I ett långt resonemang som sträcker sig en bra bit förbi initierad nördighet funderas över vad som krävs för att vinna ligan. Då och nu. Det måste säga klick.
Det kategoriseras och söks i historien efter samtliga ligasegrares gemensamma framgångsrecept. Ett resonemang och tanke som knappast är färdig eller ens begåvad, men förhoppningsvis ett inspel i en intressant diskussion om vad som har krävts och vad som krävs för att ta hem ligan. Samtliga ligasegrare från 1960 och framåt dras över allt för få kammar.
En diskussion som blir extra intressant idag med Leicester Citys framfart som på många sätt påminner om hur klassiska mästarlag byggdes förr.
Men det blir också George Easthams kamp mot slavkontrakt och spelarnas ökade rättigheter i början på 60-talet. Old School Football tittar lite extra på en Tipsextra-match från 1973 mellan Tottenham och Manchester United, vilka drabbar samman i en utomordentligt viktig match i helgen. Dessutom Aston Villas väg till ligaseger 1981. Ja, och så det där magiska ögonblicket då det säger klick mellan klubb och framgång.
Lite fokus på Manchester City inför seriefinalen. Gräver även här tillbaka till artiklar från tidigare i år. Var då jättepositiv till City som dominerade och verkade ostoppbara.
Fyra matcher, full pott och tio noll i målskillnad! Det går inte att starta en säsong på bättre sätt. Till synes trötta Manchester City låg och lurade i skyttegraven och när väl visselpipan ljöd var de först upp.
I en strid ström vällde de sedan fram, David Silva, Sergio Aguero, Vincent Kompany, Yaya Touré, Aleksandar Kolarov, Fernandinho, Raheem Sterling med flera. Samtliga laddade och uppumpade med ett adrenalin som ingen trodde fanns där längre. Ledsen för liknelsen, men kan tänka mig att motståndarlag såväl som oss åskådare, känner oss överrumplade och tillbakatvingade och den stora frågan just nu är – vem ska kunna stoppa Manchester City?
Och så en liten sammanfattning av City stolta historia. Den fanns en magisk tid även före nuet.
Det finns Manchester City fans spridda runt jordens alla hörn. I en undersökning från 2005 uppskattade man att det var runt två miljoner City-supportrar runt om i världen, varav 886 000 i England. Givetvis är siffrorna säkerligen en bra bit under Manchester Uniteds, Liverpools, Arsenals och Chelseas, men City har kommit allt närmare under den senaste framgångseran efter att Abu Dhabi United Group tagit över och injicerats rejält med medel i klubben, vilket även gett framgångar.
Men det gäller också att se utanför dagens starka strålkastarljus. Manchester City är ett klassiskt engelskt lag vars nyrikedom bara är en fernissa över en gammal nobel klubb djupt rotad i den engelska fotbollens mylla. Faktum är att laget hade ett starkt stöd även innan framgångarna på senare år och när klubben var i sin djupaste svacka i ligans tredjedivision i slutet av 90-talet fanns där ändå runt 30 000 supportrar för att stötta på läktarna.
I Old School Footballs premiärpodd följer vi främst Joe Mercers karriär och maktkampen mellan honom och Malcolm ”Big Mal” Allison, men hur gick det egentligen för Allison när han återvände till Manchester City 1979?
Maktkampen att ta över City vanns 1972, då han gick från assisterande (1965-72) till manager på hans gamle radarpartner Joe Mercers bekostnad. Ett jobb han fick lämna redan 1973. Gnistan var borta och allt gick fel. Resultaten följde med i den nedåtgående trenden och han fick fansen emot sig. Därefter följde Crystal Palace, Galatasaray och Plymouth Argyle, men så var han åter i City 1979. Det var också ordföranden Peter Swales som varit med och hjälpt Allison till managerposten som gav honom förtroende än en gång.
