Birmingham City – genuin förlorarkultur

Har alltid varit lite svag för Birmingham City. Det sägs ju att deras Crazy Gang i slutet av 1970- och början av 80-talen, var föregångare till Wimbledon FC:s beryktade gäng. Ja, de sägs ha varit värre. Med medlemmar som Mark Dennis, Pat van den Hauwe, Tony Coton, Noel Blake, Robert Hopkins, Martin Kuhl och inte minst – Mick Harford, så hände det grejor på och utanför plan. Men det blev inga framgångar i en klubb som genom åren blivit mästare på att undvika jus framgångar.

Få lag har allt sedan ligans start 1888 undvikit titlar så framgångsrikt som Birmingham City. En fascinerande klubb från en storstad som vägrar att växa upp och uppfylla den potential som borde finnas där.

Rötterna sträcker sig långt tillbaka. 1875 bildades Small Heath Alliance som 1888 blev Small Heath och som i sin tur 1905 blev Birmingham för att 1943 anamma namnet Birmingham City. Klassiska St Andrews har laget haft som hemmaplan sedan 1906 och de var dessutom med och bildade ligan i andradivisionen.

Traditioner som brukar borga för framgångar. Lägg därtill att Birmingham City verkar i en storstad även sett ur ett Europeiskt perspektiv.

Men nu blev det inte riktigt så. Birmingham City har som bäst slutat på en sjätteplats i högstaligan (1955/56) och har egentligen bara två pokaler värda att nämnas, det vill säga ligacupen 1963 samt 2011. Egentligen ett extremt uselt facit.

Då har det gått bättre för stadsrivalen Aston Villa (läs mer om Aston Villa) som från 1800-talets slut till andra världskrigets utbrott 1939, sågs som ett av de främsta lagen i den engelska fotbollen överhuvudtaget. Efterkrigstiden har dock varit dyster även för Villa, men trots detta har de ändå hunnit med några ligacuppokaler, en FA-cup, en ligatitel och en Europacupseger. Även West Bromwich Albion och Wolverhampton Wanderers har klart överskuggat The Blues. WBA som på ett föredömligt sätt spridit ut sina titlar sedan den första FA-cupsegern 1888. Inga eror av framgång, men ofta med och ett lag som man aldrig kan räkna bort ur ett historiskt framgångsperspektiv. Wolverhampton Wanderers kan också påvisa pokaler från olika tidsepoker, men där finns också en storhetsperiod under managern Stan Cullis ledning som kulminerade mot slutet av 50- och början av 60-talet. Men laget var också bra strax innan kriget och hade framgångar under perioden från ligans nystart 1947 fram till 1964 när de åkte ur högstadivisionen.

Om man gör en krass historisk jämförelse avseende relevanta titlar ser det ut på följande vis:

Aston Villa, 20 titlar (7 liga, 7 FA-cup, 5 ligacup och 1 Europacup)
Wolverhampton, 9 titlar (3 liga, 4 FA-cup och 2 ligacup)
West Bromwich Albion, 7 titlar (1 liga, 5 FA-cup och 1 ligacup)
Birmingham City, 2 titlar (2 ligacup)

Förkrossande siffror sett ur The Blues perspektiv. Dessutom är ligacuptitlar inte alls av samma dignitet. Har aldrig varit, men på senare år närmar de sig med stormsteg samma status som Charity Shield, med den skillnaden att ligacupen ger en Europaplats.

Och för att lägga ytterligare sten på bördan så måste även Aston Villas efterkrigstid ses som ett stort misslyckande för den klubb som Burnley FC (läs mer om Burnleys ligatitel) ville efterlikna så mycket att de anammande deras tröjfärg, då den symboliserade framgång. Medan Wolves aldrig riktigt lyckats kliva upp på den nivå de vande sig vid på 50-talet. Numera pendlar WBA och Wolves mellan andra- och högstadivisionen utan att vara nära att etablera sig som en utmanare till de stora titlarna.

Jämför man jättestaden Birmingham med de betydligt mindre Manchester och Liverpool blir det än mer förkrossande. Inte bara det att Manchester United och Liverpool FC kan strössla med pokaler, även Manchester City och Everton har samlat på sig en hel del under årens lopp. Birmingham City är dock mer framgångsrika än Tranmere Rovers…

Men allt är inte mörker. Birmingham är inte ett FC Barcelona, ett AC Milan eller Inter, ett Juventus eller en liknande gigant som ofta växer fram i stora städer som inte är huvudstaden. Det är dock ett lag med tradition och en historia som är väl värd att uppmärksamma.

Old School Football fokuserar som vanligt på nedslag under efterkrigstiden och kommande artiklar kommer skildra Birmingham City när de var som bäst på 50-och början av 60-talet, men också en spännande period under 70-talet då man nådde två semifinaler i FA-cupen och hade spelare som Bob Hatton, Bob Latchford och Trevor Francis. Dessutom lite från det något mer dystra slutet av 70- och början av 80-talet då Frank Worthington var en av profilerna och laget utvecklade en Crazy Gang kultur, vilket faktiskt var före Wimbledons mer berömda motsvarighet några år senare.

Men vi börjar på 70-talet och kanske ett av Birmingham Citys mest talangfulla lag, vilket inte orkade ända fram

Om Per Malmqvist Stolt

Skribent och delägare JP Stolt AB. Grundare av fotbollsnostalgiprojektet Old School Football. Aktuell som författare av boken "Tipsextra - klubbarna, matcherna, spelarna". Även talskrivare sedan 2003 samt projektledare/affärsutvecklare. Visa alla inlägg av Per Malmqvist Stolt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: