Etikettarkiv: trevor brooking

Brookings mål – en tröst i landslagsbedrövelsen

Landslagsuppehåll. En svår och bister helg väntar, då det allra första uppehållet är det värsta. VM är över och mättnaden inför fler landslagsmatcher är påtaglig. Dessutom har ligan precis kommit igång och väntan inför nästa match är nästan lika plågsam som tablå-tv från förr då man tvingades vänta på ett nytt avsnitt av Macahan (en västernserie från slutet av 1970-talet som jag blev helt hooked på) i en hel vecka. Eller för den delen, nästa Tipsextra-match.

Men det ska ju också spelas ointressanta landslagsmatcher, annars blir det väl inte lika roligt med VM- och EM-slutspel? Antar jag…

Men mitt i all bedrövelse och frustration tröstar jag mig med Trevor Brookings magiska mål för England mot Ungern 1981, där eleganten från West Ham och England under 1970- och 80-talen stänker upp bollen i krysset, där den också fastnar.

Notera att han sköt med vänstern. Och ingen visste väl egentligen vilken fot som var Brookings allra bästa. En tvåfotad elegant med blick och känsla för den magiska passningen. Brooking var en av mina första idoler, trots att jag ju var Evertonian.

Han var dessutom trogen sitt West Ham karriären ut, trots att det sannerligen inte saknades anbud. Han följde till och med ned i andradivisionen med sitt The Hammers. En one club man som dessutom avgjorde FA-cupfinalen 1980 med något så unikt som ett nickmål. Huvudspel och tillbakajobb var inte det som imponerade mest hos Brooking… I landslaget hade Liverpool-kontingenten med hans radarpartner Kevin Keegan i spetsen  (de hade en unik känsla för att finna varandra på plan) döpt honom efter en överklassfigur på tv vid namn Hadleigh, då Brooking aldrig blev lerig efter match och träning.

Tvåfotheten hade han som liten övat upp på gatorna och parkerna i östra London, där det handlade om att så fort som möjligt göra sig av med bollen – inte sällan en tennisboll – på ett konstruktivt sätt innan någon av de större grabbarna hann ifatt.


På väg mot Barking

Shrewsbury och Wimbledon är igång samtidigt som jag försöker bekanta mig med kartan över Barking i östra London. Ska se West Ham vs Everton i maj och då tänkte jag passa på att äntligen få grepp om varför just Barking lyckats producera fotbollsspelare som Sir Bobby Moore, Sir Trevor Brooking, John Terry, Bobby Zamora med flera.

Men även mindre lysande lirare som olyckskorpen Glenn Keeley som endast gjorde en halvlek (inte ens det) i Everton då han blev utvisad i ett Merseyside-derby samt uppsnurrad av Kenny Dalglish och Ian Rush. Han fick aldrig dra på sig en blå tröja igen. Men detta Barking… Måste vara nåt i luften? Eller i parkerna..?

Tips om Barking och dess fotbollskultur tas emot med stor glädje.

 


Eleganterna

Sitter och klipper det sista i veckans podd som handlar om eleganter. The North London Derby väntar i helgen, men nog saknas där riktiga lirare som Liam Brady och Glenn Hoddle! Old School minns.

Dator_podd

För att inte tala om West Hams Bobby Moore och Trevor Brooking. Spelartyper som inte ens finns kvar. Till synes långsamma, men med magiska fötter och med en spelintelligens som gjorde att de visste vad som skulle hända före någon annan. Spelare som Sam Allardyce inte ens skulle ge en chans i U23-laget.

Podden kommer senare under eftermiddagen, men gå gärna in och läs Jon Lidbergs första artikel i serien om Bobby Moore eller läs en artikel från 2015 om Trevor Brooking. Det blir desto mer Brady och Hoddle i podden.

Brady

 

 


Old School Football Podcast #22 – om West Ham och The Upton Park Eleven

I veckans podd hyllar vi West Ham med tanke på deras fina säsong och att de nu lämnar Upton Park.

West Hams elegant Trevor Brooking blev en tidig idol och i podden hyllar vi de som kanske inte passade in då, men ändå gjorde avtryck och vilka idag skulle varit storstjärnor. Brooking var en av dem, men där fanns fler. Var det bättre förr, när stjärnorna utvecklades i spelet på gatan istället för på fina ungdomsakademier? Vi tangerar frågan och minns en gammal FA-cupfinal.

Dessutom kontstateras att det endast är för ett fåtal fans som säsongen lever så långt in som i maj samt att Old School Football också kommer som EM-nostalgipodd i juni.

Och så tar vi ut The Upton Park Eleven. Ja, och så gråter jag lite över en tragisk säsong för egen del…

Old School Football Podcast – i väntan på lördag!

Skål på er!

Podden släpps som vanligt klockan 11.30.

 Gå in och lyssna eller prenumerera på iTunes

Finns även på Svenska Fans Fan Radio.


Trevor Brooking – definitionen av elegans

God morgon!

Ibland när jag tänker på våra ungdomar som håller på att lära sig fotbollens konst, blir jag rätt trött. Det är satsning, förstalag, akademier, närvarokrav, scheman, allvar, allvar och åter allvar. Utan aktiva föräldrar är det dessutom svårt att lyckas, då det krävs ganska så mycket stöttning. Anpassa lov och semestrar. Och så alla ambitiösa föräldraledare utan vilka idrotten skulle stanna. De är guld värda, men ibland tar deras allvar och ambitioner udden av allt. Framförallt detta allvar… Kan inte minnas att det var så när man själv spelade fotboll, men det är som med all nostalgi – man minns det som man vill minnas det. Några föräldrar fanns inte närvarande, däremot massor med fantastiska och engagerade idrottsledare.

Är det superviktigt att vi får välutbildade fotbollsspelare som är så pass drillade att de lättare tar en plats i A-laget? De som sållas fram rätt tidigt och drillas i allvaret. Eller kan det också funka med en lite mer oorganiserad, mindre allvarlig approach? Där gemenskapen och umgänget går före krav och vilja att utvecklas på varje träning, i varje moment och sedan köpa extraträning om föräldrarna har råd? Eller kan det fungera med en kombination?

Jag vet inte, men ibland känner jag att allvaret tar över glädjen. Och visst fick vi väl fram fotbollsspelare av god kvalité förr. Faktum är att ser man till resultaten var vi betydligt bättre förr. Men det kanske var för att ingen satsade, dvs fotbollsfabrikerna hade inte börjat producera sina broilers ännu och nu gäller det att hänga med.

Trevor Brooking är kanske en av de mest eleganta spelarna någonsin. Han – som många med honom – började spela fotboll på gatan och i parker. Han blev tvåfotad, då han på gatan ofta spelade med en tennisboll och använde ofta båda fötterna,då det gällde att kvickt slå till bollen innan större killar kom och mejade ned honom. Det gick rätt bra för Brooking, som också är den som sedermera tog över fotbollsutbildningsansvaret på FA.

Läs om Trevor Brooking i en artikel på Svenska Fans.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Definitionen av elegans – Joyce Davenport och Trevor Brooking

God morgon!

Tisdag är kanske inte den mest bubblande dagen under veckan. Om man bortser från att tidningarnas experter publicerade stryktipsförutsägelser inför helgen. Men annars var det rätt trist. Har för mig att Hill Street Blues gick på måndagkvällar, så man var dessutom lite trött och låg efter med diverse saker tack vare överdosering av tv-tittande redan på måndagen.

Beundrade alltid Joyce Davenports förmåga att läsa på i sängen innan sovdags, något jag aldrig lyckades med. Hon var för övrigt elegant rakt igenom. En sådan där person man inte tror svettas, någonsin. En annan elegant som sällan svettades eller blev lerig, trots katastrofala leråkrar till planer, var West Hams mittfältare Trevor Brooking. I elegansen tecken kan det vara läge att reprisera texten om Brooking. En gammal idol.

Läs Old School Footballs artikel.

Och så introt till Spanarna på Hill Street, som tar en tillbaka till tv-soffan på 80-talet. Trött efter handbollsträningen, kallt ute, Oboy på kvällen och lite dåligt samvete för att klockan är sen, men ännu är inte några läxor gjorda…

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


%d bloggare gillar detta: