Dagen till ära, då vi funderat över Chelseas historia, kan det vara läge att reprisera när Old School Football tog ut bästa elvan av Chelseas 80-talslirare.
Lyft en bägare för Kerry Dixon, Pat Nevin och David Speedie. Trevlig helg!
Läs Old School Football på Svenska Fans – Chelsea of the 80s.
Lite lunchläsning… Leif Larsson kommenterade i november 1978 West Bromwich Albion mot Aston Villa på The Hawthornes. Matchen slutade 1-1, men den säsongen skulle WBA bli laget som tog Tipsextra-tittarna med storm. Aston Villa å sin sida hade en nytt storlag i vardande.
Läs Tippastryktipset.nu som går tillbaka till ett kylslaget november 1978.
Malcolm Allisons återkomst till Manchester City i början av 80-talet funkade inte som det var tänkt. Peter Swales, ordföranden som vann en maktkamp i mitten av 70-talet, där Allison ställde sig på Swales sida och fick som belöning managerposten. Gamle Joe Mercer, som bildat ledarpar med Allison från 60-talet och framåt, fick lämna. Tillsammans tog de City till deras första storhetsperiod, men Allison var less på att spela andrafiol. Tyvärr fick han ganska snart lämna City. I den mycket ingående dokumentären får vi följa slutet av Allisons återkomst och hur Swales måste ge honom sparken en andra gång.
Ersättare blir Kevin Bond som gjort succé i Norwich City och som spelat tillsammans med Allison i West Ham och det finns helt klart en hel del spänning mellan de tu. Bond får ordning på laget och tar det till en final i FA-cupen 1982.
Peter Swales var en ordförande som satsade stort. Flera spelarköp över miljonen pund, men ingen succé. Bland annat Steve Daley. Förutom en magisk överkamning, så blir Swales arv ganska så dystert, då klubben gick in i en lååååång mörkerperiod efteråt.
Dokumentären sändes i svensk tv på 80-talet och jag minns den som igår.
Ingen manager är så framgångsrik som Joe Mercer i Manchester Citys historia. Utan gigantiska resurser tog han City från division 2 (nuvarande The Championship) till en ligatitel. Under ett antal år på 60- och 70-talet kammade man hem pokaler och spelade lysande fotboll. Mercer var en sann gentleman med en lysande karriär som fotbollspelare i Everton, Arsenal och England bakom sig. En av engelsk fotbolls allra största.
Läs gärna Old School Footballs artikel om Joe Mercer. Följ honom från uppväxten i Ellesmere Port till berömmelse. Alltid med ett leende. Alltid med värdighet.
I samtal med 20- och 30-talets allra största stjärna – Evertons Dixie Dean. Kanske någon gång tidigt 70-tal eller 60-tal? Dean och Mercer spelade ihop på 30-talet. Dean är den med det något tunna, flygiga håret och svaga hörseln.
Joe Mercer lyfter ligabucklan som manager för Manchester City 1968.
Mercer som frimärke.
Idag uppmärksammar vi Manchester City och Joe Mercer lite extra och då kommer man ju osökt in på den lilla orten Ellesmere Port, där Mercer växte upp tillsammans med flera andra av fotbollens stora. Det började med Sam Chedgzoy – han som förändrade reglerna då han tog en hörna genom att dribbla sig hela vägen in i mål.
Läs Old School Footballs artikel om Ellesmere Port, där tråden följs från Chedgzoy, via vännerna och fotbollsikonerna Stan Cullis och Joe Mercer, för att inte tala om Dave ”Canonball Kid” Hickson samt kickboxaren Lee Latchford Evans, döpte efter 70-talets store skyttekung Bob Latchford. Som sagt – nördvarning! Inte för känsliga läsare.
Leicester City tar hem ligacupen (Coca Cola Cup) 1997 i omspelet mot stjärnspäckade Middlesborough med Fabirizio Ravanelli, Emerson och Juninho. Pontus Kåmark hade plockat bort Juninho i första matchen på Wembley, men den riktigt stora glädjen inföll när Steve Claridge avgjorde i omspelet på Hillsborough. Ett Leicester med Martin O Neill som manager, Emile Heskey på topp och Neil Lennon på mittfältet, för att nämna några.
Det är en hel del intressanta matcher på lördag. Tippastryktipset.nu resonerar lite kring detta och huruvida vi kommer att få en ny serieledare i Manchester United, trots att deras spel lämnat mycket att önska.
Nyheten klingar fortfarande nostalgiskt vackert i mina öron, såsom en påminnelse från härliga stunder i baksätet på en bil under en långresa ned till Stockholm (jag växte upp i Boden 100 mil norr om Stockholm) eller när man kom hem från skolan och bland dagens post låg den – med en ny bild på framsidan föreställande någon sportstjärna och alltid i färg – tidningen Buster!
Läste alltid fotbollsserierna först. Mina favoriter:
Hade lite svårt för Bullen och Benny Guldfot, men de funkade de också. Bullen och Super Mac gjorde ju sedan gemensam sak i en egen serie. Enkelspårig som jag kan bli, hade jag svårt för Johnny Puma och sådant som inte handlade om fotboll. Fribrottaren Puma var dessutom oerhört populär och låg oftast som första serie i tidningen, vilket störde mig något. Kommer dock ihåg en hockeyserie – även om jag inte minns namnet – och Max Lundgrens friidrottsgäng IFK Trumslagaren, som dög rätt bra när fotbollshistorierna var färdiglästa.
Bäst var det när Åshöjdens BK-bröderna Jorma och Edward Engmark gick till Everton. Och så var det bröderna Marks (tror de hette så?). En serie som kanske inte slog så väl ut, men jag gillade den, då den enligt mig var mer ”verklighetstrogen” än många andra. Även Roy of the Rovers föll inom verklighetskategorin och får väl anses som fotbollsseriernas okrönte konung.
I och med bokmässan kommer Buster Retrobok volym 1 att släppas. Ganska snart finns den också ute i handeln.
Björn Borg läste Buster och de flesta i min generation refererar till Buster, snarare än äldre generationers Rekordmagasinet. Tidningen har präglat oss i vår syn på idrott och bidragit till att vara en del av densamma.
Bäst var det någon gång på 80-talet, då tidningen släppte lagbilder på två lag i engelska ligan i varje nummer. Några har jag kvar än idag. Ja, och så när det fanns en bilaga med möjlighet att beställa ett samlaralbum för engelska ligan eller instruktionen hur man skriver ett brev för att fråga efter autografer, vilket sannolikt ledde till att klubbar runt om i världen plötsligt fick exakt likadant formulerade brev, på tunt papper avsett att skickas med flygpost (Air Mail) samt en liten papperslapp som såg till att portot tillbaka skulle vara betalt…
Kan hålla på så där ett tag. Men äntligen är den tillbaka – min uppväxt!
Njut av Crystal Palace vassaste radarpar Mark Bright och Ian Wright. Målmaskiner.
Ikväll är det derby i Birmingham. I ligacupen möts Aston Villa och Birmingham City. Kanske ett av de mer intressanta derbyna på länge, då Aston Villa sladdar rejält i Premier League så går Birmingham City riktigt bra i The Championship. Onekligen skrällvarning.
Sändningen startar 20.45 i Viasat Fotboll och Viaplay.
Få lag har allt sedan ligans start 1888 undvikit titlar så framgångsrikt som Birmingham City. En fascinerande klubb från en storstad som vägrar att växa upp och uppfylla den potential som borde finnas där. Rötterna sträcker sig långt tillbaka. 1875 bildades Small Heath Alliance som 1888 blev Small Heath och som i sin tur 1905 blev Birmingham för att 1943 anamma namnet Birmingham City. Klassiska St Andrews har laget haft som hemmaplan sedan 1906 och de var dessutom med och bildade ligan i andradivisionen.
Läs mer i Old School Footballs artikel om Birmingham Citys misslyckanden.
skribentper 