Etikettarkiv: Everton FC

Duncan Ferguson – spelaren med en egen symfoni

Det är få förunnat att få ett eget orkesterverk tillägnat sig, men det är precis vad Duncan Ferguson har. Verket Barlinnie Nine av den finländske kompositören Osmo Tapio Everton Räihälä (jo, det stämmer han har lagt till Everton som ett av sina namn) är inspirerat av Duncan Fergusons liv.

”Jag fick idén när han fick sin fängelsedom och hade precis blivit något av en kultfigur för Everton.”

Räihälä menar också att det är motsättningarna i hans personlighet som inspirerat till verket.

”Han har en aggressiv sida men där finns en lyrisk underton hos honom, tillsammans med det faktum att han håller pigeon shows.”

Räihälä är en kompositör av nutida konstmusik och skriver kammarmusik såväl som för symfoniorkestrar. Han ska också vara Everton-supporter. Barlinnie Nine är kanske hans mest kända verk. Hyllningen är för Duncan Ferguson och Barlinnie är det fängelse i Glasgow som blev hans hemvist efter tre misshandelsdomar och avslutningsvis en skallning av en motspelare vid namn John McStay under tiden Big Dunc spelade i Rangers. Det hände på plan, men gick till civil domstol som ett misshandelsärende. Ferguson hann flytta till Everton och England innan dom avkunnades och fängelsevistelsen på sex veckor inträffade under hans tid i Everton.

Stycket är tolv minuter långt och skrivet för en symfoniorkester. Det ska påminna om Big Duncs fragmentariska karriär med kraftfulla partier som snart förbyts i lugnare partier.

Det är främst Duncan Fergusons förmåga till underprestation som skildras, men samma dag som Finlands radiosymfoniker framförde stycket för första gången, gjorde Big Dunc det avgörande målet mot Man U, vilket bidrog till den Champions League-plats som Moyes lag knep 2005.

”Där höll jag på att i Finland beskriva Duncan som misslyckad, och tusentals miles borta hos Everton reser han sig som en fågel Fenix ur askan och gör mål mot Manchester United. Om det finns gudar däruppe, så bevisar detta att de har det mest skruvade sinnet för humor”, ska Räihälä ha sagt.

Om ni tycker att Barlinnie Nine känns lite för mastigt, rekommenderar jag istället detta, som också beskriver motsättningen i hans personlighet. Fansens sång till Big Dunc, inspirerad av den gamla klassikern Go West. Här i en hyllningsvideo till en av fotbollens märkligaste profiler.


Tio största skrällarna som fått lyfta ligatiteln

Den största skrällen i Premier Leagues historia är tveklöst när Leicester City vann ligan 2015/16. Ja, inte bara i Premier Leagues historia, utan ända sedan engelska ligan startade 1888. Men hur ser konkurrensen ut egentligen?

Låt oss ranka tio andra skrällar (förutom Leicester) i den engelska fotbollshistorien.

10. Everton, 1932

1928 vinner Everton ligan med ett fantastiskt lag och den store stjärncentern Dixie Dean avslutar säsongen med ett hattrick mot Arsenal, vilket innebär att han når ett rekord som aldrig kommer att slås på 60 mål på en ligasäsong. Men 1930 hamnar The Toffees sist i högsta divisionen och åker ur för första gången någonsin. Redan säsongen därefter vinner man division 2, för att påföljande säsong 1932 också ta hem ligatiteln som nykomlingar. Året efter skulle man dessutom ta hem FA-cupfinalen i en match där tröjnummer bars för första gången. Everton var redan vid tiden ett etablerat storlag och med tanke på vilka spelare de hade så undrar man snarare hur många pints som gick ned säsongen de åkte ur och efter några halvtaffliga säsonger vann man åter ligan 1939.

9. Blackburn, 1995

Blackburn Rovers vann ligan 1995 var ett av de första penningdopade lagen under några år. Efter uppflyttning från tvåan 1992 satsades det friskt och 1993 hamnade laget fyra, 1994 tvåa och till slut togs titeln 1995. De köpte de bästa spelarna, men falnade rätt snart när andra lag pyntade in ännu mer pengar.

8. Liverpool, 1947

Bill Shankly byggde Liverpools första stora era på 60-talet med två titlar, men den första ligatiteln togs redan 1947, det vill säga direkt efter kriget och måste ändå ses som lite av en skräll då det var rätt många år före kriget som Liverpool var en klubb att räkna med. Dessutom åkte man ur högsta serien på 50-talet och Bill Shankly fick ta över en rätt risigt mående klubb. Rätt ok skrällvarning på denna. Ej heller några magnifika spelare jämfört med stjärnorna hos 50-talsgiganterna Manchester United och Wolverhampton Wanderers.

7. West Bromwich, 1920

West Bromwich Albions ligaseger första säsongen efter första världskriget 1920 ger lite skrällvibbar, men å andra sidan vann de division 2 1911 och hade dessutom hela sex FA-cupfinaler bakom sig sedan 1886 och den senaste 1912, så någon jätteskräll kunde det knappast röra sig om.

6. Aston Villa, 1981

Nu ökar dock skrällnivåerna något, för visst kan man höja ögonbrynet för Aston Villas ligaseger 1981. Laget byggdes rätt målmedvetet av managern Ron Saunders efter uppflyttningen till ettan 1975. Klubben tog dessutom hem ligacupen 1975 och 1977 och ligabucklan lyftes efter flera säsonger på tabellens övre halva dock utan att hamna bättre än fyra. Året efter ligasegern lyckades laget med en ännu större bedrift, då man spelade hem Europacupen 1982, därefter föll dock allt isär.

5. Leeds, 1992

Leeds Uniteds ligaseger 1992 är också en liten saga. Upp från division två 1990, fyra i högsta ligan 1991 och ligatitel 1992, sedan gick det sämre under ett antal år. Däremot hade man samlat ihop till ett rätt unikt lag med flertalet storspelare. Så vi får se det som en skräll med lite guldkant.

4. Nottingham, 1978

Brian Cloughs Nottingham Forest vann division två 1977, bara för att ta hem ligatiteln 1978, på samma sätt som Liverpool, Everton, Spurs och Ipswich gjort tidigare under århundradet. Nottingham nöjde sig dock inte med ligatiteln, utan tog även hem Europacupen två år på raken, två ligacuper och ytterligare en final. Och det lag Clough samlat ihop var riktigt vasst redan i tvåan. Det kryllade av blivande storspelare. Lite på samma sätt gick det när samme Clough tog upp Derby County från division 2 1969, bara för att ta hem ligan 1972. Även här byggde han ett riktigt bra lag med flertalet storspelare. Dessutom blev det ytterligare en ligatitel 1975, dock under managern Dave Mackay.

3. Chelsea, 1955

Chelsea skrällde 1955 då den forne Arsenal-spelaren Ted Drake omvandlade klubben som aldrig vann, men gärna köpte spektakulära spelare, kallades för The Pensioners efter ett hem för krigsveteraner i närheten av Stamford Bridge och var ett kärt ämne bland skämten i Music Hall-branschen, till ett mästarlag. Mycket tack vare utveckling av egna produkter. Dock blev det bara ett one season wonder, vilket talar för skrällmöjlighet, men de hade funnits i högsta divisionen ett tag, dock ofta för det mesta dåligt placerade.

2. Tottenham Hotspur, 1951

1935 kom Tottenham Hotspur sist i division 1 och det dröjde till 1950 innan laget lyckades vinna division 2. Bakom sig hade Spurs endast två FA-cuppokaler från 1901 och 1921. Skrällvarning och en pint närmar sig. Särskilt eftersom laget gjorde som Everton 1932, man vann ligan på första försöket 1951. Dessutom med en helt ny spelstil, som gick under beteckningen Push and Run utvecklad av deras manager Arthur Rowe. Tyvärr visade det sig att laget var rätt bra ändå. Man kom tvåa 1952, men sedan skulle det dröja till sextiotalet då en av Rowes spelare – Bill Nicholson – ledde laget i en magnifik storhetsperiod. Förutom Nicholson fanns där även en ytterback vid namn Alf Ramsey i detta Spurs-lag. Behåll det namnet i minnet. Värt att notera är också att Spurs fram till denna tidpunkt som bäst hamnat trea i ligan 1934 och var – likt Leicester i modern tid – ett yoyo-lag mellan division 1 och 2.

1. Ipswich Town, 1962

Säsongen 1956/57 vann den gamle Spurs-spelaren och numera lovande managern Alf Ramseys Ipswich division tre södra och 1961 spelades division 2 hem. En fullkomligt formidabel prestation för en klubb utan några större resurser eller några framstående stjärnor. En del av förklaringen var Ramseys taktiska innovation att flytta ned inrar till yttermittfältspositioner, vilket gav en 4-3-3 formation istället för den då rådande 2-3-5. Också en mycket framgångsrik metod som under Ramseys tid som engelsk förbundskapten – då han tog VM-titeln hem till England. Klubben gick faktiskt hela vägen och vann ligamästerskapet 1962 med höjdpunkter som 5-2 mot Everton, 3-0 mot Aston Villa och 5-0 mot Manchester United. Lite tur i oturen var nog att den tidens stora dominanter – Wolverhampton Wanderers och Manchester United – båda underpresterade rejält. Fjolårssäsongens dubbelvinnare och eleganterna Tottenham Hotspurs hamnade trea, men orkade inte riktigt hela vägen fram denna gång. De vann dock FA-cupen för andra året på raken, vilket nog tog en del fokus och ork. Att sedan ett lag skulle vinna The Double två år på raken var i princip otänkbart, vilket givetvis även satte upp mentala hinder för Bill Nicholsons Spurs.

ligan 62.jpg


Till minne av Rhys Jones

Idag är det elva år sedan.

Vissa sommardagar är varma och fyllda av glädje och aktivitet, åtminstone för barn som 11-årige Rhys Jones som den 22 augusti 2007 var på väg hem från träning i Croxteth park i Liverpool. Jones spelade i Fir Tree Boys Football Club och älskade fotboll och han älskade Everton Football Club mer än något annat. Han hade inte långt hem. Bara några hundra meter. Över en parkeringsplats. Det var till och med så att hans mamma kunde se honom genom fönstret på vägen hem. Just denna kväll, denna timme, minut och sekund, var dock fel tid att passera parkeringen, då en behuvad gängmedlem sköt mot ett rivaliserande gäng och Rhys Jones råkade komma emellan. En kula träffade. Mamman rusade ut, bara för att 11-årige Rhys Jones skulle dö i hennes armar några minuter senare. 

Utdrag ur inledningen till Old School Football Podcast #18 – om sorg och hopp.

Låt oss aldrig glömma.

220px-Rhys_Jones


Uppladdning inför Merseyside-derbyt

Två stora derbyn idag och som historienörd (och Everton-supporter) har jag grottat ned mig lite i just Merseyside-derbyt, även om dagens hetaste nog spelas i Manchester.

Häng med och ladda med lite alster om detta unika derby.

Lyssna på Old School Football Podcast – om Tipsextraminnen och derbyn där jag snackar med mig själv om gamla minnen från två derbyn 1981. Dessutom blir det en del om en av Merseysides stora hjältar – Dr David France.

Ni kan även läsa om derbyna från 1981 på Tipsextraminnen.se

Lyssna gärna på Fotbollsindex briljanta Liverpool-podd, där jag får vika ut mig rejält avseende derbyts historia.

Vill ni ha mer klubbvinklade artiklar så kan ni läsa min inför-artikel på Svenska Fans samt Robin Halls krönika om Sam Allardyce.

Och Liverpool-vinkling finner ni också hos Svenska Fans men även Liverpoofc.nu.

Snart avspark!

 


Min idol, min uppväxt, min manager

Det har nu gått två år, sedan den där dagen på ett hotellrum i Liverpool. En dag som bubblade av förväntan, men fick ett abrupt slut. Innan den ens hade börjat…

Vägen kantas av sörjande. Eller sörjande… folk som redan vet att de kommer att sakna är nog en mer precis beskrivning. Sorg är inget som på något sätt passar sig i Howard Kendalls sällskap. Visserligen ligger han nedbäddad i en kista i en bil på väg i kortege genom Liverpools gator, därmed förhindrad till ett glas champagne, men han är fortfarande medelpunkten då det är hans egen begravning.

