Annonser

Etikettarkiv: Old School Football

Galna tacklingar – Gazza vs Forest

I en serie om fem små inslag om galna tacklingar börjar vi med en stilstudie av Paul ”Gazza” Gascoignes ”överengagerade” insats i FA-cupfinalen mot Nottingham Forest 1991. 

Kvällen före FA-cupfinalen 1991 är Paul Gascoigne så mentalt uppskruvad att han inte kan vara still, än mindre kan han sova. Till slut får han en spruta och somnar. Det är hans sista match på engelsk mark och dessutom en chans till få lyfta alla engelska fotbollsspelares dröm – FA-cuppokalen. Det är tydligt att han är övertaggad, men nu går det inte att stoppa. Nästan direkt efter avspark halvmissar han en boll och sätter dobbarna i en Nottinghamspelares bröst. Några minuter senare ger han sig in i en vansinnig tackling av Gary Charles strax utanför eget straffområde. Otroligt nog blir det inget kort, men Stuart Pearce gör 1-0 på frisparken, medan Gazza måste utgå på grund av skada. Spurs vänder dock och vinner till slut finalen. Innan banketten åker laget förbi sjukhuset med pokalen och vinnarmedaljen.

Annonser

Snedspark: ”Svit-Janne” och tandläkarstolen

Snedspark – aktuellt, inaktuellt, halvsant och något raljerande

Förbundskapten Janne Andersson är tydligen sur, då en av våra kvällsmedia slog på stora trumman eftersom han bor i en stor svit. ”Svit-Janne” är nog den i hela VM som skulle göra vad som helst för att inte hamna i någon form av lyxfälla. Karln promenerar ju till jobbet på vardagarna. Och då har han ändå rätt långt att gå. Om det inte vore så stora avstånd i Ryssland, skulle han nog åtminstone ta cykeln till matcherna.

Men frågan är om vi ändå inte ska vara tacksamma för att fotbollsförbundet lyckas boka vettig logi åt de sina. Det har ju inte alltid gått så bra…

Under för-VM 1970 inkvarterades Sverige på ett lyxhotell, vilket förbundet meddelade förhoppningsfulla spelare även var bokat till själva turneringen. Men gruppmotståndarna Italien hade hunnit före och paxat hela hotellet till sig själva. Sverige fick bege sig till en by långt bort och inkvarteras på ett gammalt nedlagt ålderdomshem, där endast ett biljardbord och en gammal tandläkarstol fanns som underhållning. Allt var minst tjugo minuter bort med buss eller bil, inklusive mat. Dessutom i sällskap av tungt beväpnade vakter. Italien vann givetvis gruppspelsmatchen.

I VM 1974 i Västtyskland hade dåvarande förbundskapten Georg ”Åby” Ericsson bestämt sig för att samma misstag inte skulle ske igen, utan bokade ett helt okej hotell. Däremot hade förbundet glömt att förlänga bokningen till efter gruppspelet, då Sverige faktiskt gick vidare, vilket förbundet tydligen inte räknat med.

”Svit-Jannes” rum sägs dock i första hand inte vara ett ställa att sova på, utan där sitter alla och jobbar. Hela tiden. Det leder till mentala bilder från Bill Clintons presidentvalkampanj 1992, där allt styrdes från ett ”War Room”. Telefoner som ringer, kreativitet och arbete dygnet runt. Allt det där som Donald Trump hinner göra på golfbanan, simultant med andra saker, så utvecklingen går ändå framåt.

Man får verkligen hoppas att Janne får lite sömn i vart fall. Annars kan det bli tokiga beslut, som när George ”Åby” Ericsson i VM 1978 bytte in anfallaren Ralf Edström när vi egentligen borde sett till att hålla det oavgjorda resultatet mot Brasilien. Inte försöka avgöra, utan ”svälja bollen”. Nu fick Brasilien det avgörande målet bortdömt i den absolut sista minuten, då domaren Clive Thomas mat- och sovklocka ringde i samband med att bollen seglade in mot nätet. Så i någon mån fungerade ”Åbys” taktik, även om Thomas fick lite kritik för sitt Skalmans-agerande.

Man kan inte heller låta bli att undra över hur det gick till på ”Åbys” tid, när det gäller så kallade ”War Rooms”. Han var ju inte ens intresserad av taktik. I VM 1974 skötte ju ”Laban” Arnesson den biten helt själv och 1978 fick Tord Grip hålla på med sådant oväsentligt. ”Åby” ville se bra fotboll, inte taktisera och hålla på. Tror inte ”Åby” hade gillat en ”Laban” eller Grip sittandes med veckade pannor vid sängkanten, ringa i ett, käka skräpmat och gestikulera om löpvägar när ”Åby” skulle försöka få sig lite skönhetssömn. Om några problem skulle uppstå, visste ju ”Åby” att Bosse Larsson fixade biffen.

Bosse kunde allt. Problem i försvaret? Sätt in Bosse som mittback? Behövs mer kreativitet på mittfältet? Sätt in Bosse på mitten? Gör vi för lite mål? Skicka upp Bosse, så kommer vi igång? Nu fick vi straff! Ok, låt B… Nä, förresten vi tar Staffan Tapper. Men då missade Sverige-matchen om tredje pris också, då Straffan Tapper inte lyckades överlista den polska målvakten, men istället bli för evigt hågkommen och Sverige bommar chansen att komma bland de fyra bästa.

Vid närmare eftertanke är det nog vettigt med en svit. Man kan aldrig bli nog förberedd.


Birmingham City – genuin förlorarkultur

Har alltid varit lite svag för Birmingham City. Det sägs ju att deras Crazy Gang i slutet av 1970- och början av 80-talen, var föregångare till Wimbledon FC:s beryktade gäng. Ja, de sägs ha varit värre. Med medlemmar som Mark Dennis, Pat van den Hauwe, Tony Coton, Noel Blake, Robert Hopkins, Martin Kuhl och inte minst – Mick Harford, så hände det grejor på och utanför plan. Men det blev inga framgångar i en klubb som genom åren blivit mästare på att undvika jus framgångar.

Få lag har allt sedan ligans start 1888 undvikit titlar så framgångsrikt som Birmingham City. En fascinerande klubb från en storstad som vägrar att växa upp och uppfylla den potential som borde finnas där.

Rötterna sträcker sig långt tillbaka. 1875 bildades Small Heath Alliance som 1888 blev Small Heath och som i sin tur 1905 blev Birmingham för att 1943 anamma namnet Birmingham City. Klassiska St Andrews har laget haft som hemmaplan sedan 1906 och de var dessutom med och bildade ligan i andradivisionen.

Traditioner som brukar borga för framgångar. Lägg därtill att Birmingham City verkar i en storstad även sett ur ett Europeiskt perspektiv.

Men nu blev det inte riktigt så. Birmingham City har som bäst slutat på en sjätteplats i högstaligan (1955/56) och har egentligen bara två pokaler värda att nämnas, det vill säga ligacupen 1963 samt 2011. Egentligen ett extremt uselt facit.

Då har det gått bättre för stadsrivalen Aston Villa (läs mer om Aston Villa) som från 1800-talets slut till andra världskrigets utbrott 1939, sågs som ett av de främsta lagen i den engelska fotbollen överhuvudtaget. Efterkrigstiden har dock varit dyster även för Villa, men trots detta har de ändå hunnit med några ligacuppokaler, en FA-cup, en ligatitel och en Europacupseger. Även West Bromwich Albion och Wolverhampton Wanderers har klart överskuggat The Blues. WBA som på ett föredömligt sätt spridit ut sina titlar sedan den första FA-cupsegern 1888. Inga eror av framgång, men ofta med och ett lag som man aldrig kan räkna bort ur ett historiskt framgångsperspektiv. Wolverhampton Wanderers kan också påvisa pokaler från olika tidsepoker, men där finns också en storhetsperiod under managern Stan Cullis ledning som kulminerade mot slutet av 50- och början av 60-talet. Men laget var också bra strax innan kriget och hade framgångar under perioden från ligans nystart 1947 fram till 1964 när de åkte ur högstadivisionen.

Om man gör en krass historisk jämförelse avseende relevanta titlar ser det ut på följande vis:

Aston Villa, 20 titlar (7 liga, 7 FA-cup, 5 ligacup och 1 Europacup)
Wolverhampton, 9 titlar (3 liga, 4 FA-cup och 2 ligacup)
West Bromwich Albion, 7 titlar (1 liga, 5 FA-cup och 1 ligacup)
Birmingham City, 2 titlar (2 ligacup)

Förkrossande siffror sett ur The Blues perspektiv. Dessutom är ligacuptitlar inte alls av samma dignitet. Har aldrig varit, men på senare år närmar de sig med stormsteg samma status som Charity Shield, med den skillnaden att ligacupen ger en Europaplats.

Och för att lägga ytterligare sten på bördan så måste även Aston Villas efterkrigstid ses som ett stort misslyckande för den klubb som Burnley FC (läs mer om Burnleys ligatitel) ville efterlikna så mycket att de anammande deras tröjfärg, då den symboliserade framgång. Medan Wolves aldrig riktigt lyckats kliva upp på den nivå de vande sig vid på 50-talet. Numera pendlar WBA och Wolves mellan andra- och högstadivisionen utan att vara nära att etablera sig som en utmanare till de stora titlarna.

Jämför man jättestaden Birmingham med de betydligt mindre Manchester och Liverpool blir det än mer förkrossande. Inte bara det att Manchester United och Liverpool FC kan strössla med pokaler, även Manchester City och Everton har samlat på sig en hel del under årens lopp. Birmingham City är dock mer framgångsrika än Tranmere Rovers…

Men allt är inte mörker. Birmingham är inte ett FC Barcelona, ett AC Milan eller Inter, ett Juventus eller en liknande gigant som ofta växer fram i stora städer som inte är huvudstaden. Det är dock ett lag med tradition och en historia som är väl värd att uppmärksamma.

Old School Football fokuserar som vanligt på nedslag under efterkrigstiden och kommande artiklar kommer skildra Birmingham City när de var som bäst på 50-och början av 60-talet, men också en spännande period under 70-talet då man nådde två semifinaler i FA-cupen och hade spelare som Bob Hatton, Bob Latchford och Trevor Francis. Dessutom lite från det något mer dystra slutet av 70- och början av 80-talet då Frank Worthington var en av profilerna och laget utvecklade en Crazy Gang kultur, vilket faktiskt var före Wimbledons mer berömda motsvarighet några år senare.

Men vi börjar på 70-talet och kanske ett av Birmingham Citys mest talangfulla lag, vilket inte orkade ända fram


Born a Man, Never a Boy.

Nummer 10 är ju normalt liraren och speluppläggaren, kanske den spelare som de andra behöver skydda eller rent av omhulda. I Liverpool FC på 1960- och 70-talen gällde dock helt andra regler.

Tommy Smith bar ofta nummer 10 och han var allt annat än omhuldad. Infödd scouser, användbar på flera platser, ”hard as nails” och Liverpools – kanske ligans – tuffaste spelare att möta för motståndarna.

Älskade kampen, flertalet motståndare var rädda för honom, men han var definitivt inte något träben, utan rätt duktig med bollen. Dock, med dagens regler, skulle han nog inte få spela mer än ett par minuter innan det röda kortet visas.

Passade perfekt i det Liverpool som under Bill Shankly och Bob Paisley byggde på ett helhjärtat engagemang för klubben och dess genombrytande idé om att ge allt, vinna allt och aldrig tappa hungern. Seger var normalitet och firades knappt. Nästa träning eller säsong stod alltid för dörren. Hungern var drivkraften.

”Tommy was born a man, he was never a boy”, som Bill Shankly sa.

Tommy Smith blev en Tipsextrafavorit med åtta matcher i programmet. Tar också en plats i Liverpools utmanarelva i boken Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna


Mike Summerbee – livet på den oallvarsamma sidan

Lite tisdagsgodis…

En magisk treenighet: Colin Bell, Francis Lee och Mike Summerbee. Gubbar som skapade magi när optimismens 1960-tal gick över till ett kärvare 70-tal. Men fotbollsspelarnas stjärnstatus stärktes ikapp med att löner, hår och polisonger blev allt ymnigare.

Ett kort utdrag ur Old School-skribenten Jon Lidbergs artikel om de tre:

Mike Summerbee var den mest utåtriktade och den som i ungdomens dagar rörde sig mest i Manchesters nöjesliv. Han var bästa kompis med Uniteds George Best och de ägnade stora delar av sin fritid åt klubbande och kurtiserande med damer. Summerbee berättar i sin biografi att han och Best under en period i hemlighet hyrde en lägenhet tillsammans för att kunna koppla av på helgerna. Detta var något som inte hade setts med blida ögon av de bägge klubbledningarna, därav hemlighetsmakeriet. Under en period drev de en boutique tillsammans där de sålde skjortor. Det gick dock inget vidare och det projektet lades ner. Summerbee drev även under en period ett klädföretag med Bobby Moore, inte heller det blev någon succé och skrotades efter ett tag.

När Summerbee träffade sin blivande hustru Tina så lugnade han ner sig med utelivet. Detsamma gällde ju som bekant inte för George Best. När Summerbee skulle gifta sig med Tina så var det naturligtvis George Best som var Best-man. Summerbee berättar att när de kom fram till kyrkan så pekade Best på en mur och sade: “Ser du muren?” Ja, vad då?, undrade Summerbee. “Hoppa över den och spring det fortaste du kan så är du en fri man igen”

En annan rolig anekdot Summerbee berättar i filmen är när han råkar tackla den hårdföre United-mittfältaren Nobby Stiles i tron att det var någon annan. Den ökände tuffingen vänder sig upp mot Summerbee och frågar: “Vad gör du Mike?” Summerbee svarade då: “Förlåt Norbert, jag trodde det var någon annan. Stiles replik? : “You better start running and you better keep running”

Läs hela artikeln på Old School Football.

Mike Summerbee kommer tyvärr inte med i Tipsextra-bokens bästaelva för Manchester City, mest därför att han spelade för få matcher i Lars-Gunnar Björklunds tv-skapelse. Men mycket av nostalgin kring Tipsextra bygger på herrar som Summerbee, det vill säga de som banade väg och redan var etablerade stjärnor när programmet startade 1969.

Mike-City

 


Old School tablå-TV – lördag 5/11

09.00 Gomorron Sverige

Hyland ringer in dagen och så lite tecknat.

10.00 (UR) Bokcirkeln

Läs högt för barnen ur: Up Front Kerry Dixon – My Autobiography

En sedelärande historia om en hyllad fotbollsspelare som går över till spelmissbruk och hamnar i fängelse efter en misshandelsdom.

11.00 Omklädningsrummet

En orimligt lång artikel om omklädningsrummets betydelse för engelsk fotboll.

12.00 (UR) Om ensamhet

Old School Football intervjuar Swedish Toffees ordförande Erik Pråmell om att vara Everton-supporter. Dessutom julens betydelse för Everton-supportrar. Avsnitt # 37

12.30 Lillstrumpa och syster Yster

Brevbäraren och grannfrun som dånade.

13.00 (UR) Vandringar i västra London

Old School Football vandrar längs minnenas allé i västra London.

13.30 Bruket (repris)

Old School Football minns bruket ur ett fotbollsperspektiv och när Ralf Edström åt elefantöra med persiljesmör. Repris från sommarens EM-podd.

14.00 Direkt: Calender Special – Brian Clough avskedad!

Direktsänd diskussion från 1974 mellan Brian Clough och Don Revie.

14.30 Två killar pratar Vallmo

Per och Fredrik pratar om vallmo (poppyn). Obs: det är killarna ni hör i podden som också pratar om vallmo.

15.00 (UR) 70-talets Arsenal

En elva som berör.

15.30 Tipsextra

Direktsänd fotboll från England. Programledare: Staffan Lindeborg.

18.10 Aktuellt

18.30 Vädret förr i världen

19.00 Trollkarlen Stanley

Familjevänlig underhållning från högerkanten.

19.30 Hajk

Om bad. Snabba eller långsamma bassänger.

20.00 Hem till gården (Repris)

Signaturmelodier genom tiderna. Repris från 1972 och framåt.

21.00 Macahan

Amerikansk serie.

22.30 Barnförbjudet: Kenny Hibbitt

Om en hård man.

23.00 Godnatt med John Blund

 


Old School Football #33 – engelska managers, ny studio och Europacuplycka

Direkt från den nya studion virrar Old School vidare bland usla och lysande engelska managers samt den där magiska dagen i september 1978.

Det blir en genomgång av flertalet brittiska managers framfart från ligans början 1888 fram till idag, och då går det ju inte att undvika en viss Sir Alex Ferguson.

Dessutom en tvekamp mellan Merseysides två kungar av Guds nåde under 60- och början av 70-talet.

Sedan blir det solsting, John Robertson, Colin Barretts volley och Larry Lloyd som hade Kenny Daglish i sin ficka.

Ja, och så kan jag inte låta bli att snurra in i tankebanor om min nya mikrofon, studio och USAs bragd mot Sovjetunionen i OS i Lake Placid 1980…

Old School Football Podcast – i väntan på lördag.

Lyssna

Skål på er!


%d bloggare gillar detta: