barndomshjälte för mig, medan Seaman kanske är den som tagit hem de stora pokalerna för Arsenal. Den senare hamnade på en något mer framskjuten plats på listan, men båda är givetvis med. Men mitt hjärta brinner för Jennings, vars övergång till Arsenal är en historia i sig…

Slutet som blev en början

I augusti 1977 stod det klart att den nordirländske landslagsmålvakten och Spurs-legendaren Pat Jennings ansågs vara på väg mot ålderns höst. Och visst, det kanske låg något i detta då han trots allt var 32 år gammal. Han hade varit en viktig kugge i den legendariske managern Bill Nicholsons magiska Spurs och tagit hem en FA-cuptitel (1967), två ligacuper (1971 och 1973) samt en UEFA cup (1972). Säsongen 1972/73 valdes han dessutom till ligans Player of the Year av fotbollsjournalisterna och 1975/76 till samma titel fast av spelarfacket (PFA). Den store och smidige nordirländaren hade spelat i Tottenham sedan 1964. Nu var Bill Nicholson borta sedan några år tillbaka och ledningen valde att inte förnya Jennings kontrakt. Dystra nyheter för Jennings som ville stanna i klubben.

En nordirländsk koppling

I Arsenal fanns en ung manager vid namn Terry Neill. En gång lagkapten i The Gunners som blev minst sagt överraskad när han erbjöds att ta över Spurs 1974, efter Nicholson. En svår tid som inte slutade i dur och Neill själv minns hur han ständigt var utsatt för hot och aldrig riktigt blev accepterad med tanke på hans bakgrund och inte blev det bättre av att resultaten var usla. 1976 fick han lämna Tottenham och samma år kom ett erbjudande att ta över Arsenal. Och han hade ju god koll på en viss Pat Jennings. Dessutom var båda nordirländare.

Det otänkbara blev tänkbart

Neill erbjöd därmed Pat Jennings att göra det otänkbara, vilket han ju själv gjort en gång. Jennings hade inga alternativ utan begav sig till Highbury och så skulle del två av hans fantastiska karriär börja, för Pat Jennings var definitivt inte slut! I Arsenal fanns en lovande trupp med speldirigenten Liam Brady i spetsen och de skulle nå tre FA-cupfinaler på raken (1978, 79, 80) samt en cupvinnarcupfinal (1980), dock resulterade det hela i endast en pokal (1979). Pat Jennings stannade i Arsenal till 1985 och då var han 40 år. 1982 gjorde han som 37-åring succé i VM i Spanien och det skulle bli hela 119 landskamper för Nordirland, vilket än idag gör honom till Nordirlands meste landslagsman. Vid tiden för hans 119:e landskamp var det också världsrekord för antal landskamper överhuvudtaget, vilket innebar att han passerade vår egen Björn Nordqvist (115 landskamper). För Spurs blev det 472 matcher och för Arsenal 327 matcher.

Jennings kanske inte rankas högre än Seaman i en lista med de tio främsta spelarna genom tiderna, men i 70-talets bästa Arsenal-lag är han given. Onekligen får Tottenhams ledning stå modell för en av de allra största missbedömningarna avseende ett karriärslut. Sättet som Jennings lämnade och hans stillsamma personlighet har lett till att han än idag är lika välkommen i båda klubbarna.

Glenn Hoddle, kanske..?

Terry Neills orädda ambitioner sträckte sig dock längre än Jennings. Han värvade Malcolm ”Super Mac” Macdonald från Newcastle och 1979 försökte han få över en ung argentinare vid namn Diego Maradona och Spurs lovande speluppläggare Glenn Hoddle. Vet inte riktigt hur man ska hantera en bild av ett lag med Brady, Hoddle och Maradona… Men det blev inget och i Hoddles fall var det aldrig något alternativ, eller som han konstaterade:

”I don’t think my brother would have ever spoken to me again if I had joined Arsenal.”

Hoddle fortsatte i Spurs och skulle bli en av dess allra största lirare genom tiderna och ledarfigur i ett nytt välspelande lag under 80-talet, vilka följde den ärorika traditionen som en gång etablerades av Arthur Rowe och hans Push and Run-taktik samt fullföljdes av Bill Nicholson. Pure football, som man säger.

Hoddle blev en hjälte i Spurs. Jennings en vördad man i både Spurs och Arsenal.

Pat Jennings - Nordirland (Spanien 1982)

Lämna en kommentar   |  Etiketter: , , , , | Sparad iSkribentper, Tipsextra, Tipsextra - klubbarna, matcherna, spelarna, Tipsextraminnen.se

25 oktober, 2018

Old School mot London

Av Per Malmqvist Stolt

Sitter fortfarande och filar på berättelser och upplevelser från förra helgens resa som inleddes i Blackburn där hemmalaget tog sig an Leeds United och avslutades på Merseyside för att se Everton vs Crystal Palace och en hel del annat, såsom mötet med idolen Kevin Ratcliffe.

Men på lördag morgon bär det av till London för att uppleva Fulham vs AFC Bournemouth senare på eftermiddagen och Crystal Palace vs Arsenal på söndag.

Fulhams hem Craven Cottage är för övrigt som ett andra hem. En tryggt ställe som jag besökt näst flest gånger efter Goodison Park.

I Old Schools podd #53 (sändes våren 2016) sjunger jag Brightons gamle Bobby Zamora till, men om man orkar sig igenom det finns en skildring om The M23-derby. En klassiker, då Crystal Palace värste motståndare inte finns i London, utan på sydkusten, nämligen Brighton and Hove Albion. Som bonus finns där ett samtal med AFC Wimbledon-supportern Henrik Persson, där ni får veta mer om den gamle legendariske ägaren Sam Hammam.

Eller varför inte lyssna Old Schools podd #36 och mina upplevelser från det senaste besöket på Craven Cottage under hösten 2016, då jag även besökte Queens Park Rangers Loftus Road.

Tillsammans med Old Schools samarbetspartner Nickes.com finns de flesta fotbollsresor, men kontakta gärna oss om du vill ha tips och idéer. e-post: skribentper@gmail.com eller följ länken: Vill du också ut och resa?

 

Lämna en kommentar   |  Etiketter: , , , , , , | Sparad iOld School Football på Svenska Fans, Skribentper, Tipsextra

2 oktober, 2018

Bitterljuva supporterliv

Av Per Malmqvist Stolt

Trycker till slut av sändningen från Radio Everton. Besviken. Försökte jobba, men kunde inte släppa fokus från den tredje omgångens Carabao cup-match mellan Everton och Southampton på Goodison Park. En match som i vart fall inte sändes på någon av de plattformar jag har tillgång till. Gamla fina ligacupen – som jag alltid kommer att säga istället för Carabao cup – är ju numera något som mest verkar vara i vägen. I vart fall inget som är värt att kämpa för.

Ändå sitter jag här, en tisdagskväll när Champions League pågår för fullt. Lyssnar på Evertons slagfärdiga kommentator Darren Griffiths och den lika underhållande experten – tillika klubbens ambassadör och en allmänt rolig kille – den gamle högerbacken och mittfältaren Ian Snodin, som nog mest är känd för att ha nobbat Kenny Dalglish Liverpool till förmån för Howard Kendalls Everton. Han belönades i och för sig med en ligatitel 1986/87, men därefter blev det en skadedrabbad karriär som aldrig riktigt nådde förväntade höjder. Men han är – och kommer alltid att vara – en populär figur på Merseyside.

De är kritiska. Everton spelar dåligt, trots höga förväntningar. Matchen kommenteras såsom det gällde något stort. Men så tar Southampton tar ledningen. Man kan höra tystnaden och besvikelsen på Goodison Park. Kommentatorerna är än mer besvikna då Everton – än en gång – inte lyckas förvalta ett spelövertag. Och idag finns där dessutom spännande spelare på plan som hittills inte fått så mycket speltid, såsom brassen Bernard, den lovande egna produkten Kieran Dowell och så superlöftet Ademola Lookman, som varenda Everton-supporter vill ska slå igenom då vem som helst kan se vad som finns i den där fotbollskroppen. Men det vill sig liksom aldrig. Goodison är för övrigt nästan fullsatt! En tisdag. Den tredje omgången av ligacupen.

Halvtid och sändningen avbryts enligt sedvanlig rutin då Griffiths och Snodin ska få sig en kopp te och kanske en kidney pie. Jag stirrar ut mot fönstret, långt bort från datorskärmen och kan inte koncentrera mig på jobbet jag tänkte göra. För visst sa de att Lookman ändå spelat rätt bra?

Ny halvlek. Nytt hopp. Även jag har laddat med en kopp te.

Det verkar inte bli så mycket bättre. Tror knappt Everton skapar något under de första tjugo minuterna. Jag borde egentligen stänga av och fokusera på jobbet. Har en del artiklar att skriva. Det är ju ändå bara ligacupen.

Jag hänger kvar. Lookman blir utbytt, men så kommer kvitteringen genom Theo Walcott. Jag hör kommentatorerna och Goodison explodera. Jag höjer nävarna framför datorn och knyter dem hårt. Nu jävlar. Nu ska det äntligen vända för oss, som den gången då Evertons manager Howard Kendall hotades av sparken, men i en oansenlig ligacupmatch gör motståndarna sig skyldig till en usel bakåtpassning som Evertons Adrian Heath snappar upp och kvitterar samt får till ett omspel. Ett mål som vände allt, då Everton från den stunden i januari 1984 mot ett oansenligt Oxford United skulle dominera engelsk fotboll i flera år. Finaler skulle spelas och titlar skulle tas. I bakåtpassaren Kevin Brocks Wikipedia, finns faktiskt just denna händelse som en av de först nämnda när hans spelarkarriär beskrivs.

Jag har sedan januari 1984 väntat på den där kvitteringen som vänder på allt. Kanske, kanske det är dags nu?

Everton pressar, men det hela går till straffar. Det är den tredje omgången i ligacupen och jag sitter som på nålar. Tänker på Kevin Brocks bakåtpassning och evig karma.

Everton förlorar straffläggningen och åker ur ligacupen även i år. Besvikelsen hos framförallt Griffiths är stor. Han avslutar inte ens med att försöka säga något fyndigt. Vill bara lägga ned. Sändningen är över.

Stirrar ut genom fönstret i den mörka oktobernatten. Kände igen mig i Griffiths känslor. Få bryr sig längre om ligacupen, men för oss som upplevt Evertons storhetstid, då klubben tog pokaler, vilket den alltid gjort genom alla tider, förutom de senaste decennierna, för oss är ligacupen en möjlighet till ljus och till en pokal. Därför kan vi inte ta lätt på ett uttåg i den tredje omgången. Vi kan inte unna oss sådan lyx. Och så är supporterskap för de allra flesta. Den där bitterljuva känslan av att framgången kanske kommer. Någon gång. Kanske. Men fram tills dess lider vi oss igenom uttåg ur ligacupen i den tredje omgången och väntar på den där bakåtpassningen som förändrar allt.

För er som gillar lidandet så är ni välkomna att följa med på Old Schools Tipsextraresa, vilken arrangeras av Nickes.com och där vi träffas för att lida tillsammans och minnas när fotboll var fotboll. Kontakta sales@nickes.com eller gå in på denna länk om ni vill hänga med den 7-10 december, då vi beger oss till Stoke-on-Trent. 

 

Lämna en kommentar   |  Etiketter: , , , | Sparad iOld School Football på Svenska Fans, Skribentper, Tipsextra - klubbarna, matcherna, spelarna

7 september, 2018

Brookings mål – en tröst i landslagsbedrövelsen

Av Per Malmqvist Stolt

Landslagsuppehåll. En svår och bister helg väntar, då det allra första uppehållet är det värsta. VM är över och mättnaden inför fler landslagsmatcher är påtaglig. Dessutom har ligan precis kommit igång och väntan inför nästa match är nästan lika plågsam som tablå-tv från förr då man tvingades vänta på ett nytt avsnitt av Macahan (en västernserie från slutet av 1970-talet som jag blev helt hooked på) i en hel vecka. Eller för den delen, nästa Tipsextra-match.

Men det ska ju också spelas ointressanta landslagsmatcher, annars blir det väl inte lika roligt med VM- och EM-slutspel? Antar jag…

Men mitt i all bedrövelse och frustration tröstar jag mig med Trevor Brookings magiska mål för England mot Ungern 1981, där eleganten från West Ham och England under 1970- och 80-talen stänker upp bollen i krysset, där den också fastnar.

Notera att han sköt med vänstern. Och ingen visste väl egentligen vilken fot som var Brookings allra bästa. En tvåfotad elegant med blick och känsla för den magiska passningen. Brooking var en av mina första idoler, trots att jag ju var Evertonian.

Han var dessutom trogen sitt West Ham karriären ut, trots att det sannerligen inte saknades anbud. Han följde till och med ned i andradivisionen med sitt The Hammers. En one club man som dessutom avgjorde FA-cupfinalen 1980 med något så unikt som ett nickmål. Huvudspel och tillbakajobb var inte det som imponerade mest hos Brooking… I landslaget hade Liverpool-kontingenten med hans radarpartner Kevin Keegan i spetsen  (de hade en unik känsla för att finna varandra på plan) döpt honom efter en överklassfigur på tv vid namn Hadleigh, då Brooking aldrig blev lerig efter match och träning.

Tvåfotheten hade han som liten övat upp på gatorna och parkerna i östra London, där det handlade om att så fort som möjligt göra sig av med bollen – inte sällan en tennisboll – på ett konstruktivt sätt innan någon av de större grabbarna hann ifatt.

Lämna en kommentar   |  Etiketter: , , , | Sparad iOld School Football på Svenska Fans, Skribentper, Tipsextra, VM

7 september, 2018

The Editors är tillbaka

Av Per Malmqvist Stolt

Jag och redaktör Wiberg återupptar samtalet om engelsk nutidsfotboll. Lite Old School-poddande, det vill säga en mikrofon, två fotbollsintresserade och ett körschema med punkter som vi spikar sent, såsom det vore ett samtal i tv-soffan.

Ämnen denna gång: Englands landslag, Watford, Liverpool, Chelsea, Manchester United, West Ham, supande (Hugo Lloris, Duncan Ferguson och Wayne Rooney). Vi rör oss från nutid till dåtid och tillbaka, som förr.

Finns även på diverse plattformar där poddar finns, såsom iTunes, podtail osv.

Lyssna på avsnittet.

Lämna en kommentar | Sparad iSkribentper

6 september, 2018

Duncan Ferguson – spelaren med en egen symfoni

Av Per Malmqvist Stolt

Det är få förunnat att få ett eget orkesterverk tillägnat sig, men det är precis vad Duncan Ferguson har. Verket Barlinnie Nine av den finländske kompositören Osmo Tapio Everton Räihälä (jo, det stämmer han har lagt till Everton som ett av sina namn) är inspirerat av Duncan Fergusons liv.

”Jag fick idén när han fick sin fängelsedom och hade precis blivit något av en kultfigur för Everton.”

Räihälä menar också att det är motsättningarna i hans personlighet som inspirerat till verket.

”Han har en aggressiv sida men där finns en lyrisk underton hos honom, tillsammans med det faktum att han håller pigeon shows.”

Räihälä är en kompositör av nutida konstmusik och skriver kammarmusik såväl som för symfoniorkestrar. Han ska också vara Everton-supporter. Barlinnie Nine är kanske hans mest kända verk. Hyllningen är för Duncan Ferguson och Barlinnie är det fängelse i Glasgow som blev hans hemvist efter tre misshandelsdomar och avslutningsvis en skallning av en motspelare vid namn John McStay under tiden Big Dunc spelade i Rangers. Det hände på plan, men gick till civil domstol som ett misshandelsärende. Ferguson hann flytta till Everton och England innan dom avkunnades och fängelsevistelsen på sex veckor inträffade under hans tid i Everton.

Stycket är tolv minuter långt och skrivet för en symfoniorkester. Det ska påminna om Big Duncs fragmentariska karriär med kraftfulla partier som snart förbyts i lugnare partier.

Det är främst Duncan Fergusons förmåga till underprestation som skildras, men samma dag som Finlands radiosymfoniker framförde stycket för första gången, gjorde Big Dunc det avgörande målet mot Man U, vilket bidrog till den Champions League-plats som Moyes lag knep 2005.

”Där höll jag på att i Finland beskriva Duncan som misslyckad, och tusentals miles borta hos Everton reser han sig som en fågel Fenix ur askan och gör mål mot Manchester United. Om det finns gudar däruppe, så bevisar detta att de har det mest skruvade sinnet för humor”, ska Räihälä ha sagt.

Om ni tycker att Barlinnie Nine känns lite för mastigt, rekommenderar jag istället detta, som också beskriver motsättningen i hans personlighet. Fansens sång till Big Dunc, inspirerad av den gamla klassikern Go West. Här i en hyllningsvideo till en av fotbollens märkligaste profiler.

Lämna en kommentar   |  Etiketter: , , , , , | Sparad iOld School Football på Svenska Fans, Skribentper, Tipsextra

1 september, 2018

Tio största skrällarna som fått lyfta ligatiteln

Av Per Malmqvist Stolt

Den största skrällen i Premier Leagues historia är tveklöst när Leicester City vann ligan 2015/16. Ja, inte bara i Premier Leagues historia, utan ända sedan engelska ligan startade 1888. Men hur ser konkurrensen ut egentligen?

Låt oss ranka tio andra skrällar (förutom Leicester) i den engelska fotbollshistorien.

10. Everton, 1932

1928 vinner Everton ligan med ett fantastiskt lag och den store stjärncentern Dixie Dean avslutar säsongen med ett hattrick mot Arsenal, vilket innebär att han når ett rekord som aldrig kommer att slås på 60 mål på en ligasäsong. Men 1930 hamnar The Toffees sist i högsta divisionen och åker ur för första gången någonsin. Redan säsongen därefter vinner man division 2, för att påföljande säsong 1932 också ta hem ligatiteln som nykomlingar. Året efter skulle man dessutom ta hem FA-cupfinalen i en match där tröjnummer bars för första gången. Everton var redan vid tiden ett etablerat storlag och med tanke på vilka spelare de hade så undrar man snarare hur många pints som gick ned säsongen de åkte ur och efter några halvtaffliga säsonger vann man åter ligan 1939.

9. Blackburn, 1995

Blackburn Rovers vann ligan 1995 var ett av de första penningdopade lagen under några år. Efter uppflyttning från tvåan 1992 satsades det friskt och 1993 hamnade laget fyra, 1994 tvåa och till slut togs titeln 1995. De köpte de bästa spelarna, men falnade rätt snart när andra lag pyntade in ännu mer pengar.

8. Liverpool, 1947

Bill Shankly byggde Liverpools första stora era på 60-talet med två titlar, men den första ligatiteln togs redan 1947, det vill säga direkt efter kriget och måste ändå ses som lite av en skräll då det var rätt många år före kriget som Liverpool var en klubb att räkna med. Dessutom åkte man ur högsta serien på 50-talet och Bill Shankly fick ta över en rätt risigt mående klubb. Rätt ok skrällvarning på denna. Ej heller några magnifika spelare jämfört med stjärnorna hos 50-talsgiganterna Manchester United och Wolverhampton Wanderers.

7. West Bromwich, 1920

West Bromwich Albions ligaseger första säsongen efter första världskriget 1920 ger lite skrällvibbar, men å andra sidan vann de division 2 1911 och hade dessutom hela sex FA-cupfinaler bakom sig sedan 1886 och den senaste 1912, så någon jätteskräll kunde det knappast röra sig om.

6. Aston Villa, 1981

Nu ökar dock skrällnivåerna något, för visst kan man höja ögonbrynet för Aston Villas ligaseger 1981. Laget byggdes rätt målmedvetet av managern Ron Saunders efter uppflyttningen till ettan 1975. Klubben tog dessutom hem ligacupen 1975 och 1977 och ligabucklan lyftes efter flera säsonger på tabellens övre halva dock utan att hamna bättre än fyra. Året efter ligasegern lyckades laget med en ännu större bedrift, då man spelade hem Europacupen 1982, därefter föll dock allt isär.

5. Leeds, 1992

Leeds Uniteds ligaseger 1992 är också en liten saga. Upp från division två 1990, fyra i högsta ligan 1991 och ligatitel 1992, sedan gick det sämre under ett antal år. Däremot hade man samlat ihop till ett rätt unikt lag med flertalet storspelare. Så vi får se det som en skräll med lite guldkant.

4. Nottingham, 1978

Brian Cloughs Nottingham Forest vann division två 1977, bara för att ta hem ligatiteln 1978, på samma sätt som Liverpool, Everton, Spurs och Ipswich gjort tidigare under århundradet. Nottingham nöjde sig dock inte med ligatiteln, utan tog även hem Europacupen två år på raken, två ligacuper och ytterligare en final. Och det lag Clough samlat ihop var riktigt vasst redan i tvåan. Det kryllade av blivande storspelare. Lite på samma sätt gick det när samme Clough tog upp Derby County från division 2 1969, bara för att ta hem ligan 1972. Även här byggde han ett riktigt bra lag med flertalet storspelare. Dessutom blev det ytterligare en ligatitel 1975, dock under managern Dave Mackay.

3. Chelsea, 1955

Chelsea skrällde 1955 då den forne Arsenal-spelaren Ted Drake omvandlade klubben som aldrig vann, men gärna köpte spektakulära spelare, kallades för The Pensioners efter ett hem för krigsveteraner i närheten av Stamford Bridge och var ett kärt ämne bland skämten i Music Hall-branschen, till ett mästarlag. Mycket tack vare utveckling av egna produkter. Dock blev det bara ett one season wonder, vilket talar för skrällmöjlighet, men de hade funnits i högsta divisionen ett tag, dock ofta för det mesta dåligt placerade.

2. Tottenham Hotspur, 1951

1935 kom Tottenham Hotspur sist i division 1 och det dröjde till 1950 innan laget lyckades vinna division 2. Bakom sig hade Spurs endast två FA-cuppokaler från 1901 och 1921. Skrällvarning och en pint närmar sig. Särskilt eftersom laget gjorde som Everton 1932, man vann ligan på första försöket 1951. Dessutom med en helt ny spelstil, som gick under beteckningen Push and Run utvecklad av deras manager Arthur Rowe. Tyvärr visade det sig att laget var rätt bra ändå. Man kom tvåa 1952, men sedan skulle det dröja till sextiotalet då en av Rowes spelare – Bill Nicholson – ledde laget i en magnifik storhetsperiod. Förutom Nicholson fanns där även en ytterback vid namn Alf Ramsey i detta Spurs-lag. Behåll det namnet i minnet. Värt att notera är också att Spurs fram till denna tidpunkt som bäst hamnat trea i ligan 1934 och var – likt Leicester i modern tid – ett yoyo-lag mellan division 1 och 2.

1. Ipswich Town, 1962

Säsongen 1956/57 vann den gamle Spurs-spelaren och numera lovande managern Alf Ramseys Ipswich division tre södra och 1961 spelades division 2 hem. En fullkomligt formidabel prestation för en klubb utan några större resurser eller några framstående stjärnor. En del av förklaringen var Ramseys taktiska innovation att flytta ned inrar till yttermittfältspositioner, vilket gav en 4-3-3 formation istället för den då rådande 2-3-5. Också en mycket framgångsrik metod som under Ramseys tid som engelsk förbundskapten – då han tog VM-titeln hem till England. Klubben gick faktiskt hela vägen och vann ligamästerskapet 1962 med höjdpunkter som 5-2 mot Everton, 3-0 mot Aston Villa och 5-0 mot Manchester United. Lite tur i oturen var nog att den tidens stora dominanter – Wolverhampton Wanderers och Manchester United – båda underpresterade rejält. Fjolårssäsongens dubbelvinnare och eleganterna Tottenham Hotspurs hamnade trea, men orkade inte riktigt hela vägen fram denna gång. De vann dock FA-cupen för andra året på raken, vilket nog tog en del fokus och ork. Att sedan ett lag skulle vinna The Double två år på raken var i princip otänkbart, vilket givetvis även satte upp mentala hinder för Bill Nicholsons Spurs.

ligan 62.jpg

Lämna en kommentar   |  Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , | Sparad iOld School Football på Svenska Fans, Skribentper

28 augusti, 2018

Galna tacklingar: Eddie McCreadie (Chelsea)

Av Per Malmqvist Stolt

Konsten att vifta bort en karatespark i huvudet, såsom det vore en fluga. Billy Bremner (Leeds) vs Eddie McCreadie (Chelsea). FA-cupfinal 1970.

Min personliga favorit i kategorin galna tacklingar. (om man nu får ha en sådan i dessa sammanhang).

FA-cupfinal. Allt står på spel. Två brutalt hårdhudade lag mot varandra, vilket kanske får ses som århundradets underdrift, men jag kom inte på något bättre.

Ron ”Chopper” Harris Chelsea mot Norman ”Bite Yer Legs” Leeds. Tidigt i klippet ser vi hur Chelsea Eddie McCreadie flyger fram i straffområdet med dobbarna i huvudhöjd likt den värste Bruce Lee och träffar Leeds Billy Bremner i huvudet. Bremner ligger kvar. Matchen fortsätter och Chelseas kontring resulterar nästan i ett mål. Bremner – som ju själv kunde varva stenhårt och fult spel med briljans – ligger kvar en stund, kliar sig lite i huvudet och fortsätter sedan matchen som slutar 2-2. Chelsea skulle sedan vinna omspelet.

Lämna en kommentar   |  Etiketter: , , , , , , , , , | Sparad iOld School Football på Svenska Fans, Skribentper