Etikettarkiv: Dirty Leeds

Galna tacklingar: Eddie McCreadie (Chelsea)

Konsten att vifta bort en karatespark i huvudet, såsom det vore en fluga. Billy Bremner (Leeds) vs Eddie McCreadie (Chelsea). FA-cupfinal 1970.

Min personliga favorit i kategorin galna tacklingar. (om man nu får ha en sådan i dessa sammanhang).

FA-cupfinal. Allt står på spel. Två brutalt hårdhudade lag mot varandra, vilket kanske får ses som århundradets underdrift, men jag kom inte på något bättre.

Ron ”Chopper” Harris Chelsea mot Norman ”Bite Yer Legs” Leeds. Tidigt i klippet ser vi hur Chelsea Eddie McCreadie flyger fram i straffområdet med dobbarna i huvudhöjd likt den värste Bruce Lee och träffar Leeds Billy Bremner i huvudet. Bremner ligger kvar. Matchen fortsätter och Chelseas kontring resulterar nästan i ett mål. Bremner – som ju själv kunde varva stenhårt och fult spel med briljans – ligger kvar en stund, kliar sig lite i huvudet och fortsätter sedan matchen som slutar 2-2. Chelsea skulle sedan vinna omspelet.


The Battle of Goodison

God morgon!

Den sjunde november 1964 anländer nyuppflyttade och fruktade Leeds United till Goodison Park, och lagkapten är en adrenalinstint uppumpad Bobby Collins redo att visa sina forna lagkamrater att det finns ett nytt lag i ligan att räkna med, vilket skulle leda till ”The Battle of Goodison”.

Under sextiotalet ökade brutaliteten och cynismen inom fotbollen. Det handlade inte bara om att spela boll längre, utan även att få motståndaren ur balans och skrämma de som inte vågade stå upp i matcher där domarna tillät det mesta i jämförelse med dagens fotboll. Dessutom tog företeelser som ”trash talk” allt mer plats. Och den främsta representanten för denna utveckling har enligt historien blivit Don Revies Leeds, eller ”Dirty Leeds” som de också kallades. Revie tog laget från nedflyttningshot i dåvarande divison 2 (motsvarar Championship idag) till en lång era av framgång med flertalet titlar.

Spelare som Johnny Giles, Norman Hunter och Billy Bremner kan man nog än idag skrämma akademispelare med. Evertons dåvarande mittfältare Colin Harvey beskriver i sin biografi att Leeds var först och främst ett lag med många skickliga spelare.

”Men de hade tagit den fysiska aspekten av spelet till en ny nivå, bortom lag som Bolton om vilka det sas att de skulle sparka ned sina mormödrar!”

De var inte bara skickliga, men framförallt visste man aldrig var nästa tackling skulle komma ifrån. De var listiga och cyniska, enligt Harvey.

De var inte bara skickliga, men framförallt visste man aldrig var nästa tackling skulle komma ifrån. De var listiga och cyniska, enligt Harvey.

Bobby Collins var med och tog dem upp från divison 2 och var starkt delaktig i denna kultur under de första storhetsåren i Leeds.

Men Everton var knappast några duvungar med spelare som Johnny Morrisey som inte hade några moraliska begränsningar på en fotbollsplan. Faktum var att två månader innan matchen mot Leeds hade domare Mr J.E Carr samlat samtliga 22 spelare från Everton och Manchester United i mittcirkeln på Old Trafford för att tala dem tillrätta efter osedvanligt fult spel.

Lägg därtill att Goodison Park kunde vara ett ännu mer skrämmande ställe att komma till då än vad det är idag, så har ni scenen för ett regelrätt krig.

Leeds mittback Jack Charlton konstaterade att när till och med Evertons anfallselegant Alex Young tacklade hänsynslöst, så visste man hur det skulle sluta.

Efter några sekunder blev Evertons centerforward Fred Pickering nedsparkad. Och klockan stod på fyra minuter när Johnny Giles och Evertons vänsterback Sandy Brown kolliderade i en sanslös utmaning. Goodison Park fick ett utbrott och Brown klagade något om dobbar i bröstet och skickade sedan iväg en vänsterkrock mot Giles. Domare Ken Stokes hade inget annat alternativ än att visa ut Brown. Än idag är det den snabbaste utvisningen för en Evertonspelare i en A-lagsmatch.

Publiken började kasta in saker på plan, men matchen fortsatte och efter 14 minuters tryck från Leeds – ja, eller den fotboll som spelades mellan otaliga frisparkar – skickade Bobby Collins in en frispark mot Leeds vänsterback Willie Bell och det stod 0-1 inför en rasande publik.