Det var snart två veckor sedan. Jag och min äldste son låg och vilade på hotellrummet. Snart var det dags att kliva upp, ta på sig halsduken och få tag på en taxi ut till Goodison Park. Tv:n var på i bakgrunden och vi slötittade lite. Plötsligt dök det upp på skärmen – Howard Kendall hade avlidit! Samma dag som vi var i Liverpool för match! Och sådär plötsligt. Han var ju bara 69 år och rätt så nyligen såg jag en intervju med honom gjord av hans gamle spelare (numera en av Evertons ambassadörer) Ian Snodin. Overkligt. Som alltid när det handlar om dödsbud som kommer tidigare än tänkt. Det var bara det att Howard Kendall var ”min” manager. Min manager…

Större än livet

”Larger than Life” är en beskrivning som ofta återkommer när det gäller Howard Kendall. En legendar i Everton och en legend i staden Liverpool. När mittfältaren Ian Snodin skrev på för Everton 1986 ställde klubbens läkare frågan om han drack öl. Snodin – som alltid har varit förtjust i öl – skruvade på sig och fick ur sig något i stil med ett par öl efter match. Läkaren gick tillbaka till Kendall och de konfererade allvarligt om något. Snodin trodde att nu var det kört. Han skulle inte sagt något om att dricka. Domen var rak och tydlig. Undersökningen har gått galant, utom på en punkt. Öldrickandet… Endast ett par öl duger inte! I Everton dominerar man såväl matcher som den sociala scenen på kvällarna.

Ian Snodin – som nobbat Liverpool FC till förmån för Kendall – passade perfekt i gänget, som så många andra i Howard Kendalls lag från 80-talet. Allt byggde på stark sammanhållning och minst lika starka karaktärer som kunde ta för sig, oavsett var de befann sig. Det var så han ville ha det och det var så han skapade framgång.

Howard Kendall var en av de sista engelska managers som med en modest budget (förbi var de dagar då Everton var det rika laget) skapade ett fantastiskt lag som vann ligan två gånger, FA-cupen en gång, Cupvinnarcupen en gång. Dessutom ytterligare två FA-cupfinaler, en ligacupfinal och en andra plats i ligan. Allt mellan 1984 – 1987. Det var ett spelande lag. Ett lag som på några få år bestod av idel landslagsmän, men det var också ett lag som kunde bita i, get in eller sort people out. Inga blyga violer, utan högljudda personligheter som målvakten Neville Southall, lagkaptenen Kevin Ratcliffe, mittfältaren Peter Reid och forwards som Andy Gray och Graeme Sharp. De kompletterades av underskattade lirare som Kendall ”fyndat”, såsom Trevor Steven och Kevin Sheedy. Blivande stjärnor som Paul Bracewell och Gary Stevens samt rena rama galningar och halvkriminella som Pat van den Hauwe, såväl som grovt underskattade lagspelare såsom Adrian Heath, Alan Harper och Kevin Richardson med flera. Och en mittback som inte kunde spela så mycket boll, men gjorde ändå 14 mål under 1984/85, i form av Derek Mountfield. Senare skulle spelare som Gary Lineker, Ian Snodin, Paul Power och Dave Watson bidra till nästa mästerskap 1987. Men säsongen 1984/85 var Everton Europas bästa lag. De vann ligan och Cupvinnarcupen överlägset och hade det inte varit för stumma ben och ett fantastiskt mål av Manchester Uniteds Norman Whiteside i förlängningen av FA-cupfinalen, hade det blivit en historisk trippel. Tyvärr inträffade Heysel-katastrofen bara några dagar efter att Everton-fansen skött sig alldeles utmärkt i samband med Cupvinnarcupfinalen och hade det inte varit för avstängningen i Europa så hade det blivit än fler titlar från ett ungt, självsäkert och välspelande lag. Visst blev det fler titlar, men laget vittrade långsamt sönder eftersom det fanns så mycket kvalité och de ville givetvis mäta sig mot de främsta i Europa. Inte minst Kendall själv som efter hans andra ligaseger lämnade 1987 för Athletic Club Bilbao. Han ville till Barcelona, men Terry Venables valde att stanna i Katalonien och istället tog han beslut om Baskien. Så stort var behovet att få spela i Europa.

