Tiopodcastjubiléet firas med hjälp av en märklig associationsresa som börjar med en psalm och slutar med Ian Rush. Dessutom en fotbollsanpassad bröllopsmarsch.
Henry Francis Lyte skrev psalmen som ger ståpäls och så lite bröllopsmarsch. Därefter en utvikning om den brittiska överklassen som speglas i Arga snickaren-deltagare och mynnar ut i Ipswich Town excentriske ägare. Dessutom Javisst, herr minister och PG Woodhouse. Retorik, politik och annan lögn. Arsenal som tappade bucklan till Wales och den första BBC-sändningen från en FA-cupfinal. George Allison och Herbert Chapman.
Och mannen som passade med huvudet. Men framförallt en kamp mot det förflutna när Old Schooll Football podcast reviderar all star-laget som jag tog ut som brådmogen 16-åring. Dessutom mer musik än vanligt.
Vi börjar uppladdningen inför veckans stryktipsmatcher med att drömma oss tillbaka till ett möte den 1 december mellan West Bromwich och Everton. Två lag som på lördag möts i stryktipsmatch nummer 3.
Den 8 januari 1987 skrev jag en brådmogen artikel i en lokaltidning i min hemstad Boden. Fann alstret, tillsammans med flertalet andra, nyligen i en klippärm som min ömma moder började på en gång i tiden. Sexton år gammal knattrade jag på skrivmaskinen om alla möjliga ämnen som skulle ha lokal anknytning. Artiklarna korrades inte särskilt noga och faktum var att jag tror att han som var ansvarig för att sätta texten lyckades stöka till det lite extra, så de var fyllda med meningsbyggnadsfel och märkliga felstavningar. Till mitt försvar ska sägas att det är inte så lätt för en sextonåring att varje vecka hitta på något spännande som händer för unga i 80-talets Boden. Dessutom kan jag fortfarande ha problem med meningsbyggnad… Tyckte jag gjorde det rätt bra med diverse läsktester (päronsoda vann), discobesök, reportage från budoklubben och så vidare. Men när idéerna tröt skrev jag till slut att det var jäkligt tråkigt i Boden på söndagar. Det blev också enda gången jag fick lite reaktioner på mina artiklar, då en del arga föreningsmänniskor skrev insändare och menade att det fanns massor att göra.
Dessutom har man ju inte obegränsat med tid som sextonåring, vilket får konsekvenser på researchen. Tror nog de flesta i min klass och i handbollslaget fick ikläda sig olika expertroller i diverse ämnen. Alltifrån ungdomslitteratur till musikgenrer. Just den senare var en artikelserie jag aldrig borde givit mig på. Det visade sig att det fanns alltför få äkta musikentusiaster i min närhet, särskilt problematiskt var det när min kompis reggea-experten endast hade en LP-skiva i genren. Min journalistiska bana kulminerade i samband med att jag inte längre orkade komma på ämnen, utan åkte hem till en kompis som jag tyckte var ganska kul och på något sätt ansåg jag väl att det inte kommit fram riktigt. Så det blev en helsida om en riktigt bra kille.
Givetvis kunde jag inte hålla mig ifrån engelsk fotboll. Den lokala anknytningen motiverade jag med att de två fotografierna med autografer – föreställande West Hams elegant Trevor Brooking och Kevin Keegan som gjorde reklam för Newcastle Breweries – faktiskt fanns hemma hos mig i Boden och att skriva och be om autografer var något vi lokalungdomar gärna gjorde. Givetvis en lögn, eftersom en sextonåring knappast skriver och frågar efter autografer. Vore ju att bruka våld på ens eget coolhetsvarumärke. Men eftersom jag skrev om det, så kan jag inte ha varit så rädd. Eller så var jag bara korkad. Eller desperat att komma på ämnen. Säkert alla tre.
Däremot tog jag i artikeln ut ett all star-lag, vilket är ganska intressant. Tänkte ägna veckan åt att analysera hur bra eller uselt jag resonerade. Men avslöjar redan nu uppställningen. Kan dock vara bra att ha vetskap om att Arsenal var laget för dagen. Everton och Liverpool var klubbarna som dominerat åren före och Manchester United var alltid favoriter som floppade. The Gunners överraskade rejält med att i januari 1987 faktiskt ligga i topp med ett ungt lag. Det påverkade givetvis mina uttagningar. Till slut blev det ändå Everton som vann ligan den säsongen, före Spurs och Liverpool. Arsenal slutade på en hedrade fjärdeplats. Clive Allen vann skytteligan i stor stil. Mitt inledande resonemang hade också vissa brister, då jag ville poängtera att det fanns säkert spelare som andra tyckte var bättre, men jag hade minsann tagit ut ett lag som skulle fungera som en vinnande enhet. För att leda detta i bevis påpekade jag att man kan inte ta ut Glenn Hoddle, Jan Mölby (Liverpool) och Bryan Robson (Manchester United) i samma lag då de har samma uppgifter… Ja, ni förstår. Möjligtvis blir det en krock med Mölby och Hoddle, men inte Robson.
Laget (4-4-2): John Lukic (Arsenal) – Viv Anderson (Arsenal), Mark Lawrenson (Liverpool), Kevin Ratcliffe (Everton), Kenny Sansom (Arsenal) – Martin Hayes (Arsenal), Peter Reid (Everton), Glenn Hoddle (Tottenham), Kevin Sheedy (Everton) – Ian Rush (Liverpool), Clive Allen (Tottenham).
Återkommer mot slutet av veckan med en revidering efter en något djupare analys av läget i ligan den 8 januari 1987.
Årets match närmar sig. Bara några timmar kvar till avspark. Leicester City vs Manchester City.
Roar mig lite med att återknyta till en artikel om Leicesters rätt stolta historia.
Leicester City är lite av en dold storhet, ungefär som en vattenbärande mittfältare som alltid finns med, men aldrig tar rubrikerna. Faktum är att laget bara varit nere i ligasystemets tredjedivision under en säsong 2008/09.
Hela 46 säsonger i högstadivisionen och 62 i andradivisionen samt en i tredjedivisionen är onekligen ett stabilt facit. Lägg därtill att Leicester delar förstaplatsen avseende segrar i andradivisionen med sju stycken. Laget bildades som Leicester Fosse 1884 och levde inledningsvis en något nomadisk tillvaro till dess att Filbert Street blev deras hem 1891. En arena som tjänat klubben i 111 år till dess att man intog Walkers Stadium (först döpt till Filbert Way) 2002 och som numera heter King Power Stadium, efter de nya ägarnas önskemål. Redan 1919 byttes Fosse mot City, då Leicester fått stadsprivilegier och den gamla ledningen hamnat i ekonomiska trångmål. Och 1928/29 hamnade laget tvåa i högstadivisionen, vilket fortfarande är den mest framskjutna placeringen genom tiderna för Leicester City. Men det är å andra sidan betydligt mer än de flesta andra lag mäktat med.
Och så lite tankar från augusti om hur Ranieri kunde ta lagbygget Leicester vidare. Var väl hyfsat positiv, men inte hade jag väl anat…
I premiären fortsatte Leicester som de slutade förra säsongen och tog en imponerande 4-2 seger mot Sunderland. Onekligen finns förhoppningar på laget och frågan är vad Claudio Ranieri kan göra för att lyckas.
Claudio Ranieri är Leicesters trettonde manager sedan sommaren 2000, vilket knappast tyder på ett lätt uppdrag. Lägg därtill att föregående managern Nigel Pearson ledde Leicester under en längre period och har inpräntat en arbetsmoral på plan som gav sju segrar på de avslutande tio matcherna. Ranieri däremot kommer från ett praktfiasko i Grekland och hans rykte som manager har fått sig en rejäl törn. Men Ranieri är rutinerad och har mer stil, finess och vett än den hetlevrade Nigel Pearson vars moraliska måttstock också ledde till en brytning med ägarna. Italienarens stora bidrag kan bli att tillföra mer taktik till ett äkta fighterlag. Lyckas han, så kommer Leicester att bli oerhört svårslagna och fruktade som under Martin O Neills dagar.
Great Escapes finns det många av och alla betyder något för de som var med. Ibland är det nästan så att en Great Escape etsar sig fast i minnet mer än en titel. Det är en större lättnad. Rädslan att förlora något slår nästan alltid möjligheten att vinna. Min stora Great Escape-upplevelse inträffade 1994 framför text-tv:n.
Säsongen 1993/94 lyckades sammanfatta allt som var illa med Everton. Efter ligatiteln 1987 var klubben på nedåtgående. Först gick det sakta, men efter FA-cupfinalen 1989 kändes det som fritt fall. Vi hade också en idiot (ursäkta uttrycket, men jag har inga andra ord) till ägare.
När ligan skulle avgöras i maj hade Tipsextra-säsongen släckt ned för länge sedan och man var hänvisad till diverse BBC-sändningar med ett evigt rattande på frekvenserna eller att helt enkelt följa matchen på text tv. Det är en för länge sedan bortglömd charm med att sitta och stirra på sidan 377 eller någon av de följande tre till fyra sidorna och bara vänta på att det ska blinka till med rätt resultat.
När Manchester United tog hem Europacupen 1968 var det inte bara en vanlig pokal eller turnering de tagit hem, utan det handlade om en revansch. Eller snarare två revanscher.
För Sir Matt Busby blev Europacupen för mästarlag kröningen på hans managerskap, men vägen dit hade varit lång och smärtsam.
Det sägs ju att cupen för de Europeiska mästarlagen skapades i samband med att Stan ”The Iron Manager” Cullis Wolverhampton reste Europa runt på 50-talet i syfte att bevisa att den engelska fotbollen fortfarande var bäst. Det engelska landslaget hade åkt på tunga smällar mot det på den tiden så lysande ungerska landslaget, vilket blev en rejäl smocka mot den engelska fotbollens högmod.
Podden beger sig tillbaka till konfettiregnet i VM 1978 och tar oss via Juntans Argentina till Skottlands finaste stund samt en överjordiskt elegant irländare. Det är som vanligt, helt enkelt.
Sidan åtta i Tipsboken 1978/79 leder oss in till det avsomnande brittiska mästerskapet för att sedan förundras över Skottlands fiaskon i VM-slutspelen, men hur en tunnhårig liten man frälste hela nationen med rörelser som inspirerat till film, sex och klassisk balett.
Men podden berör också annat kring VM 1978, såsom mutanklagelserna mot Argentinska landslaget, varför Cesar Luis Menotti lämnade 17-årige Diego Maradona hemma, Juntans hopp om PR-succé, WBA-spelaren som tog otillåtna substanser samt varför Johan Cruyff inte deltog.
Allt kryddas med lite klassiska värvarhistorier om hur Brian Clough hann före Evertons manager Harry Catterick i början av 70-talet, men framförallt ett porträtt av en irländare med en magisk vänsterfot, vilket inte bara gav succé i Arsenal utan också en plats som mittfältsdirigent i Juventus.
Podden släpps som vanligt runt 11.30.Gå in och lyssna eller prenumerera på iTunes
Transfermarknaden förr och nu är olika världar, framförallt när det gäller spelarnas rättigheter i förhållande till klubbarna. Old School Football kommer följa de större övergångarna under vissa år och börjar med de fem största 1960.
I veckans podd berättas om den märkliga historien om när Spurs värvade argentinarna Osvaldo Ardiles och Ricardo Villa. Läs gärna lite om Juntan i Argentina på den tiden samt det kontroversiella VM:et 1978. Ett VM som kommer behandlas i nästa veckas podd.
Osvaldo Ardiles och Ricardo Villa lämnade Argentina under en grym och turbulent period.
En militärjunta under ledning av general Jorge Videla tog 1976 över makten och inledde en regim som skulle gå under beteckningen det smutsiga kriget. En stenhårt repressiv diktatur där politisk förföljelse mot oliktänkande resulterade i tortyr och döden för massor av argentinare. Man tror att runt 30 000 ”försvunnit” mellan 1976-79, då Juntans bekämpning av omstörtande verksamhet pågick som värst. Många hamnade i det fruktade koncentrationslägret ESMA. En av de försvunna och mördade var svenskargentinskan Dagmar Hagelin. Dessutom ska runt 500 barn ha tvångsadopterats.
I samband med fotbolls VM i Argentina 1978 såg därmed regimen en unik chans att förbättra sitt rykte och få lite god PR, inte minst gentemot det egna folket. En framgång och folkfest för Argentinas landslag. Det var med andra ord en kontroversiell värd för VM: et och det talades om bojkotter.
Prins William, premiärminister David Cameron och Ozzy Osborne har alla en sak gemensamt – de följer Aston Villa FC. En klubb som dryper av tradition och som säsongen 1980/81 fick allt att stämma.
skribentper 