Etikettarkiv: fotbollsnostalgi

Duncan Ferguson – spelaren med en egen symfoni

Det är få förunnat att få ett eget orkesterverk tillägnat sig, men det är precis vad Duncan Ferguson har. Verket Barlinnie Nine av den finländske kompositören Osmo Tapio Everton Räihälä (jo, det stämmer han har lagt till Everton som ett av sina namn) är inspirerat av Duncan Fergusons liv.

”Jag fick idén när han fick sin fängelsedom och hade precis blivit något av en kultfigur för Everton.”

Räihälä menar också att det är motsättningarna i hans personlighet som inspirerat till verket.

”Han har en aggressiv sida men där finns en lyrisk underton hos honom, tillsammans med det faktum att han håller pigeon shows.”

Räihälä är en kompositör av nutida konstmusik och skriver kammarmusik såväl som för symfoniorkestrar. Han ska också vara Everton-supporter. Barlinnie Nine är kanske hans mest kända verk. Hyllningen är för Duncan Ferguson och Barlinnie är det fängelse i Glasgow som blev hans hemvist efter tre misshandelsdomar och avslutningsvis en skallning av en motspelare vid namn John McStay under tiden Big Dunc spelade i Rangers. Det hände på plan, men gick till civil domstol som ett misshandelsärende. Ferguson hann flytta till Everton och England innan dom avkunnades och fängelsevistelsen på sex veckor inträffade under hans tid i Everton.

Stycket är tolv minuter långt och skrivet för en symfoniorkester. Det ska påminna om Big Duncs fragmentariska karriär med kraftfulla partier som snart förbyts i lugnare partier.

Det är främst Duncan Fergusons förmåga till underprestation som skildras, men samma dag som Finlands radiosymfoniker framförde stycket för första gången, gjorde Big Dunc det avgörande målet mot Man U, vilket bidrog till den Champions League-plats som Moyes lag knep 2005.

”Där höll jag på att i Finland beskriva Duncan som misslyckad, och tusentals miles borta hos Everton reser han sig som en fågel Fenix ur askan och gör mål mot Manchester United. Om det finns gudar däruppe, så bevisar detta att de har det mest skruvade sinnet för humor”, ska Räihälä ha sagt.

Om ni tycker att Barlinnie Nine känns lite för mastigt, rekommenderar jag istället detta, som också beskriver motsättningen i hans personlighet. Fansens sång till Big Dunc, inspirerad av den gamla klassikern Go West. Här i en hyllningsvideo till en av fotbollens märkligaste profiler.


Tio största skrällarna som fått lyfta ligatiteln

Den största skrällen i Premier Leagues historia är tveklöst när Leicester City vann ligan 2015/16. Ja, inte bara i Premier Leagues historia, utan ända sedan engelska ligan startade 1888. Men hur ser konkurrensen ut egentligen?

Låt oss ranka tio andra skrällar (förutom Leicester) i den engelska fotbollshistorien.

10. Everton, 1932

1928 vinner Everton ligan med ett fantastiskt lag och den store stjärncentern Dixie Dean avslutar säsongen med ett hattrick mot Arsenal, vilket innebär att han når ett rekord som aldrig kommer att slås på 60 mål på en ligasäsong. Men 1930 hamnar The Toffees sist i högsta divisionen och åker ur för första gången någonsin. Redan säsongen därefter vinner man division 2, för att påföljande säsong 1932 också ta hem ligatiteln som nykomlingar. Året efter skulle man dessutom ta hem FA-cupfinalen i en match där tröjnummer bars för första gången. Everton var redan vid tiden ett etablerat storlag och med tanke på vilka spelare de hade så undrar man snarare hur många pints som gick ned säsongen de åkte ur och efter några halvtaffliga säsonger vann man åter ligan 1939.

9. Blackburn, 1995

Blackburn Rovers vann ligan 1995 var ett av de första penningdopade lagen under några år. Efter uppflyttning från tvåan 1992 satsades det friskt och 1993 hamnade laget fyra, 1994 tvåa och till slut togs titeln 1995. De köpte de bästa spelarna, men falnade rätt snart när andra lag pyntade in ännu mer pengar.

8. Liverpool, 1947

Bill Shankly byggde Liverpools första stora era på 60-talet med två titlar, men den första ligatiteln togs redan 1947, det vill säga direkt efter kriget och måste ändå ses som lite av en skräll då det var rätt många år före kriget som Liverpool var en klubb att räkna med. Dessutom åkte man ur högsta serien på 50-talet och Bill Shankly fick ta över en rätt risigt mående klubb. Rätt ok skrällvarning på denna. Ej heller några magnifika spelare jämfört med stjärnorna hos 50-talsgiganterna Manchester United och Wolverhampton Wanderers.

7. West Bromwich, 1920

West Bromwich Albions ligaseger första säsongen efter första världskriget 1920 ger lite skrällvibbar, men å andra sidan vann de division 2 1911 och hade dessutom hela sex FA-cupfinaler bakom sig sedan 1886 och den senaste 1912, så någon jätteskräll kunde det knappast röra sig om.

6. Aston Villa, 1981

Nu ökar dock skrällnivåerna något, för visst kan man höja ögonbrynet för Aston Villas ligaseger 1981. Laget byggdes rätt målmedvetet av managern Ron Saunders efter uppflyttningen till ettan 1975. Klubben tog dessutom hem ligacupen 1975 och 1977 och ligabucklan lyftes efter flera säsonger på tabellens övre halva dock utan att hamna bättre än fyra. Året efter ligasegern lyckades laget med en ännu större bedrift, då man spelade hem Europacupen 1982, därefter föll dock allt isär.

5. Leeds, 1992

Leeds Uniteds ligaseger 1992 är också en liten saga. Upp från division två 1990, fyra i högsta ligan 1991 och ligatitel 1992, sedan gick det sämre under ett antal år. Däremot hade man samlat ihop till ett rätt unikt lag med flertalet storspelare. Så vi får se det som en skräll med lite guldkant.

4. Nottingham, 1978

Brian Cloughs Nottingham Forest vann division två 1977, bara för att ta hem ligatiteln 1978, på samma sätt som Liverpool, Everton, Spurs och Ipswich gjort tidigare under århundradet. Nottingham nöjde sig dock inte med ligatiteln, utan tog även hem Europacupen två år på raken, två ligacuper och ytterligare en final. Och det lag Clough samlat ihop var riktigt vasst redan i tvåan. Det kryllade av blivande storspelare. Lite på samma sätt gick det när samme Clough tog upp Derby County från division 2 1969, bara för att ta hem ligan 1972. Även här byggde han ett riktigt bra lag med flertalet storspelare. Dessutom blev det ytterligare en ligatitel 1975, dock under managern Dave Mackay.

3. Chelsea, 1955

Chelsea skrällde 1955 då den forne Arsenal-spelaren Ted Drake omvandlade klubben som aldrig vann, men gärna köpte spektakulära spelare, kallades för The Pensioners efter ett hem för krigsveteraner i närheten av Stamford Bridge och var ett kärt ämne bland skämten i Music Hall-branschen, till ett mästarlag. Mycket tack vare utveckling av egna produkter. Dock blev det bara ett one season wonder, vilket talar för skrällmöjlighet, men de hade funnits i högsta divisionen ett tag, dock ofta för det mesta dåligt placerade.

2. Tottenham Hotspur, 1951

1935 kom Tottenham Hotspur sist i division 1 och det dröjde till 1950 innan laget lyckades vinna division 2. Bakom sig hade Spurs endast två FA-cuppokaler från 1901 och 1921. Skrällvarning och en pint närmar sig. Särskilt eftersom laget gjorde som Everton 1932, man vann ligan på första försöket 1951. Dessutom med en helt ny spelstil, som gick under beteckningen Push and Run utvecklad av deras manager Arthur Rowe. Tyvärr visade det sig att laget var rätt bra ändå. Man kom tvåa 1952, men sedan skulle det dröja till sextiotalet då en av Rowes spelare – Bill Nicholson – ledde laget i en magnifik storhetsperiod. Förutom Nicholson fanns där även en ytterback vid namn Alf Ramsey i detta Spurs-lag. Behåll det namnet i minnet. Värt att notera är också att Spurs fram till denna tidpunkt som bäst hamnat trea i ligan 1934 och var – likt Leicester i modern tid – ett yoyo-lag mellan division 1 och 2.

1. Ipswich Town, 1962

Säsongen 1956/57 vann den gamle Spurs-spelaren och numera lovande managern Alf Ramseys Ipswich division tre södra och 1961 spelades division 2 hem. En fullkomligt formidabel prestation för en klubb utan några större resurser eller några framstående stjärnor. En del av förklaringen var Ramseys taktiska innovation att flytta ned inrar till yttermittfältspositioner, vilket gav en 4-3-3 formation istället för den då rådande 2-3-5. Också en mycket framgångsrik metod som under Ramseys tid som engelsk förbundskapten – då han tog VM-titeln hem till England. Klubben gick faktiskt hela vägen och vann ligamästerskapet 1962 med höjdpunkter som 5-2 mot Everton, 3-0 mot Aston Villa och 5-0 mot Manchester United. Lite tur i oturen var nog att den tidens stora dominanter – Wolverhampton Wanderers och Manchester United – båda underpresterade rejält. Fjolårssäsongens dubbelvinnare och eleganterna Tottenham Hotspurs hamnade trea, men orkade inte riktigt hela vägen fram denna gång. De vann dock FA-cupen för andra året på raken, vilket nog tog en del fokus och ork. Att sedan ett lag skulle vinna The Double två år på raken var i princip otänkbart, vilket givetvis även satte upp mentala hinder för Bill Nicholsons Spurs.

ligan 62.jpg


Galna tacklingar: Eddie McCreadie (Chelsea)

Konsten att vifta bort en karatespark i huvudet, såsom det vore en fluga. Billy Bremner (Leeds) vs Eddie McCreadie (Chelsea). FA-cupfinal 1970.

Min personliga favorit i kategorin galna tacklingar. (om man nu får ha en sådan i dessa sammanhang).

FA-cupfinal. Allt står på spel. Två brutalt hårdhudade lag mot varandra, vilket kanske får ses som århundradets underdrift, men jag kom inte på något bättre.

Ron ”Chopper” Harris Chelsea mot Norman ”Bite Yer Legs” Leeds. Tidigt i klippet ser vi hur Chelsea Eddie McCreadie flyger fram i straffområdet med dobbarna i huvudhöjd likt den värste Bruce Lee och träffar Leeds Billy Bremner i huvudet. Bremner ligger kvar. Matchen fortsätter och Chelseas kontring resulterar nästan i ett mål. Bremner – som ju själv kunde varva stenhårt och fult spel med briljans – ligger kvar en stund, kliar sig lite i huvudet och fortsätter sedan matchen som slutar 2-2. Chelsea skulle sedan vinna omspelet.


Galna tacklingar: Martin Taylor (Birmingham City)

Här kommer ännu en helt bisarr tackling: Martin Taylor (Birmingham City) vs Arsenal, 2008

En mer modern satsning som gick helt fel, kan nog betecknas som klumpig snarare än illvillig, men ack vad Martin Taylors tackling på Arsenals Eduardo i februari 2008 tar illa! Benet bryts och satsningen är vansinnig, men till Taylors försvar tar han inte sats, utan det handlar om en spelare som helt enkelt inte hinner med. Eduardo blir borta i ett år. Taylor var mycket ångerfull och besökte Eduardo på sjukhuset, något som brassen var så pass skakad att han inte ens kommer ihåg. Än mindre hade han något minne av själva tacklingen.


Galna tacklingar: Norman ”Bite Yer Legs” Hunter

En svärmorsdröm utanför plan, men en psykopat på plan. Hela Leeds var fruktade på 60- och 70-talet och gick under benämningen ”Dirty Leeds” och absolut värst i stenhård konkurrens var Norman ”Bite Yer Legs” Hunter. Rätt tidigt i klippet får Evertons mittfältare Howard Kendall bollen, kanske lite för långt ifrån sig… Tillräckligt för att Hunter ska springa över honom så till den omilda grad att Kendall tappar medvetandet. Året var 1968 och en aktion som kanske inte ens var Hunters värsta överträdelse, snarare representativt för vad han gav i match efter match. Andra tider då… Notera hur kommentatorn spekulerar i att Everton kanske inte ska skicka en avbytare ännu samtidigt som en helt väck Kendall bärs av plan.


När Messias hamnade i Newcastle

The Swallow Hotel, någonstans i västra London, 1982

Arthur Cox påminde lite om Bill Shankly. Kanske inte samma smått överjordiska utstrålning, men engagemanget var detsamma. Där fanns fler personer i rummet och i ett angränsande rum satt en nervös representant för en bryggerijätte vid namn Alistair Wilson. Han hade tydligen i blixtfart tagit ett flyg från Malta bara för att som Newcastle Uniteds störste sponsor träffa Kevin Keegan. Men det var managern Cox som förde samtalet med den 31-årige superstjärnan Keegan. Uppdraget var delikat. De visste att Keegan var missnöjd i Southampton, men nu skulle de försöka övertala Europas bäste fotbollsspelare 1978 samt 1979 att för blott 100 000 pund flytta upp till Newcastle för att spela i en klubb som var fast förankrad i den engelska andradivisionens mittenskikt. Själva mötet kändes orimligt. Ingen skulle väl tro sina öron om de insåg vad som pågick. Kevin Keegan – på väg till Newcastle United.

Läs historien om när Kevin Keegan tog Newcastle med storm.

Keegan


Till minne av Rhys Jones

Idag är det elva år sedan.

Vissa sommardagar är varma och fyllda av glädje och aktivitet, åtminstone för barn som 11-årige Rhys Jones som den 22 augusti 2007 var på väg hem från träning i Croxteth park i Liverpool. Jones spelade i Fir Tree Boys Football Club och älskade fotboll och han älskade Everton Football Club mer än något annat. Han hade inte långt hem. Bara några hundra meter. Över en parkeringsplats. Det var till och med så att hans mamma kunde se honom genom fönstret på vägen hem. Just denna kväll, denna timme, minut och sekund, var dock fel tid att passera parkeringen, då en behuvad gängmedlem sköt mot ett rivaliserande gäng och Rhys Jones råkade komma emellan. En kula träffade. Mamman rusade ut, bara för att 11-årige Rhys Jones skulle dö i hennes armar några minuter senare. 

Utdrag ur inledningen till Old School Football Podcast #18 – om sorg och hopp.

Låt oss aldrig glömma.

220px-Rhys_Jones


Galna tacklingar – Gazza vs Forest

I en serie om fem små inslag om galna tacklingar börjar vi med en stilstudie av Paul ”Gazza” Gascoignes ”överengagerade” insats i FA-cupfinalen mot Nottingham Forest 1991. 

Kvällen före FA-cupfinalen 1991 är Paul Gascoigne så mentalt uppskruvad att han inte kan vara still, än mindre kan han sova. Till slut får han en spruta och somnar. Det är hans sista match på engelsk mark och dessutom en chans till få lyfta alla engelska fotbollsspelares dröm – FA-cuppokalen. Det är tydligt att han är övertaggad, men nu går det inte att stoppa. Nästan direkt efter avspark halvmissar han en boll och sätter dobbarna i en Nottinghamspelares bröst. Några minuter senare ger han sig in i en vansinnig tackling av Gary Charles strax utanför eget straffområde. Otroligt nog blir det inget kort, men Stuart Pearce gör 1-0 på frisparken, medan Gazza måste utgå på grund av skada. Spurs vänder dock och vinner till slut finalen. Innan banketten åker laget förbi sjukhuset med pokalen och vinnarmedaljen.


Snedspark: ”Svit-Janne” och tandläkarstolen

Snedspark – aktuellt, inaktuellt, halvsant och något raljerande

Förbundskapten Janne Andersson är tydligen sur, då en av våra kvällsmedia slog på stora trumman eftersom han bor i en stor svit. ”Svit-Janne” är nog den i hela VM som skulle göra vad som helst för att inte hamna i någon form av lyxfälla. Karln promenerar ju till jobbet på vardagarna. Och då har han ändå rätt långt att gå. Om det inte vore så stora avstånd i Ryssland, skulle han nog åtminstone ta cykeln till matcherna.

Men frågan är om vi ändå inte ska vara tacksamma för att fotbollsförbundet lyckas boka vettig logi åt de sina. Det har ju inte alltid gått så bra…

Under för-VM 1970 inkvarterades Sverige på ett lyxhotell, vilket förbundet meddelade förhoppningsfulla spelare även var bokat till själva turneringen. Men gruppmotståndarna Italien hade hunnit före och paxat hela hotellet till sig själva. Sverige fick bege sig till en by långt bort och inkvarteras på ett gammalt nedlagt ålderdomshem, där endast ett biljardbord och en gammal tandläkarstol fanns som underhållning. Allt var minst tjugo minuter bort med buss eller bil, inklusive mat. Dessutom i sällskap av tungt beväpnade vakter. Italien vann givetvis gruppspelsmatchen.

I VM 1974 i Västtyskland hade dåvarande förbundskapten Georg ”Åby” Ericsson bestämt sig för att samma misstag inte skulle ske igen, utan bokade ett helt okej hotell. Däremot hade förbundet glömt att förlänga bokningen till efter gruppspelet, då Sverige faktiskt gick vidare, vilket förbundet tydligen inte räknat med.

”Svit-Jannes” rum sägs dock i första hand inte vara ett ställa att sova på, utan där sitter alla och jobbar. Hela tiden. Det leder till mentala bilder från Bill Clintons presidentvalkampanj 1992, där allt styrdes från ett ”War Room”. Telefoner som ringer, kreativitet och arbete dygnet runt. Allt det där som Donald Trump hinner göra på golfbanan, simultant med andra saker, så utvecklingen går ändå framåt.

Man får verkligen hoppas att Janne får lite sömn i vart fall. Annars kan det bli tokiga beslut, som när George ”Åby” Ericsson i VM 1978 bytte in anfallaren Ralf Edström när vi egentligen borde sett till att hålla det oavgjorda resultatet mot Brasilien. Inte försöka avgöra, utan ”svälja bollen”. Nu fick Brasilien det avgörande målet bortdömt i den absolut sista minuten, då domaren Clive Thomas mat- och sovklocka ringde i samband med att bollen seglade in mot nätet. Så i någon mån fungerade ”Åbys” taktik, även om Thomas fick lite kritik för sitt Skalmans-agerande.

Man kan inte heller låta bli att undra över hur det gick till på ”Åbys” tid, när det gäller så kallade ”War Rooms”. Han var ju inte ens intresserad av taktik. I VM 1974 skötte ju ”Laban” Arnesson den biten helt själv och 1978 fick Tord Grip hålla på med sådant oväsentligt. ”Åby” ville se bra fotboll, inte taktisera och hålla på. Tror inte ”Åby” hade gillat en ”Laban” eller Grip sittandes med veckade pannor vid sängkanten, ringa i ett, käka skräpmat och gestikulera om löpvägar när ”Åby” skulle försöka få sig lite skönhetssömn. Om några problem skulle uppstå, visste ju ”Åby” att Bosse Larsson fixade biffen.

Bosse kunde allt. Problem i försvaret? Sätt in Bosse som mittback? Behövs mer kreativitet på mittfältet? Sätt in Bosse på mitten? Gör vi för lite mål? Skicka upp Bosse, så kommer vi igång? Nu fick vi straff! Ok, låt B… Nä, förresten vi tar Staffan Tapper. Men då missade Sverige-matchen om tredje pris också, då Straffan Tapper inte lyckades överlista den polska målvakten, men istället bli för evigt hågkommen och Sverige bommar chansen att komma bland de fyra bästa.

Vid närmare eftertanke är det nog vettigt med en svit. Man kan aldrig bli nog förberedd.


På väg mot Barking

Shrewsbury och Wimbledon är igång samtidigt som jag försöker bekanta mig med kartan över Barking i östra London. Ska se West Ham vs Everton i maj och då tänkte jag passa på att äntligen få grepp om varför just Barking lyckats producera fotbollsspelare som Sir Bobby Moore, Sir Trevor Brooking, John Terry, Bobby Zamora med flera.

Men även mindre lysande lirare som olyckskorpen Glenn Keeley som endast gjorde en halvlek (inte ens det) i Everton då han blev utvisad i ett Merseyside-derby samt uppsnurrad av Kenny Dalglish och Ian Rush. Han fick aldrig dra på sig en blå tröja igen. Men detta Barking… Måste vara nåt i luften? Eller i parkerna..?

Tips om Barking och dess fotbollskultur tas emot med stor glädje.