Malcolm Allisons återkomst till Manchester City i början av 80-talet funkade inte som det var tänkt. Peter Swales, ordföranden som vann en maktkamp i mitten av 70-talet, där Allison ställde sig på Swales sida och fick som belöning managerposten. Gamle Joe Mercer, som bildat ledarpar med Allison från 60-talet och framåt, fick lämna. Tillsammans tog de City till deras första storhetsperiod, men Allison var less på att spela andrafiol. Tyvärr fick han ganska snart lämna City. I den mycket ingående dokumentären får vi följa slutet av Allisons återkomst och hur Swales måste ge honom sparken en andra gång.
Ersättare blir Kevin Bond som gjort succé i Norwich City och som spelat tillsammans med Allison i West Ham och det finns helt klart en hel del spänning mellan de tu. Bond får ordning på laget och tar det till en final i FA-cupen 1982.
Peter Swales var en ordförande som satsade stort. Flera spelarköp över miljonen pund, men ingen succé. Bland annat Steve Daley. Förutom en magisk överkamning, så blir Swales arv ganska så dystert, då klubben gick in i en lååååång mörkerperiod efteråt.
Dokumentären sändes i svensk tv på 80-talet och jag minns den som igår.
Ingen manager är så framgångsrik som Joe Mercer i Manchester Citys historia. Utan gigantiska resurser tog han City från division 2 (nuvarande The Championship) till en ligatitel. Under ett antal år på 60- och 70-talet kammade man hem pokaler och spelade lysande fotboll. Mercer var en sann gentleman med en lysande karriär som fotbollspelare i Everton, Arsenal och England bakom sig. En av engelsk fotbolls allra största.
I samtal med 20- och 30-talets allra största stjärna – Evertons Dixie Dean. Kanske någon gång tidigt 70-tal eller 60-tal? Dean och Mercer spelade ihop på 30-talet. Dean är den med det något tunna, flygiga håret och svaga hörseln.
Joe Mercer lyfter ligabucklan som manager för Manchester City 1968.
Idag uppmärksammar vi Manchester City och Joe Mercer lite extra och då kommer man ju osökt in på den lilla orten Ellesmere Port, där Mercer växte upp tillsammans med flera andra av fotbollens stora. Det började med Sam Chedgzoy – han som förändrade reglerna då han tog en hörna genom att dribbla sig hela vägen in i mål.
Läs Old School Footballs artikel om Ellesmere Port, där tråden följs från Chedgzoy, via vännerna och fotbollsikonerna Stan Cullis och Joe Mercer, för att inte tala om Dave ”Canonball Kid” Hickson samt kickboxaren Lee Latchford Evans, döpte efter 70-talets store skyttekung Bob Latchford. Som sagt – nördvarning! Inte för känsliga läsare.
Det finns Manchester City fans spridda runt jordens alla hörn. I en undersökning från 2005 uppskattade man att det var runt två miljoner City-supportrar runt om i världen, varav 886 000 i England. Givetvis är siffrorna säkerligen en bra bit under Manchester Uniteds, Liverpools, Arsenals och Chelseas, men City har kommit allt närmare under den senaste framgångseran efter att Abu Dhabi United Group tagit över och injicerats rejält med medel i klubben, vilket även gett framgångar.
Men det gäller också att se utanför dagens starka strålkastarljus. Manchester City är ett klassiskt engelskt lag vars nyrikedom bara är en fernissa över en gammal nobel klubb djupt rotad i den engelska fotbollens mylla. Faktum är att laget hade ett starkt stöd även innan framgångarna på senare år och när klubben var i sin djupaste svacka i ligans tredjedivision i slutet av 90-talet fanns där ändå runt 30 000 supportrar för att stötta på läktarna.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Leicester City tar hem ligacupen (Coca Cola Cup) 1997 i omspelet mot stjärnspäckade Middlesborough med Fabirizio Ravanelli, Emerson och Juninho. Pontus Kåmark hade plockat bort Juninho i första matchen på Wembley, men den riktigt stora glädjen inföll när Steve Claridge avgjorde i omspelet på Hillsborough. Ett Leicester med Martin O Neill som manager, Emile Heskey på topp och Neil Lennon på mittfältet, för att nämna några.
Det är en hel del intressanta matcher på lördag. Tippastryktipset.nu resonerar lite kring detta och huruvida vi kommer att få en ny serieledare i Manchester United, trots att deras spel lämnat mycket att önska.
Nyheten klingar fortfarande nostalgiskt vackert i mina öron, såsom en påminnelse från härliga stunder i baksätet på en bil under en långresa ned till Stockholm (jag växte upp i Boden 100 mil norr om Stockholm) eller när man kom hem från skolan och bland dagens post låg den – med en ny bild på framsidan föreställande någon sportstjärna och alltid i färg – tidningen Buster!
Läste alltid fotbollsserierna först. Mina favoriter:
Roy of the Rovers
Åshöjdens BK
Greppet direkt
Super-Mac
Bröderna Marks
Hade lite svårt för Bullen och Benny Guldfot, men de funkade de också. Bullen och Super Mac gjorde ju sedan gemensam sak i en egen serie. Enkelspårig som jag kan bli, hade jag svårt för Johnny Puma och sådant som inte handlade om fotboll. Fribrottaren Puma var dessutom oerhört populär och låg oftast som första serie i tidningen, vilket störde mig något. Kommer dock ihåg en hockeyserie – även om jag inte minns namnet – och Max Lundgrens friidrottsgäng IFK Trumslagaren, som dög rätt bra när fotbollshistorierna var färdiglästa.
Bäst var det när Åshöjdens BK-bröderna Jorma och Edward Engmark gick till Everton. Och så var det bröderna Marks (tror de hette så?). En serie som kanske inte slog så väl ut, men jag gillade den, då den enligt mig var mer ”verklighetstrogen” än många andra. Även Roy of the Rovers föll inom verklighetskategorin och får väl anses som fotbollsseriernas okrönte konung.
I och med bokmässan kommer Buster Retrobok volym 1 att släppas. Ganska snart finns den också ute i handeln.
Björn Borg läste Buster och de flesta i min generation refererar till Buster, snarare än äldre generationers Rekordmagasinet. Tidningen har präglat oss i vår syn på idrott och bidragit till att vara en del av densamma.
Bäst var det någon gång på 80-talet, då tidningen släppte lagbilder på två lag i engelska ligan i varje nummer. Några har jag kvar än idag. Ja, och så när det fanns en bilaga med möjlighet att beställa ett samlaralbum för engelska ligan eller instruktionen hur man skriver ett brev för att fråga efter autografer, vilket sannolikt ledde till att klubbar runt om i världen plötsligt fick exakt likadant formulerade brev, på tunt papper avsett att skickas med flygpost (Air Mail) samt en liten papperslapp som såg till att portot tillbaka skulle vara betalt…
Kan hålla på så där ett tag. Men äntligen är den tillbaka – min uppväxt!
Leicester City är lite av en dold storhet, ungefär som en vattenbärande mittfältare som alltid finns med, men aldrig tar rubrikerna. Faktum är att laget bara varit nere i ligasystemets tredjedivision under en säsong 2008/09. Hela 46 säsonger i högstadivisionen och 62 i andradivisionen samt en i tredjedivisionen är onekligen ett stabilt facit. Lägg därtill att Leicester delar förstaplatsen avseende segrar i andradivisionen med sju stycken. Laget bildades som Leicester Fosse 1884 och levde inledningsvis en något nomadisk tillvaro till dess att Filbert Street blev deras hem 1891.
Lirare (nåja) att räkna med som spelat i Leicester:
Gary Lineker, skyttekungen som fostrades i Leicester och tog laget upp till högsta divisionen innan han drog vidare. Englands tredje bäste målskytt genom tiderna, men kanske den snabbaste och mest effektive.
Alan Smith, Linekers radarpartner i Leicester som senare skulle göra landskamper för England och kampera ihop med Ian Wright i Arsenal.
Frank Worthington, myten, legenden, profilen, individualisten, Don Juan och liraren. Nuff said.
Pontus Kåmark, markerade bort brassen Juninho i en ligacupfinal. Bara en sån sak.
Gordon Banks, Englands bäste målvakt genom tiderna.
Peter Shilton, Englands näst bäste målvakt genom tiderna.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Ikväll är det derby i Birmingham. I ligacupen möts Aston Villa och Birmingham City. Kanske ett av de mer intressanta derbyna på länge, då Aston Villa sladdar rejält i Premier League så går Birmingham City riktigt bra i The Championship. Onekligen skrällvarning.
Sändningen startar 20.45 i Viasat Fotboll och Viaplay.
Få lag har allt sedan ligans start 1888 undvikit titlar så framgångsrikt som Birmingham City. En fascinerande klubb från en storstad som vägrar att växa upp och uppfylla den potential som borde finnas där.Rötterna sträcker sig långt tillbaka. 1875 bildades Small Heath Alliance som 1888 blev Small Heath och som i sin tur 1905 blev Birmingham för att 1943 anamma namnet Birmingham City. Klassiska St Andrews har laget haft som hemmaplan sedan 1906 och de var dessutom med och bildade ligan i andradivisionen.
skribentper 