Augusti. Satt med byggjobbarna på ett fik på Hornsgatan. Surplade i mig kaffet. Klockan var inte mer än strax före 07. Byggjobbarna såg ut att ha varit uppe rätt länge. Jag gnuggade fortfarande ögonen och försökte skymma min lite väl snygga portfölj. Kände mig lite som Mona Sahlins märkesväska på det där fotot hon fick så mycket skit för, för er som minns. Vet inte varför jag gjorde det, för det var garanterat ingen som brydde sig.
Några raska steg bort till Zinken möttes jag av P4:s flygande reporter Anders. Vi såg först inte varandra eftersom vi båda blev rätt förhäxade av några pågående korpmatcher.
Korpen. Ja, där handlar det ju kanske om än tidigare uppstigning än för byggjobbarna. Lite symbolen för fotbollens glädje. Korpen, för de som inte kan sluta att längta efter att göra den där magnifika struten eller slå smörpasset som får Wembley att jubla av hänförelse. Lite grann som Tottenham Hotspurs mittfältsgeni på 1980-talet – Glenn Hoddle – alltid strävade efter, de långa magnifika passningarna som fick publiken att utbrista med Ohhhs! Ahhs! Det sades att Hoddle inte ens såg medspelare han kunde slå enkla passningar till. För att åskådarna sedan skulle gå hem till barnen och undan för undan bättra på historien om de magiska passningarna, vilket resulterade i en uppväxt där ungarna fick en bild av att Hoddle åtminstone hade förmågan att gå på vatten samtidigt som han la passningar inte ens en välrenommerad Gud kunnat förutse. Eller som Leif GW Perssons polis Lars Martin Johansson – han som kunde se runt hörn.
Varje gång jag möter gamla Everton-fans som var med på tiden före tv:s genombrott, de som upplevt 1950- och 60-talen, finns det en lirare som lyfts fram likt en vattensvävare, Gud och någon som med magisk elegans kunde se runt hörn – Alex ”The Golden Vision” Young. Lyssnar man länge nog inser man dessutom att vi talar om någon som är betydligt större än så. Det gjordes till och med en dramadokumentär om Young och jag ägnade en podd åt honom när han dog rätt så nyligen. Ändå har jag aldrig sett honom spela, förutom några få korta klipp samt hela FA-cupfinalen 1966, vilken jag köpte som videoband redan i början på 1990-talet. I svartvitt.
Se gärna på denna trailer med uttalanden från spelare och fans, så får ni en bild av Alex Youngs status på Merseyside:
Dessutom producerades en dramadokumentär 1968 om just Everton-fans, vilken döptes till The Golden Vision.
Allt detta hinner processas genom mitt huvud innan jag och reportern upptäcker varandra. Inget ovanligt med det. Så där är det hela tiden. Tankar om Everton och engelsk fotboll är aldrig långt borta. Det är också därför jag gärna på jobbet äter lunch ensam, måste hinna tänka ikapp på engelsk fotboll efter att jag ägnat lite för mycket tid åt att tänka på saker som andra tänker på. Typ jobb.
Ett snedpass från en av korplirarna får mig dessutom att spinna vidare i tanken på min egen karriär i korpen hemma i Boden. I FC Baggarna på somrarna då alla sammanstrålade efter att ha varit ute på diverse jobb, universitet osv under terminen. Träningarna var roligast. Då hade vi bäst närvaro, förutom på den årliga festen som ingen ville missa. På matcherna handlade dessutom byten oftast om att det var dags för en rökpaus.
Just det, Tipsextra-boken… Intervjun blev kanontrevlig och – för er som inte hört den – så kan ni lyssna nedan eller gå in på denna länk och samtidigt notera min pillemariska uppsyn, präglad av en trevlig journalist, en för tidig morgon och – som vanligt – alldeles för mycket tankar om fotboll…
skribentper 
Kommentera