Månadsarkiv: augusti 2015

Det vackra spelet och den oväntade titeln

God morgon!

Måndagmorgon är inte alls lika illa som många tror. Livet bygger på förväntan och vad kan väl vara bättre än att ha alla veckans bättre dagar framför sig? Ser vi ur ett förväntansperspektiv, så är nog måndagen den allra bästa dagen, vilket ju också måste innebära att du just denna morgon står på topp och sedan blir det bara sämre. Kanske inte någon tröst…

Men då tycker jag att ni ska tänka på Burnley. En liten stad vars efterkrigstid dominerades av blott tre stora happenings. Två gånger kom drottningen på besök och den tredje firade man ligasegern.

Våren 1960 när segern var ett faktum efter en nervig tillställning på Maine Road i Manchester får man nog säga att Burnley FC stod på toppen. Veckans topp om ni så vill. Lördag kväll precis till konjaken efter en riktigt god middag. Sedan dess har det varit tyngre och alltför många måndagar. Nu är det drygt 55 år sedan laget och staden stod på toppen och inte finns det några som helst tecken på att en ny ligatitel närmar sig. Visst har man haft sina tisdagar, onsdagar och kanske till och med någon torsdag, som när laget tog sig till FA-cupfinal och hamnade tvåa i ligan 1962. Men inga fredagar eller lördagar, för att inte tala om söndagens underbara vila efter att ha upplevt lördagens magi.

Nä, det har mest varit måndagar. Men då, 1960, snuvade man mäktiga Wolverhampton Wanderers på en ligatitel och laget som ägdes av en jovialisk slakterimagnat spelade dessutom en närmast magisk fotboll. Ren och skär underhållning.

Läs Old School Footballs (Svenska Fans) artikel om Burnley – mästare 1959/60.

Burnley FCs historia

Njut även av en framgångskavalkad från Burnleys ärorika historia. Eventuellt måste ni klicka vidare till You Tube, men det kan det vara värt.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Den stora spelskandalen

God morgon!

Söndag. En dag för vila. För gudfruktighet. För eftertanke och för de som haft riktigt kul på lördag – en dag för återhämtning.

West Ham United på 60-talet. En ung lovande Trevor Brooking har precis skrivit på för klubben nära hans hem i Barking. Föga förstod han då att han skulle bli klubbens främste spelare någonsin. En elegant utöver det vanliga. Må vara långsam, men en gammaldags nummer tio, vilket vi idag saknar i världsfotbollen. Killen som endast får fart i samma läge som han får bollen. En föregångare till Paul Gascoigne.

Söndag morgon i gymmet ser tonåringen Brooking West Hams lagkapten Booby Moore. Mannen som lyfte VM-bucklan 1966. Då Englands bäste. Och som han körde fys varje söndag morgon! Unge Brooking undrar och får svaret att Moore kommer in för att driva ut all alkohol ur kroppen, vilken han införskaffat efter varje lördaglväll.

En annan festprisse var Tony Kay. På planen en gigant som halvback och köptes i början av 60-talet för då dyra pengar till Harry Cattericks rika Everton. Direkt blev det ligaguld. Men det förflutna kom ikapp.

Några år tidigare i Sheffield Wednesday hände något mellan den erkänt kriminella matchfixaren Jimmy Gauld och Wednesdays tre bästa spelare – Peter Swan,  David ”Bronco” Layne och Tony Kay. En skandal som skulle skaka brittisk fotboll i dess grundvalar.

Tony Kay skulle efter domen aldrig mer spela fotboll på elitnivå.

Läs om spelskandalen som skakade England på Old School Football: Skandalen!

The Fix

En dramadokumentär från 1997 som skildrar spelskandalen.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Bill Shankly

God morgon!

Snart avspark. Gäller bara att sträcka ut på kroppen, krulla tårna och genomföra vedertagen gymnastik för att mjuka upp lederna. Otåligheten kommer bli allt påtagligare ju närmare avspark du kommer. Ett bra fik, kanske en gammal DVD från någon match då det begav sig på 70-talet, är ett sätt att hantera situationen. Jag brukar dock tänka på Bill Shankly. En otålig man som tog Liverpool FC från en tynande tillvaro i andradivisionen till ligatitlar och storhet. Han frodades på Merseyside där hans extroverta personlighet fick utrymme i en stad där fotboll var en religion.

Shankly var med och la upp träningar, men inte lika intresserad att delta, åtminstone inte i segdragna, tråkiga och monotona övningar. Dessutom hade han ett team av riktigt vassa assisterande coacher, vilka skötte alla sådana bitar. Nä, Shankly stod ofta rastlöst trampande vid sidan av plan ute på träningsanläggningen Melwood med en boll under armen. Efter alla träningsmoment var över stundade nämligen Five-a-Side-matcher. För Shankly dagens höjdpunkt och något han alltid deltog i varje dag. Enda gångerna man pausade var då Shankly var sjuk eller bortrest.

Läs gärna mer om denne legendar i Old School Football: Bill Shankly – en man av folket och en Messias av Anfield

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Polisongernas intåg i engelska ligan

God morgon!

Polisonger var i början av 70-talet ett ställningstagande. Mot överhet och konventioner. För individualism och stjärnstatus. I dagens hårt individualiserade värld är det som en pipettklick i Stilla havet, men då var det upprörande för överheten och livgörande för de unga. Särskilt fotbollsspelare i stil med George Best och Frank Worthington med flera, vilka vägrade att inordna sig. I någonting.

Vid mitten av 1800-talet var dock polisonger en markering på att man tillhörde överheten. Tänk bara på alla bilder ni sett på generaler från amerikanska inbördeskriget (1861-1865).

Läs mer om polisonger och fotboll i Old School Football: Fotbollens berömda polisonger

Fotbollspolisonger

Fyra spelare som bar polisonger med värdighet under första halvan av 70-talet. En fluga som dock avstannade i slutet på decenniet till förmån för stort, fluffigt, permanentat hår – The Perm. Men det får vi återkomma till senare.

Conroy

Terry Conroy, Stoke

Irländaren som kunde skapa en chans av ingenting och är för evigt inskriven i Stokes stolta historia, då han var den som gjorde första målet när The Potters vann ligacupen 1972 i final mot Chelsea.

MacDonald

Malcolm McDonald, Newcastle

Super Mac var ett monster framför mål och öste in mål i Fulham, Luton, Newcastle, Arsenal och så gjorde han nio matcher för Djurgården 1979, där det bara blev två mål. Hann även med 14 landskamper för England.

Worthington

Frank Worthington, Leicester City

Eleganten som aldrig tvekade om sin extrema individualism. Lika lysande på plan, lika hopplös utanför och allt resulterade i noll titlar. Ägnade också en sommar åt att göra några matcher med Mjällby AIS, vilket aldrig kommer att glömmas på Lister-landet med omnejd.

Läs även om Frank Worthington i Old School Football (Svenska Fans).

Conn

Alfie Conn JR, Tottenham Hotspurs

En annan individualist var Alfie Conn junior som blev Spurs legendariske manager Bill Nicholsons sista stora värvning 1974. Också en av de sämsta, då Nicholson ångrade sig nästan direkt. Skotten var en trixig dribbler, men höll inte måttet och var inte alls lika bra som pappan Alfie Conn senior en gång i tiden. Senior var för övrigt skallig, medan Junior hade ligans kanske ymnigaste hårsvall i kombination med polisonger som Arvid Qvist (se nedan) skulle varit imponerad över. Spurs-fansen gillade dock Conn Junior, som också blev den första spelaren efter andra världskriget att representera båda Glasgow-antagonisterna Rangers och Celtic.

1800-talets polisonger

Polisonger_

En etablerad polisongelit (nåja, general Pope fuskade lite) i form av fyra berömda generaler under amerikanska inbördeskriget. Från vänster skådar vi ansiktsbehåring för generalerna John Pope (Nordstaterna), James Longstreet (Sydstaterna), Robert E. Lee (Sydstaterna) och Ambrose Burnside (Nordstaterna).

Amerikanska inbördeskriget var en kamp mellan det agrara södern där slavarbetskraft var en central del av ekonomin och det industrialiserade norr, där man ville förbjuda slaveriet.

Av ovan herrar kan man lyfta fram det taktiska snillet general Lee, som var en form av överbefälhavare för sydstaterna och James Longstreet var en av hans närmaste och viktigaste generaler. Ambrose Burnside gjorde efter kriget en politisk karriär. Ett krig som blev det första riktigt storskaligt blodiga kriget som senare skulle överträffas av det nästan absurt fruktansvärda första världskriget i Europa (1914-1918). Och ja, det är efter Burnsides imponerande ansiktsbehåring som benämningen sideburns kommer.

Arvid

I den svenska polisongeliten från 1800-talet finner vi Arvid Qvist som gick ett sorgligt öde till mötes i brännvinskriget i Eksjö i slutet av 1800-talet. En annan form av krigföring utan kanoner, men väl med anklagelser om illegal spritförsäljning och ett dystert öde.

Läs mer: Brännvinskriget i Eksjö

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Ärtsoppa, Tipsextra och ritualer

God morgon!

Kan inte låta bli att tänka på ärtsoppa när jag vaknar varje torsdag morgon. Det är cementerat någonstans i min relativt enkelt fungerande hjärna. Minns med värme när det i lumpen serverades ärtsoppa varje torsdag, utan undantag. En enformighet och ritual som passade mig och säkerligen också många inbitna fotbollsfans. Nu generaliserar jag ganska så grovt, men den inbitna supportergemenskapen bygger mycket på att finns något att tro på, därför att man en gång började tro. Spelar ingen roll varför man började, finns ingen form av konsekvensanalys bakom agerandet, utan man började och sedan är det underförstått att du aldrig kan sluta. Eller för den delen – hemska tanke – byta. Det behöver inte ens börja som kärlek vid första ögonkastet. Min besatthet (finns inget rimligare eller friskare ord) för Everton började under andra halvan av 70-talet och därför att det var det enda lag jag kom ihåg från någon Tipsextra-sändning, förutom Manchester United. Det senare tingades dock av en kompis som favoritlag och jag ville vara unik, så det fick bli Everton. Sedan dess är Everton en rutin, ritual, trygghet eller vad man nu vill säga. Något jag alltid följer, mer eller mindre, oavsett livssituation. Jag gillar det.

Samma fenomen som ärtsoppan. Samma fenomen som att jag alltid går förbi torget till vårt lokala fik – Laxrosetten – och köper en latte efter att jag lämnat barnen. Samma fenomen som att jag drog igång denna blogg mest för att ha en plats där alla mina texter från olika ställen på internet samlas, men jag klarar inte av att driva något utan struktur eller rutin, så då blev det en spalt varje morgon som läggs ut 05.45. Det bara blir så. Saker ritualiseras. Finns säkert en diagnos för det.

Därför var Tipsextra rena rama drömmen för en kille som jag. Perfekt uppstart för lördagskvällen. En signaturmelodi som gav vällustrysningar lika stora som Kalle Anka på julafton. Ett program som följde samma mönster (i stort) år efter år. Det magiska publikljudet som kom ut ur tv:n och värmde upp hela rummet. Min kärlek till Tipsextra blev nästan större än den till Everton. Men bara nästan.

Den som orkar får gärna läsa en självbekännelse om hur jag tror det gick till när jag valde mitt favoritlag. En del kommer säkert att känna igen sig, medan andra inser att nostalgiminnen inte är det man minns, utan det man vill minnas. På Old School Football (Svenska Fans): Vilar på en livslögn

Två dagar kvar till lördag och avspark klockan 16.00. Då kan det vara läge att rocka/nörda loss!

Intro från 1994

Intro från 1984

Intro från 1987

Outro. Inte att förglömma! Ger också vällustrysningar.

 

Go morron Sverige 1978, där uppladdningen egentligen började. Tidig  morgon på lördagar. Mys-tv, Hyland (sedan Belfrage), lite tecknat och frågesport med tombolahjul.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Everton FC 2015/16

Tippastryktipset.nu fortsätter sin augustigenomgång av Premier League-lagen. Dels deras historia, dels dagsläget.

Idag: Everton FC

Historik: En storklubb utan titel på tjugo år

2015/16: Ett avgörande år för Martinez

Om ni vill läsa mer om övriga kartlagda lag så finns de under kategorin Tippastryktipset.nu.


Bitter klagosång från en plågad supporter

God morgon igen, igår var en dyster dag för en Everton-supporter som jag. I en krönika i Svenska Fans väller bitterheten över och jag tycker lite synd om Everton-fans, det vill säga mig själv.

Den lovande John Stones valde igår att lämna in en transferansökan och vill därmed lämna Everton och istället bege sig till Chelsea, där pengar och pokaler lär vänta.

En hel del offermentalitet utlovas: Bitterhet – en Everton-supporters arvedel


%d bloggare gillar detta: