Landslagsuppehåll. En svår och bister helg väntar, då det allra första uppehållet är det värsta. VM är över och mättnaden inför fler landslagsmatcher är påtaglig. Dessutom har ligan precis kommit igång och väntan inför nästa match är nästan lika plågsam som tablå-tv från förr då man tvingades vänta på ett nytt avsnitt av Macahan (en västernserie från slutet av 1970-talet som jag blev helt hooked på) i en hel vecka. Eller för den delen, nästa Tipsextra-match.
Men det ska ju också spelas ointressanta landslagsmatcher, annars blir det väl inte lika roligt med VM- och EM-slutspel? Antar jag…
Men mitt i all bedrövelse och frustration tröstar jag mig med Trevor Brookings magiska mål för England mot Ungern 1981, där eleganten från West Ham och England under 1970- och 80-talen stänker upp bollen i krysset, där den också fastnar.
Notera att han sköt med vänstern. Och ingen visste väl egentligen vilken fot som var Brookings allra bästa. En tvåfotad elegant med blick och känsla för den magiska passningen. Brooking var en av mina första idoler, trots att jag ju var Evertonian.
Han var dessutom trogen sitt West Ham karriären ut, trots att det sannerligen inte saknades anbud. Han följde till och med ned i andradivisionen med sitt The Hammers. En one club man som dessutom avgjorde FA-cupfinalen 1980 med något så unikt som ett nickmål. Huvudspel och tillbakajobb var inte det som imponerade mest hos Brooking… I landslaget hade Liverpool-kontingenten med hans radarpartner Kevin Keegan i spetsen (de hade en unik känsla för att finna varandra på plan) döpt honom efter en överklassfigur på tv vid namn Hadleigh, då Brooking aldrig blev lerig efter match och träning.
Tvåfotheten hade han som liten övat upp på gatorna och parkerna i östra London, där det handlade om att så fort som möjligt göra sig av med bollen – inte sällan en tennisboll – på ett konstruktivt sätt innan någon av de större grabbarna hann ifatt.
Shrewsbury och Wimbledon är igång samtidigt som jag försöker bekanta mig med kartan över Barking i östra London. Ska se West Ham vs Everton i maj och då tänkte jag passa på att äntligen få grepp om varför just Barking lyckats producera fotbollsspelare som Sir Bobby Moore, Sir Trevor Brooking, John Terry, Bobby Zamora med flera.
Men även mindre lysande lirare som olyckskorpen Glenn Keeley som endast gjorde en halvlek (inte ens det) i Everton då han blev utvisad i ett Merseyside-derby samt uppsnurrad av Kenny Dalglish och Ian Rush. Han fick aldrig dra på sig en blå tröja igen. Men detta Barking… Måste vara nåt i luften? Eller i parkerna..?
Tips om Barking och dess fotbollskultur tas emot med stor glädje.
Sitter och klipper det sista i veckans podd som handlar om eleganter. The North London Derby väntar i helgen, men nog saknas där riktiga lirare som Liam Brady och Glenn Hoddle! Old School minns.
För att inte tala om West Hams Bobby Moore och Trevor Brooking. Spelartyper som inte ens finns kvar. Till synes långsamma, men med magiska fötter och med en spelintelligens som gjorde att de visste vad som skulle hända före någon annan. Spelare som Sam Allardyce inte ens skulle ge en chans i U23-laget.
Old School-skribenten Jon Lidberg tar med oss på en resa som handlar om Bobby Moore. Sannolikt den elegantaste halvback som dragit på sig den engelska landslagströjan. Kapten i West Ham, kapten i England och världsmästare 1966.
Svårt att med nutidsfotboll… I veckans första fem-i-topp på PL-guide försökte jag vara så aktuell som möjligt, vilket innebär att ettan på listan fick sparken bara några timmar efter publicering. Men fundera gärna över vilka som skall följa i denna Golgata-vandring som enligt sedvanlig Premier League-tradition nu har startat. Tror själv att Mark Hughes köptes sig några veckor enbart på pinnen mot Man U.
Manchester U och West Ham gör båda bra ifrån sig under Silly Season, vilket inte minst klubbarnas senaste värvningar av Paul Pogba och Andre Ayew är ett bevis på. Frågan är vilken investering som är bäst?
I veckans podd hyllar vi West Ham med tanke på deras fina säsong och att de nu lämnar Upton Park.
West Hams elegant Trevor Brooking blev en tidig idol och i podden hyllar vi de som kanske inte passade in då, men ändå gjorde avtryck och vilka idag skulle varit storstjärnor. Brooking var en av dem, men där fanns fler. Var det bättre förr, när stjärnorna utvecklades i spelet på gatan istället för på fina ungdomsakademier? Vi tangerar frågan och minns en gammal FA-cupfinal.
Dessutom kontstateras att det endast är för ett fåtal fans som säsongen lever så långt in som i maj samt att Old School Football också kommer som EM-nostalgipodd i juni.
Och så tar vi ut The Upton Park Eleven. Ja, och så gråter jag lite över en tragisk säsong för egen del…
I #oldschoolfootballpodcast #15 om 80-talets bästa målskyttar. Lee Chapman var en av dom som inte kom med bland de tre främsta, men ändå värd att lyfta fram.
Leicester vägrar att släppa greppet om titelfighten medan Tottenham och Arsenal hänger på, dock kanske för sent i The Gunners fall. Manchester-lagen får rikta in sig på en kamp om fjärdeplatsen mot West Ham United.
skribentper 