Knappt att man hämtat sig efter urladdningen mellan Norwich och Liverpool, men den för närvarande mer temperamentsmilda fighten mellan Manchester United och Southampton. Passar då på att fylla på med lite nostalgi. 18.30 är det ju avspark mellan West Ham och Manchester City, där den stora frågan är om Slaven Bilic pojkar ska klara att hänga på kampen om fjärdeplatsen, där Dimitri Payet blir en central figur om de ska lyckas.
Men jag skrev ju en liten grej åt Tippastryktipset.nu i september. Jämförde då Payet med en av mina stora favoriter från 80-talet – Alan Devonshire. Yttern som bar nummer sex på tröjan.
Från tvål till laghymn, kan sammanfatta historien bakom West Ham Uniteds I´m Forever Blowing Bubbles. Om någon har missat detta musikaliska fenomen på Upton Park rekommenderar jag att lyssna på publiken i samband med avspark. Ur högtalarna ljuder denna valsmelodi (som tydligen inte riktigt sjungs av fansen i valstakt) och när texten når frasen: Fortune’s always hiding, tar fansen över helt och hållet. Samtidigt blåses numera en hel del såpbubblor, vilket bland annat skrämde nyanlände Dimitri Payet. Men han lär vänja sig.
Onekligen en mäktig upplevelse när sången ljuder över Upton Park med omnejd.
Sången introducerades av Charlie Paynter som var manager i slutet av 20-talet, men rötterna sträcker sig betydligt längre tillbaka. 1807 massproducerades den första genomskinliga tvålen i England av entreprenören Andrew Pears. Tvålen gick därmed under namnet Pears Soap. Han lyckades med konststycket att få fram en mer behaglig tvål, då de på den tiden ofta var rätt så hårda i sin karaktär när de skulle in i huden. Det klara nästan genomskinliga förstärkte effekten och dessutom med en arom av engelsk trädgård.
Konstnären John Everett Millais stod för en känd reklam för tvålen, i form av en målning föreställande en liten pojke som skådar en bubbla som seglar upp från tvålskålen. Pojken har lockigt hår.
Lockigt hår hade även Billy J. ”Bubbles” Murray och pojken i reklamen var nästan som en avbild. Murray var en lovande skollagsspelare som senare provspelade för West Ham, men också spelade fotboll på skolnivå med flera kommande West Ham-spelare, såsom Jim Barrett.
Skolans rektor hette Cornelius Beal och var en lokalkändis för sin förmåga att skriva musik och textrim och han skrev en text till valsmelodin I´m Forever Blowing Bubbles varje gång en spelare gjorde en bra match. Beal var – å sin sida – en god vän med Paynter och via den länken fastnade hymnen hos flertalet West Ham-fans och man började sjunga den före hemmamatcher, ibland förstärkta av ett husband.
Numera blåses det bubblor samtidigt och hymnen är en sådan där engelsk fotbollsinstitution som aldrig får förloras.
I´m Forever Blowing Bubbles på Upton Park
Och så på Wembley
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
skribentper 