Vid 11.30 släpps Old School Footballs allra första berättande podd. Aldrig kortare än en kvart, men inte heller längre än tjugo minuter. På väg hem från jobbet, på lunchen, när du tränar… För er som hellre lyssnar än läser, såväl för er som vill göra både ock. Ibland kompletteras den av artiklar för vidare läsning och ibland inte. Med andra ord kommer jag pröva mig fram och lyssnar gärna om ni har förslag på nya intressanta ämnen om gamla företeelser inom den engelska fotbollen.
Inleder och avslutar varje program med psalmen Abide with Me som av mig är helt och hållet förknippad med FA-cupfinaler och lågstadiet. Den rullar igång lite darrigt och inte för glättigt, nästan som om det var fröken i lågstadiet som satt och spelade på tramporgeln. I premiären pratar jag lite om stunden som – då omedvetet – startade mitt intresse för engelsk fotboll. Jag funderar också lite över ett av mötena i helgen, fast med hjälp av en match på Tipsextra för länge sedan. Och så gräver jag lite i en historia om en av engelsk fotbolls kanske mest fascinerande tränarpar genom tiderna.
Från klockan 11.30 på Svenska Fans. Men man kan givetvis lyssna när man känner för det. Den kommer inom kort också att finnas på I-Tunes, men det kan ta några timmar, alternativt dagar innan det är klart.
Det fanns en Yaya Touré före Yaya Touré och hans namn var Colin Bell. Kanske finns det fog för att säga att det nog snarare är så att Yaya Touré är en Colin Bell.
“Can´t head it, can´t pass it, he´s hopeless”,
Manchester Citys assisterande manager Malcolm Allison skräder inte orden och han berättade för alla som orkade höra på och sannolikt för en hel del andra.
Han talade om Burys unge lagkapten Colin Bell. Året var 1966 och Allison ville få den unga talangen att skriva på för Manchester City och inget annat lag, så han använde sig av vad vi idag känner till som ”visnings trash talk”, det vill säga folk som går runt på lägenhetsvisningar och talar illa om objektet, bara för att de är så oerhört intresserade själva. Oftast en ganska så offensiv, oraffinerad och lättgenomskådad taktik, men då talar vi om Malcolm Allison, den stora karaktären med en än större cigarr och – om möjligt – än större extrovert personlighet.
I Colin Bell fick tränarduon Malcolm Allison och Joe Mercer en spelare vars förmågor var tillräckliga för att vara ankare i ett lag som tog hem ligatiteln och många andra pokaler.
Hela 61 ligamästerskap av 116 har tagits av en engelsk manager. Lägger man till 36 mästerskap tagna av skotska managers samt ett av en nordirländare så har nästan 84 procent av alla ligatitlar sedan starten 1888 hamnat i händerna på en manager från Storbritannien.
Nästan 53 procent av alla ligatitlar sedan engelska ligans start 1888 har tagits av en engelsk manager. Om vi lägger till managers bördiga från andra delar av Storbritannien blir det runt 84 procent. Det handlar nästan enbart om engelsmän och skottar, förutom nordirländaren Bob Kyle som vann ligan med Sunderland 1912/13. På senare tid står dock Sir Alex Ferguson ensam som Storbritanniens fanbärare, före honom var skotten Kenny Dalglish den senaste med Blackburn Rovers 1994/95.
Men en sak är säker – debatten om engelska managers oförmåga att ta hem Premier League kan nog inte vara mer aktuell, eller inaktuell… Faktum är att en engelsk manager aldrig har vunnit Premier League. Den senaste ligatiteln tog Howard Wilkinson med Leeds United 1991/92. Året efter instiftades Premier League. Och före Wilkinson var det Howard Kendall som ledde Everton till en titel 1986/87.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Just denna morgon blir det en lite slarvigare uppdatering. Uppe med tuppens verksamhet är numera förlagd i Liverpool, närmare bestämt på Brittania Adelphi Hotel. Nu är det inte första gången jag är på fotboll i England eller för den delen i Liverpool, men det är alltid lite extra när man reser med äldsta sonen som är minst lika fotbollstokig som jag och dessutom i sällskap med drygt 80 andra svenskar, alla medlemmar i Swedish Toffees (Evertons svenska supporterklubb).
Publicerar istället några bilder från fredagskvällen.
Min son på Adelphi Hotel. Ett klassiskt hotell där Winston Churchil har bott, men det var även här som Evertons magiske halvback Joe Mercer skrev på för George Allisons Arsenal efter andra världskriget. Bryskt behandlad av Evertons ledning med Theo Kelly i spetsen. Mercer fick inte ens åka tillbaka till Goodison för att hämta sina skor, utan dom hade Kelly med sig. Mercer var framgångsrik både för Everton och Arsenal och skulle senare som manager ta Manchester City till stora framgångar. Dessutom fick han ta hand om England efter att Sir Alf Ramsey sparkats och innan en ersättare tillträtt.
Dessutom har Niclas Alexandersson utsetts till hedersmedlem i Swedish Toffees och vi har fått lyssna till Kevin Sheedy – irländaren som skänkte glädje till fotbollen med sin känsliga vänsterfot när Everton var som bäst på 80-talet. Jag fastnade på bild med denne fotbollsgigant! Det är jag som är den vältränade med glasögon till höger i bild på bilden till höger…
Nu frukost och sedan laddning för match.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
För er som följer Old School Football av och till lär ha märkt att jag återkommer med jämna mellanrum till några managers under 60-talet. Skälet är enkelt – mycket av den moderna engelska fotbollens mytbildning har sin grund hos dessa herrar och de slutar aldrig att fascinera.
Vet inte var jag köpte den, men i min bokhylla finns en vältummad bok av en viss Jimmy Greaves. The Sixties Revisited. Den gamle målspottaren – som nyligen drabbades av en svår stroke – går igenom hela 60-talet och det är svårt att sluta fascineras och sedan gräva djupare.
Det var tiden före Tipsextras premiär säsongen 1969/70. Det var under en period då fotbollen brutaliserades och spelartyper som Leeds Norman ”Bite Yer Legs” Hunter, Liverpools Tommy Smith samt Chelseas Ron ”Chopper” Harris faktiskt spelade nyckelroller tack vare deras cyniska aggressivitet. Det var också en tid då spelsystemet utvecklades från gamla 2-3-5 till 4-3-3 och andra varianter. Ett lag helt utan yttrar praktiserades exempelvis av Sir Alf Ramseys England när de vann VM 1966.
Archibald Leitch arkitektur och lysande stjärnor
Ett VM som spelades i England, där Portugals Eusebio gjorde stormatcher på Goodison Park och den berömda läktararkitekturen från Archibald Leitch spreds såsom lysande scenografi världen över. Goodison Park är kanske den mest kända engelska arenan idag där vi fortfarande kan se Leitch avtryck, men han hade ett finger med i de flesta arenor som byggdes runt sekelskiftet 1900 och som vi sedan växt upp med ackompanjerat av det där bruset från läktarna och slummervänligt prat från kommentatorer i Tipsextra. Arenor som sedan byggts om eller jämnats med marken tillsammans med Leitch arkitektur. Titta lite extra nästa gång då ni ser kryssmönstret på den tvånivåindelade läktaren på Goodison Parks Bullens Road Stand. Det var typiskt för Leitch. Och för oss nostalgiker som växte upp med Tipsextra är sådana detaljer på arenorna symbolen för det vi älskade med engelsk fotboll. Det som inte finns kvar eller är på väg att försvinna. Nostalgin är kopplad till mentala bilder som inte kan återskapas på en arena i Premier League idag (med några undantag).
Trots en brutaliserande trend, fanns där ändå plats för de stora lirarna under 60-talet. Bobby Charlton, George Best, Danny Blanchflower… Listan kan göras lång. Faktum är att de lyste nog än starkare, eftersom de var så få, så annorlunda och därmed så älskade. Varje klubb hade en sådan ikon. Burnley hade sin Jimmy McIlroy och Everton sin Alex Young. Lokalt sett var de avgudade och man kan ju bara undra hur stora de varit i dagens mediaklimat.
Kärnan, känslan och det vi idag anser som äkta nostalgi i den engelska fotbollen utvecklades under 60-talet, enligt min mening. På 70-talet slog det ned i våra svenska hem via Tipsextra, men myterna var redan bildade och 60-talsgenerationen förde över dem till oss som började bli medvetna följare på 70- och 80-talet.
Därför kan jag inte sluta att bläddra i Jimmy Greaves bok och därför kommer Old School Football också att vara en förlängd mytbildare av denna tid.
De sex bästa klubbarna på 60-talet
I boken återger Greaves en undersökning genomförd i slutet av 60-talet, där managers, ledare och spelare tillfrågats om de bästa lagen och spelarna. De har utsett de sex främsta inom varje kategori. Jag fastnade särskilt för kategorin Top Club:
1.Manchester United (Manager: Matt Busby)
2.Tottenham Hotspurs (Manager: Bill Nicholson)
3.Leeds United (Manager: Don Revie)
4.Liverpool (Manager: Bill Shankly)
5.West Ham United (Manager: Ron Greenwood)
6.Everton (Manager: Harry Catterick)
Visst, man kan ha synpunkter på inbördes ordning (jag vet att jag har det), men om man bara ser det för vad det är, ser man sex managers som på olika sätt påverkat engelsk fotboll från grunden. Många är större personligheter än vad vi någonsin kommer att få skåda igen.
Jag skulle dessutom vilja lägga till Harry Potts i Burnley, Sir Alf Ramsey i Ipswich och England, Stan Cullis i Wolverhampton Wanderers samt Joe Mercer och Malcolm Allison i Manchester City.
Historier runt dessa, ofta där de interagerar, är upphovet till vår fotbollsnostalgi och Old School Football kommer under våren och sommaren att försöka gräva djupare och fokusera än mer på historier värda att berätta runt dessa herrar. Allt under den modesta rubriken: nostalgins apostlar.
Vi börjar med historien om Harry Cattericks företrädare som manager i Everton, irländaren och forne Manchester United-kaptenen, Johnny Carey. När han fick sparken 1961 markerade det starten på kampen om 60-talets herravälde i engelsk fotboll.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Malcolm Allisons återkomst till Manchester City i början av 80-talet funkade inte som det var tänkt. Peter Swales, ordföranden som vann en maktkamp i mitten av 70-talet, där Allison ställde sig på Swales sida och fick som belöning managerposten. Gamle Joe Mercer, som bildat ledarpar med Allison från 60-talet och framåt, fick lämna. Tillsammans tog de City till deras första storhetsperiod, men Allison var less på att spela andrafiol. Tyvärr fick han ganska snart lämna City. I den mycket ingående dokumentären får vi följa slutet av Allisons återkomst och hur Swales måste ge honom sparken en andra gång.
Ersättare blir Kevin Bond som gjort succé i Norwich City och som spelat tillsammans med Allison i West Ham och det finns helt klart en hel del spänning mellan de tu. Bond får ordning på laget och tar det till en final i FA-cupen 1982.
Peter Swales var en ordförande som satsade stort. Flera spelarköp över miljonen pund, men ingen succé. Bland annat Steve Daley. Förutom en magisk överkamning, så blir Swales arv ganska så dystert, då klubben gick in i en lååååång mörkerperiod efteråt.
Dokumentären sändes i svensk tv på 80-talet och jag minns den som igår.
Ingen manager är så framgångsrik som Joe Mercer i Manchester Citys historia. Utan gigantiska resurser tog han City från division 2 (nuvarande The Championship) till en ligatitel. Under ett antal år på 60- och 70-talet kammade man hem pokaler och spelade lysande fotboll. Mercer var en sann gentleman med en lysande karriär som fotbollspelare i Everton, Arsenal och England bakom sig. En av engelsk fotbolls allra största.
I samtal med 20- och 30-talets allra största stjärna – Evertons Dixie Dean. Kanske någon gång tidigt 70-tal eller 60-tal? Dean och Mercer spelade ihop på 30-talet. Dean är den med det något tunna, flygiga håret och svaga hörseln.
Joe Mercer lyfter ligabucklan som manager för Manchester City 1968.
skribentper 