Lagbygget som vann så mycket, men det kunde blivit mer…

Man kan jämföra med Don Revies mäktiga Leeds som under 60- och 70-talet under mer än tio år alltid fanns med i toppen i England och Europa. Revie byggde allt kring sammanhållning över alla gränser, därav ”Dirty Leeds”, eftersom spelarna aldrig tvekade i syfte att skydda en lagkamrat eller vinna en match för gänget. Alla medel var tillåtna. Killar Revie själv fört fram, många var verkligen inte några stjärnor i början. Kendall gjorde samma sak, med den skillnaden att han stod för en annan typ av fotboll och var inte ens i närheten av Revies hårda disciplin utanför plan. H – som nuvarande ordförande Bill Kenwright kallade honom – var istället den som tog täten i verksamheten utanför plan. Nyförvärven introducerades nästan alltid med en runda på stan tillsammans med Kendall. När det var lite oroligt eller gick tyngre, så gick alla ut på Kina-krog och sommarturnéerna handlade om att släppa alla bekymmer. Fotbollsmässigt ville Kendall återknyta till traditionen med den skickliga, fartfyllda passningsfotbollen som han själv var en del av i mittfältstrion ”The Holy Trinity”, som vann ligan för Everton 1969/70. Men om du inte tog en tackling, satte in en tackling och visade mod, så fanns där ingen plats i laget. Kendall var oerhört skicklig på att veta vilka spelare som var bäst just nu och skulle spela. Han var också – som alla framgångsrika managers från förr – en mästare på att veta när en spelare skulle säljas eller köpas. Ofta fanns där en chosefri hänsynslöshet, även om han var en mycket vass ”man-to-man-manager”. Det gällde dock bara för dem han trodde på. Hade inte Heysel och avstängning inträffat, så hade Kendall – likt Revie – haft minst ett decennium av framgång med sina spelare.

“Mr Kendall, this is not football”

Ett klassiskt exempel på Howard Kendalls coachande var när Everton i halvtid låg under med 0-1 i Cupvinnarcupsemifinalen mot FC Bayern Munchen hemma på Goodison 1985. Det hade slutat 0-0 i München och Everton behövde därmed två mål. En lugn Kendall konstaterade att den där Augenthaler sjunker djupare än Costeau, så ge bollarna till Andy Gray och Graeme Sharp… ”and Gwladys Street will suck the goals in for you.”

Klaus Augenthaler var tyskarnas libero och Jacques Costeau var då känd för en djuphavsfilmare vars alster också var populära i Sverige under 70-talet. Gwladys Street End är Evertons kortsida där de mest trofasta och högljudda fansen stod och numera sitter. Den kvällen var hela Goodison en enda kokande gryta och då särskilt Gwladys Street End. Även om just Cosetau-liknelsen gick flera spelare förbi, förstod de precis.

Everton gick in och körde över FC Bayern München och vann tillslut med 3-1. Frenesin från läktarna avspeglades hos spelarna och adrenalinet pumpade. Tyskarnas coach Udo Lattek utbrast i desperation när det blev för intensivt:

”Mr Kendall, this is not football!”

Adrenalinnivån var på den nivån att hela Evertons bänk, inklusive Kendall själv och den alltid så allvarlige assisterande Colin Harvey, svarade:

”Fuck off!”

Som med de flesta framgångsrika lagbyggen tog det några år innan Kendall fick fart på resultaten, innan han hade rätt mix och från 1981 till 84 var det en hel del bekymmer och han var inte så långt ifrån sparken. Det sades att det rörde sig om ett slarvigt bakåtpass i ett ligacupomspel som vände allt när Adrian Heath snappade upp bollen och kvitterade. Men det var såklart en process som pågått under en period och när det var som mest illa och Everton spelade borta – dessutom uselt – öppnade Howard Kendall fönstret i omklädningsrummet och krävde att spelarna skulle lyssna till Evertons trogna bortskara. Så mycket mer behövde inte sägas eller göras.

Min manager och The Holy Trinity

Men Howard Kendall är så mycket mer än Evertons främste manager genom tiderna. Han var ju som sagt även en av de tre i ett magiskt mittfält bestående av Kendall, Alan Ball och Colin Harvey, vilka går under beteckningen ”The Holy Trinity”. Jag fick aldrig uppleva dem, men när jag pratat med gamla evertonians blir de helt saliga bara man nämner treenigheten. Det var totalfotboll. De kunde finna varandra i sömnen och när Everton tog hem ligan 1969/70 trodde många att denna magiska fotboll (vilket var rätt ovanligt på den tiden) skulle pågå i många årtionden. Tyvärr blev det inte så, utan managern Harry Catterick fick problem med hälsan och tog några märkliga beslut, såsom att sälja Alan Ball. Den gamle Catterick hade tappat känslan att köpa och sälja i rätt läge. Något som Kendall var en mästare på som Everton-manager.

Dessutom återkom Kendall två gånger som manager för sitt älskade Everton. Den första gången från Manchester City, där det gick rätt bra, men H konstaterade att City visserligen var en bra älskarinna, men Everton var ett äktenskap. Återföreningar i äktenskap funkar inte alltid och resultatmässigt blev det ingen succé, någon av gångerna. Men han var där. Han ställde upp och i Kendalls ögon var äktenskapet för livet. Den tredje gången valde man mellan Andy Gray och Kendall. Dåvarande vice ordförande Kenwright hade lovat att hålla H underrättad. När styrelsen valt Gray, så ringde Kenwright upp och sa: ”tyvärr”. Sedan tackade Gray nej, eftersom han fick ett nytt och extremt guldkantat kontrakt som kommentator på Sky Sports. Kenwright började då att jaga Kendall, som lämnat landet och befann sig på Magaluf. Efter många om och men lyckades de få tag på varandra. Inga hard feelings. Howard Kendall svarade ja.

Jag har säkert missat viktiga delar av Kendalls arv till den engelska fotbollen, vilket ju vore lite illa, då jag läst nästan allt om ”min” manager. Men det är för nära, helt enkelt. Har så svårt att sortera intryck, fakta och vad som är viktigt. Allt är viktigt när det gäller Kendall, åtminstone i mina ögon. Han tog sig in i mitt supporterliv när jag var i en ålder där man sög in allt som hade med fotboll att göra. Tror många känner igen sig i känslan när man som ung supporter upplever de första framgångarna och hur det sedan etablerar den starkaste supporterkärlek vars band aldrig går att kapa. Min manager finns inte längre. Inte som fysisk uppenbarelse i vart fall, för i mitt minne, min själ och mitt hjärta finns han för alltid. Oerhört levande.

RIP Howard Kendall

Givetvis finns det också en hel del att läsa om Howard Kendall i boken om Tipsextra.


Martinez fick sparken

Roberto Martinez fick sparken i torsdags efter ännu en usel insats av Everton i förlusten mot Sunderland på onsdagen. Kanske öppnar det upp för tre poäng för The Toffees i stryktipsmatch 3.

Ståndaktigt, fast som kejsaren utan kläder har katalanen ihärdigt hävdat att lagbygget fortsätter och att klubben är på rätt väg. Ord som ingen längre tog på allvar och nästan gav ett löjets skimmer. Tyvärr var det alldeles uppenbart att Martinez tappat greppet. Inte minst märktes det på hans alltmer slitna utseende. Tröttare, tunnhårigare, blekare och ett ansikte som såg alltmer utmärglat ut.

Tippa stryktipset laddar inför sista omgången av årets Premier League.

Läs hela artikeln på Tippa stryktipset.


Old School Football Podcast #22 – om West Ham och The Upton Park Eleven

I veckans podd hyllar vi West Ham med tanke på deras fina säsong och att de nu lämnar Upton Park.

West Hams elegant Trevor Brooking blev en tidig idol och i podden hyllar vi de som kanske inte passade in då, men ändå gjorde avtryck och vilka idag skulle varit storstjärnor. Brooking var en av dem, men där fanns fler. Var det bättre förr, när stjärnorna utvecklades i spelet på gatan istället för på fina ungdomsakademier? Vi tangerar frågan och minns en gammal FA-cupfinal.

Dessutom kontstateras att det endast är för ett fåtal fans som säsongen lever så långt in som i maj samt att Old School Football också kommer som EM-nostalgipodd i juni.

Och så tar vi ut The Upton Park Eleven. Ja, och så gråter jag lite över en tragisk säsong för egen del…

Old School Football Podcast – i väntan på lördag!

Skål på er!

Podden släpps som vanligt klockan 11.30.

 Gå in och lyssna eller prenumerera på iTunes

Finns även på Svenska Fans Fan Radio.


%d bloggare gillar detta: