Månadsarkiv: september 2015

Crystal Palace – brittiska imperiets finaste lilla kristall

God morgon!

Det mäktiga Crystal Palace som var en symbol för det brittiska imperiets storhet blev också skådeplatsen för Crystal Palace FC:s födelse. År 1851 var det brittiska imperiet på väg mot sin absoluta storhet, särskilt i samband med den stora världsutställningen i Hyde Park i London som inte bara markerade Storbritanniens ledning i den kommande industriella revolutionen, men också deras position som den största och viktigaste nationen i världen. En gigantisk och imponerande byggnad – Crystal Palace – restes och blev samlingspunkten för de drygt 14 000 besökarna från världens alla hörn. Bara några decennier senare skulle Storbritanniens makt täcka över en fjärdedel av jordens yta.

crystal-palace-exterior

Läs vidare om Crystal Palace historia. Sammanfattad på Tippastryktipset.nu.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Spurs – Push and Run

Push and Run, var en taktik som byggde på rörelse, snabba passningar och inte att du skulle utmana och dribbla. Det var Tottenhams manager Arthur Rowe som på 50-talet genomförde idén i England, inspirerade av de ytterligt begåvade ungrarna. Klubben som inspirerats av Harry Hotspur la därmed grunden till att bli för evigt sammankopplade med underhållande fotboll. Bill Nicholson spelade i Rowes Push and Run- lag och tog som manager under 60- och 70-talet spelidén till ytterligare en nivå och än fler framgångar. Andan sträckte sig ända fram till 80-talet och början av 90-talet med Spurs-lag som vimlade av fantastiska och eleganta spelare.

Ett reportage om Spurs historia inför deras hundraårsjubileum 1982. Arthur Rowe och Bill Nicholson intervjuas. Magisk fotbollshistoria.


Ingen engelsk manager har fått lyfta Premier League-bucklan

God morgon!

Måndagen kan med fördel ägnas åt att fundera över hur engelska managers går en historisk kräftgång utan dess like när det gäller frånvaro av framgångar.

Ingen  engelsk manager har vunnit Premier League. Senast var det Leeds Howard Wilkinson som kammade hem en ligatitel, men det var säsongen före Premier League instiftades, dvs 1991/92. Dessförinnan var det Howard Kendall med Everton 1984/85 och 1986/87.

Läs Old School Footballs artikel om den engelske managerns fram- och motgångar genom tiderna.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Newcastlenostalgi: Keegan, Varadi och Simonsen

God morgon!

It´s grim up north, särskilt i nordöst. Ska själv upp till Newcastle för att se matchen mot Norwich om någon månad och hoppas slippa domedagsstämning. Ett bra sätt att gaska upp sig är att minnas lite från Newcastle på 80-talet. Visserligen var de i division 2, men managern Arthur Cox lyckades värva en viss Kevin Keegan samt Liverpools Terry McDermott och dessutom fanns där spelare unga som Peter Beardsley och Chris Waddle. Lite senare även Paul Gascoigne. Dessutom fanns där min gamle barndomsidol Imre Varadi på plats. Den ungerskättade forwarden avgjorde ett Liverpool-derby till Evertons fördel i början av 80-talet. I mina ögon var han då en ny Maradona, vilket ju visade sig vara allt annat än rätt…

Men Cox ”nya” Newcastle var spännande, särskilt när de mötte Charlton i Tipsextra (jo, en division 2-match), där danske storstjärnan Allan Simonsen spelade. Bara det en sensation, då Simonsen blivit sur på FC Barcelona när de köpte Maradona. Fanns ju ingen anledning då Simonsen var på plats! Så han drog till Charlton.

Läs Old School-artikeln om ett Newcastle utan framgång, men som det svängde om.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Ian Rush – Tipsextras skyttekung

God morgon!

Spenslig med en mustasch som i förhållande till kroppen var riktigt imposant. Kanske inte den störste liraren, men väl den farligaste. Ja, rent av dödlig. Liverpools målkung Ian Rush är upphov till många mardrömmar hos mittbackar och målvakter under 80-talet. I vissa stunder gick det inte att stoppa honom.

Läs mer på Old School Football. Bland annat om när Ian Rush krossade Everton. Nästan på egen hand. Och hur han lurade mittbackar genom att låtsas knyta skosnöret.

För oss svenskar blev han en del av vardagsrummet i och med Tipsextra, där det blev hela 15 mål och han blev i mångt och mycket symbolen för det under perioder nästan oövervinnerliga Liverpool FC.

Tipsextras skytteliga (topp 5)

Ian Rush, 15 mål

Rushy gjorde alla målen för Liverpool ofta assisterad av Kenny Dalglish eller John Barnes. Liverpools bäste målskytt genom tiderna med 346 mål.

Tony Cottee, 10 mål

Cottee blev den dyraste engelske spelaren när han gick från West Ham till Everton inför säsongen 1988. Övergången gick på 2,2 miljoner pund, men skulle bara någon månad senare överträffas av Ian Rush hemkomst från Juventus. Ett superlöfte med extrem näsa för mål. I Tipsextra gjorde han fem för West Ham och fem för Everton. Tyvärr blev inte karriären riktigt vad som förväntats, då han hamnade i ett Everton på väg ned och kanske hade han inte riktigt den vinnarinstinkt som krävdes. Men mål fortsatte han att göra.

Dean Saunders, 10 mål

Gjorde mål för inte mindre än fyra klubbar. Oxford (1), Derby (1), Liverpool (4) och Aston Villa (4). En spelare som påminde lite om Kevin Keegan och liksom Ian Rush en av alla dessa fantastiskt duktiga walesare som aldrig fick spela i ett VM eller EM. Totalt sett blev det 75 landskamper för Wales.

Bob Latchford, 9 mål

Den store engelske centertanken som nådde 70-talets drömgräns på 30 mål säsongen 1977/78. En riktig Tipsextra-profil som gjorde tre mål för Birmingham City och sex mål för Everton.

Tony Brown, 9 mål

Bomber Brown är en legendar i West Bromwich Albion som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Under en herrans massa år slutade han aldrig att producera mål från mittfältet såväl som från forwardspositionen. Han var klubben trogen mellan 1963-1980. Nio mål för WBA blev det i Tipsextra och han var också en viktig kugge i det magiska lag som charmade Tipsextra-tittarna säsongen 1978/79 när de bland annat besegrade Manchester U med 5-3 på Old Trafford i vad som betraktas som den bästa matchen i Tipsextras historia.


Arsenal – Best of the 70s

God morgon!

Arsenal vann The Double i början på 70-talet och gick sedan in i en mörkervandring vad gäller resultat, tills laget lyckades ta sig till tre FA-cupfinaler och en cupvinnarcupfinal i slutet av decenniet. Trots denna ojämnhet och kanske brist på äkta storhet, såsom Arsenal på 30-talet eller 90- och 2000-talet, fanns där en rad profiler. Mittfältseleganten Liam Brady, VM-vinnaren Alan Ball, mittbacken Frank McLintock och så gubbar som Charlie George och Malcolm Macdonald. Old School Football gjorde ett försök att ta ut den bästa elvan under 70-talet.

Vad tycker du?

Läs om: Arsenals 70-talselva.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Dimitri Payet – den nye Devonshire?

God morgon!

West Ham United har haft några lirare genom tiderna. Inte minst den mustaschprydde och spenslige vänsterbreddaren Alan Devonshire, som också gjorde åtta landskamper för England.

Största ögonblicket var nog hans fullträff i FA-cupsemifinalen 1980, där hans solomål gav West Ham ledningen i en match de skulle vinna med 2-1. Därefter vann dåvarande divsion 2-laget West Ham även finalen mot Arsenal. Säsongen efter togs division 2 hem i överlägsen stil och de hann även med en ligacupfinal mot Liverpool. Kanske West Hams bästa lag genom tiderna, vilket inte vill säga lite eftersom spelare som Bobby Moore, Geoff Hurst och Martin Peters har representerat The Hammers. Men detta lag var något utöver det vanliga med spelare som Phil Parkes i mål, Billy Bonds och Alvin Martin som mittlås . Trevor Brooking och Alan Devonshire som de kreativa mittfältarna och så de notoriska målskyttarna David Cross och Paul Goddard.

Dimitri Payet gör just nu succé i West Ham och visst ger det minnen från den begåvade Devonshire.

Läs hela artikeln i Tippastryktipset.nu.

Alan Devonshires solomål i FA-cupsemifinalen 1980

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


West Ham blåser alltid bubblor

God morgon!

Från tvål till laghymn, kan sammanfatta historien bakom West Ham Uniteds I´m Forever Blowing Bubbles. Om någon har missat detta musikaliska fenomen på Upton Park rekommenderar jag att lyssna på publiken i samband med avspark. Ur högtalarna ljuder denna valsmelodi (som tydligen inte riktigt sjungs av fansen i valstakt) och när texten når frasen: Fortune’s always hiding, tar fansen över helt och hållet. Samtidigt blåses numera en hel del såpbubblor, vilket bland annat skrämde nyanlände Dimitri Payet. Men han lär vänja sig.

Onekligen en mäktig upplevelse när sången ljuder över Upton Park med omnejd.

Sången introducerades av Charlie Paynter som var manager i slutet av 20-talet, men rötterna sträcker sig betydligt längre tillbaka. 1807 massproducerades den första genomskinliga tvålen i England av entreprenören Andrew Pears. Tvålen gick därmed under namnet Pears Soap. Han lyckades med konststycket att få fram en mer behaglig tvål, då de på den tiden ofta var rätt så hårda i sin karaktär när de skulle in i huden. Det klara nästan genomskinliga förstärkte effekten och dessutom med en arom av engelsk trädgård.

Konstnären John Everett Millais stod för en känd reklam för tvålen, i form av en målning föreställande en liten pojke som skådar en bubbla som seglar upp från tvålskålen. Pojken har lockigt hår.

Bubbles_by_John_Everett_Millais

Lockigt hår hade även Billy J. ”Bubbles” Murray och pojken i reklamen var nästan som en avbild. Murray var en lovande skollagsspelare som senare provspelade för West Ham, men också spelade fotboll på skolnivå med flera kommande West Ham-spelare, såsom Jim Barrett.

Skolans rektor hette Cornelius Beal och var en lokalkändis för sin förmåga att skriva musik och textrim och han skrev en text till valsmelodin I´m Forever Blowing Bubbles varje gång en spelare gjorde en bra match. Beal var – å sin sida – en god vän med Paynter och via den länken fastnade hymnen hos flertalet West Ham-fans och man började sjunga den före hemmamatcher, ibland förstärkta av ett husband.

Numera blåses det bubblor samtidigt och hymnen är en sådan där engelsk fotbollsinstitution som aldrig får förloras.

I´m Forever Blowing Bubbles på Upton Park

Och så på Wembley

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Colin Bell – en av de stora mittfältsgeneralerna från förr

God morgon!

Manchester City hade en storhetsperiod före dagens. I slutet av 60- och början av 70-talet hade ledarduon Joe Mercer och Malcolm Allison byggt ett lag som inte bara vann, utan också underhöll. Det kreativa navet var en viss Colin Bell.

“Can´t head it, can´t pass it, he´s hopeless”,

Manchester Citys assisterande manager Malcolm Allison skräder inte orden och han berättade för alla som orkade höra på och sannolikt för en hel del andra.

Han talade om Burys unge lagkapten Colin Bell. Året var 1966 och Allison ville få den unga talangen att skriva på för Manchester City och inget annat lag, så han använde sig av vad vi idag känner till som ”visnings trash talk”, det vill säga folk som går runt på lägenhetsvisningar och talar illa om objektet, bara för att de är så oerhört intresserade själva. Oftast en en ganska så offensiv, oraffinerad och lättgenomskådad taktik, men då talar vi om Malcolm Allison, den stora karaktären med en än större cigarr och – om möjligt – än större extrovert personlighet.

Läs hela Old Schools Footballs artikel om Colin Bell.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Den enväldige managern

God morgon!

Herbert Chapman blev den förste enväldige managern som tog ett helhetsgrepp över klubben och managerskapet när han förde Huddersfield (20-talet) och Arsenal (30-talet) till stora framgångar.

På 50-talet följde Matt Busby (Man U) och Stan Cullis (Wolves), men det var på 60-talet det exploderade med profilstarka managers, såsom Bill Shankly (Liverpool); Harry Catterick (Everton), Don Revie (Leeds), Joe Mercer och Malcom Allison (Manchester C), Bobby Robson (Ipswich), Alf Ramsey (England).

De la grunden för 70- och 80-talets stora managers.

Läs om den enväldige managern i Old School Football.


%d bloggare gillar detta: