Kategoriarkiv: VM

Brookings mål – en tröst i landslagsbedrövelsen

Landslagsuppehåll. En svår och bister helg väntar, då det allra första uppehållet är det värsta. VM är över och mättnaden inför fler landslagsmatcher är påtaglig. Dessutom har ligan precis kommit igång och väntan inför nästa match är nästan lika plågsam som tablå-tv från förr då man tvingades vänta på ett nytt avsnitt av Macahan (en västernserie från slutet av 1970-talet som jag blev helt hooked på) i en hel vecka. Eller för den delen, nästa Tipsextra-match.

Men det ska ju också spelas ointressanta landslagsmatcher, annars blir det väl inte lika roligt med VM- och EM-slutspel? Antar jag…

Men mitt i all bedrövelse och frustration tröstar jag mig med Trevor Brookings magiska mål för England mot Ungern 1981, där eleganten från West Ham och England under 1970- och 80-talen stänker upp bollen i krysset, där den också fastnar.

Notera att han sköt med vänstern. Och ingen visste väl egentligen vilken fot som var Brookings allra bästa. En tvåfotad elegant med blick och känsla för den magiska passningen. Brooking var en av mina första idoler, trots att jag ju var Evertonian.

Han var dessutom trogen sitt West Ham karriären ut, trots att det sannerligen inte saknades anbud. Han följde till och med ned i andradivisionen med sitt The Hammers. En one club man som dessutom avgjorde FA-cupfinalen 1980 med något så unikt som ett nickmål. Huvudspel och tillbakajobb var inte det som imponerade mest hos Brooking… I landslaget hade Liverpool-kontingenten med hans radarpartner Kevin Keegan i spetsen  (de hade en unik känsla för att finna varandra på plan) döpt honom efter en överklassfigur på tv vid namn Hadleigh, då Brooking aldrig blev lerig efter match och träning.

Tvåfotheten hade han som liten övat upp på gatorna och parkerna i östra London, där det handlade om att så fort som möjligt göra sig av med bollen – inte sällan en tennisboll – på ett konstruktivt sätt innan någon av de större grabbarna hann ifatt.


Snedspark: ”Svit-Janne” och tandläkarstolen

Snedspark – aktuellt, inaktuellt, halvsant och något raljerande

Förbundskapten Janne Andersson är tydligen sur, då en av våra kvällsmedia slog på stora trumman eftersom han bor i en stor svit. ”Svit-Janne” är nog den i hela VM som skulle göra vad som helst för att inte hamna i någon form av lyxfälla. Karln promenerar ju till jobbet på vardagarna. Och då har han ändå rätt långt att gå. Om det inte vore så stora avstånd i Ryssland, skulle han nog åtminstone ta cykeln till matcherna.

Men frågan är om vi ändå inte ska vara tacksamma för att fotbollsförbundet lyckas boka vettig logi åt de sina. Det har ju inte alltid gått så bra…

Under för-VM 1970 inkvarterades Sverige på ett lyxhotell, vilket förbundet meddelade förhoppningsfulla spelare även var bokat till själva turneringen. Men gruppmotståndarna Italien hade hunnit före och paxat hela hotellet till sig själva. Sverige fick bege sig till en by långt bort och inkvarteras på ett gammalt nedlagt ålderdomshem, där endast ett biljardbord och en gammal tandläkarstol fanns som underhållning. Allt var minst tjugo minuter bort med buss eller bil, inklusive mat. Dessutom i sällskap av tungt beväpnade vakter. Italien vann givetvis gruppspelsmatchen.

I VM 1974 i Västtyskland hade dåvarande förbundskapten Georg ”Åby” Ericsson bestämt sig för att samma misstag inte skulle ske igen, utan bokade ett helt okej hotell. Däremot hade förbundet glömt att förlänga bokningen till efter gruppspelet, då Sverige faktiskt gick vidare, vilket förbundet tydligen inte räknat med.

”Svit-Jannes” rum sägs dock i första hand inte vara ett ställa att sova på, utan där sitter alla och jobbar. Hela tiden. Det leder till mentala bilder från Bill Clintons presidentvalkampanj 1992, där allt styrdes från ett ”War Room”. Telefoner som ringer, kreativitet och arbete dygnet runt. Allt det där som Donald Trump hinner göra på golfbanan, simultant med andra saker, så utvecklingen går ändå framåt.

Man får verkligen hoppas att Janne får lite sömn i vart fall. Annars kan det bli tokiga beslut, som när George ”Åby” Ericsson i VM 1978 bytte in anfallaren Ralf Edström när vi egentligen borde sett till att hålla det oavgjorda resultatet mot Brasilien. Inte försöka avgöra, utan ”svälja bollen”. Nu fick Brasilien det avgörande målet bortdömt i den absolut sista minuten, då domaren Clive Thomas mat- och sovklocka ringde i samband med att bollen seglade in mot nätet. Så i någon mån fungerade ”Åbys” taktik, även om Thomas fick lite kritik för sitt Skalmans-agerande.

Man kan inte heller låta bli att undra över hur det gick till på ”Åbys” tid, när det gäller så kallade ”War Rooms”. Han var ju inte ens intresserad av taktik. I VM 1974 skötte ju ”Laban” Arnesson den biten helt själv och 1978 fick Tord Grip hålla på med sådant oväsentligt. ”Åby” ville se bra fotboll, inte taktisera och hålla på. Tror inte ”Åby” hade gillat en ”Laban” eller Grip sittandes med veckade pannor vid sängkanten, ringa i ett, käka skräpmat och gestikulera om löpvägar när ”Åby” skulle försöka få sig lite skönhetssömn. Om några problem skulle uppstå, visste ju ”Åby” att Bosse Larsson fixade biffen.

Bosse kunde allt. Problem i försvaret? Sätt in Bosse som mittback? Behövs mer kreativitet på mittfältet? Sätt in Bosse på mitten? Gör vi för lite mål? Skicka upp Bosse, så kommer vi igång? Nu fick vi straff! Ok, låt B… Nä, förresten vi tar Staffan Tapper. Men då missade Sverige-matchen om tredje pris också, då Straffan Tapper inte lyckades överlista den polska målvakten, men istället bli för evigt hågkommen och Sverige bommar chansen att komma bland de fyra bästa.

Vid närmare eftertanke är det nog vettigt med en svit. Man kan aldrig bli nog förberedd.


%d bloggare gillar detta: