God morgon!

Ibland när jag tänker på våra ungdomar som håller på att lära sig fotbollens konst, blir jag rätt trött. Det är satsning, förstalag, akademier, närvarokrav, scheman, allvar, allvar och åter allvar. Utan aktiva föräldrar är det dessutom svårt att lyckas, då det krävs ganska så mycket stöttning. Anpassa lov och semestrar. Och så alla ambitiösa föräldraledare utan vilka idrotten skulle stanna. De är guld värda, men ibland tar deras allvar och ambitioner udden av allt. Framförallt detta allvar… Kan inte minnas att det var så när man själv spelade fotboll, men det är som med all nostalgi – man minns det som man vill minnas det. Några föräldrar fanns inte närvarande, däremot massor med fantastiska och engagerade idrottsledare.

Är det superviktigt att vi får välutbildade fotbollsspelare som är så pass drillade att de lättare tar en plats i A-laget? De som sållas fram rätt tidigt och drillas i allvaret. Eller kan det också funka med en lite mer oorganiserad, mindre allvarlig approach? Där gemenskapen och umgänget går före krav och vilja att utvecklas på varje träning, i varje moment och sedan köpa extraträning om föräldrarna har råd? Eller kan det fungera med en kombination?

Jag vet inte, men ibland känner jag att allvaret tar över glädjen. Och visst fick vi väl fram fotbollsspelare av god kvalité förr. Faktum är att ser man till resultaten var vi betydligt bättre förr. Men det kanske var för att ingen satsade, dvs fotbollsfabrikerna hade inte börjat producera sina broilers ännu och nu gäller det att hänga med.

Trevor Brooking är kanske en av de mest eleganta spelarna någonsin. Han – som många med honom – började spela fotboll på gatan och i parker. Han blev tvåfotad, då han på gatan ofta spelade med en tennisboll och använde ofta båda fötterna,då det gällde att kvickt slå till bollen innan större killar kom och mejade ned honom. Det gick rätt bra för Brooking, som också är den som sedermera tog över fotbollsutbildningsansvaret på FA.

Läs om Trevor Brooking i en artikel på Svenska Fans.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.