På plan pågick en rad dueller eller vad man nu skulle kalla det. Bland annat mellan Roy Vernon och Billy Bremner. Collins hade sedan ytterligare en frispark som Evertons målvakt Andy Rankin gjorde en jätteräddning på.

Det flög inte bara in saker från publiken, utan tacklingar från lite varstans och överallt. De flesta skulle i dagens läge ge rött kort på direkten.

Snart var det dock dags för halvlekens – och matchens – klimax. Målskytten Bell och Evertons elegante ytter Derek Temple kolliderade med varandra i hög hastighet. Publiken och Evertonspelarna såg att Bell gick på spelare, snarare än på boll. Då exploderade Goodison. Ännu fler saker flög in. Everton-spelarna omringade domare Stokes och krävde att Leeds-spelaren skulle utvisas.

Temple och Bell låg kvar på plan. För Temples del såg det allvarligt ut och båren kom fram. Leeds tränare Lee Crocker sa åt Bell att ligga kvar och krävde en till bår, men ingen trodde Bell var det minsta skadad, än mindre ville man förse Crocker med en bår.

Domare Stokes avbröt då matchen och gick av plan, in i omklädningsrummen och spelarna följde efter och uppmanades att ”kyla ned sig”. Det blev också tillfälle för Sandy Brown att visa sina dobbmärken på bröstet efter Johnny Giles attack.

Matchen ställdes dock inte in, utan återupptogs. Det lugnade ned sig i andra halvlek och det var nästan som ett under att ingen massinvasion från publiken skedde. Det rapporterades till och med i Liverpool Echo om en ”remarkable five minutes without a foul.”

Willie Bell blev senare i sitt liv djupt kristen och lade sina brutala metoder åt sidan, men den dagen i november 1964 fanns ingen gloria över hans huvud.

Händelsen förvärrade Leeds dåliga rykte på plan och den tidens lika dåliga rykte som publiken på Goodison hade, men den är också en symbol för hur det kunde gå under en period då fotbollen var som värst, och ”The Little General” Bobby Collins var en del av dessa numera nästan mytomspunna tider.

Texten har tidigare publicerats på Everton Svenska Fans.


Don Revies Dirty Leeds

God morgon!

Har alltid fascinerats av det Leeds United som managern Don Revie tog från andradivisionen till nästan tio år av storhet. De blev också symbolen för ett hårdnande fotbollsklimat under 60-talet där en normal match skulle innebära utvisningar på löpande band i dagens fotboll.

Meriterna under Don Revie talar för sig själva:

Segrare i division 2 (andradivisionen, nuvarande The Championship): 1963/64

Ligamästare: 1968/69 samt 1973/74

Ligatvåa: 1964/65, 1965/66, 1969/70, 1970/71, 1971/72

FA-cupmästare: 1972

FA-cupfinalister: 1965, 1970, 1973

Ligacupmästare: 1968

Mässcupmästare: 1968, 1971

Mässcupfinalist: 1967

Europacupfinalist: 1975

Cupvinnarcupfinalist: 1973

Laget bestod av en tätt sammanhållen skara spelare. Utan egon, nästan som en sekt. Lika brutala mot motståndarlagen som lojala mot Leeds. Karaktärer som Zlatan Ibrahimovic hade inte alls funkat enligt Revies filosofi. Sammanhållningen var så stark att när Don Revie blev engelsk förbundskapten 1974, frös laget ut den efterträdande managern Brian Clough och hans värvningar, särskilt John McGovern som följt Clough från klubb till klubb. Det blev bara 44 dagar för Clough, vilket också skildrats i filmen ”That Damned United”. Å andra sidan var värvningen av Clough märklig, då han var Leeds och Revies mest uttalade motståndare och ansåg att alla lagets medaljer var förvärvade genom fusk, vilket han också sa till spelarna.

Det fanns dock flertalet riktigt bra fotbollsspelare i klubben.  Målvakter som Gary Sprake och David Harvey. Backar i toppklass som Paul Reaney, Terry Cooper, Jackie Charlton, Paul Madeley, Trevor Cherry, Gordon McQueen, Frankie Gray och den brutale Norman ”Bite Yer Legs” Hunter. På mittfältet fanns de lika hårdföra som eleganta Johnny Giles och Billy Bremner. Nå, Giles kanske var mer elegant, medan Bremner var den ultimata mittfältsdynamon. Och före Bremner var det Bobby Collins som satte fart på mittfältet och skrämde motståndarna. Yttern Eddie Gray och forwards som Peter Lorimer (med skottet), Allan Clarke, Mick Jones och Joe Jordan. För att nämna några…

Läs mer om Dirty Leeds på Old School Football (Svenska Fans) samt om The Battle of Goodison, en av de smutsigaste matcherna någonsin.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


%d bloggare gillar detta: