Etikettarkiv: Frank Worthington

Old School Football Podcast #16 – om stryktips, Le God och Worthington

#Fredagspodden bearbetar denna vecka en genetiskt nedärvd inkompetens på stryktipset och så blir det lite Le God, Frank Worthington och klassiska lirare från Leicester och Southampton.

Stryktips är tradition och glädje. Old School Football knyter an till Tipsextratidens stryktips, nedärvd inkompetens och så levereras en stryktipsrad baserad på antal framträdanden i Tipsextra.
​Dessutom gamla historier om Frank Worthington. Elegant lirare, men också Listerlandets Don Juan. Och så lite Matthew Le Tissier – Le God. Southamptons och Leicesters magiska traditioner på forwardsfronten behandlas också. Inte minst Kevin Keegan och Mick Channon.
Old School Football Podcast – i väntan på lördag.

Podden släpps som vanligt klockan 11.30.

Gå in och lyssna eller prenumerera på iTunes

Finns även på Svenska Fans Fan Radio.


Poddpremiär för Old School Football

God morgon!

Vid 11.30 släpps Old School Footballs allra första berättande podd. Aldrig kortare än en kvart, men inte heller längre än tjugo minuter. På väg hem från jobbet, på lunchen, när du tränar… För er som hellre lyssnar än läser, såväl för er som vill göra både ock. Ibland kompletteras den av artiklar för vidare läsning och ibland inte. Med andra ord kommer jag pröva mig fram och lyssnar gärna om ni har förslag på nya intressanta ämnen om gamla företeelser inom den engelska fotbollen.

Inleder och avslutar varje program med psalmen Abide with Me som av mig är helt och hållet förknippad med FA-cupfinaler och lågstadiet. Den rullar igång lite darrigt och inte för glättigt, nästan som om det var fröken i lågstadiet som satt och spelade på tramporgeln. I premiären pratar jag lite om stunden som – då omedvetet – startade mitt intresse för engelsk fotboll. Jag funderar också lite över ett av mötena i helgen, fast med hjälp av en match på Tipsextra för länge sedan. Och så gräver jag lite i en historia om en av engelsk fotbolls kanske mest fascinerande tränarpar genom tiderna.

Från klockan 11.30 på Svenska Fans. Men man kan givetvis lyssna när man känner för det. Den kommer inom kort också att finnas på I-Tunes, men det kan ta några timmar, alternativt dagar innan det är klart.

 


Äntligen fredag!

God morgon!

Jag är egentligen inte någon större fanatiker av fredagar. Ofta belastas dagen med viss stress över vad man inte hunnit med under veckan och kvävs lite av den stora förväntan som trycker på.  För egentligen är man rätt trött på fredag kväll. Festen kan bli för hastig, för ymnig och sluta i en alltför trött och ångestladdad lördag. Ja, om man inte likt den småbarnspappa jag är, ofta ger upp direkt och tar sig hemåt för det vi idag kallar fredagsmys.

Så var det dock inte för de karaktärer i fotbollsvärlden jag ofta försöker skriva om på Old School Football. Nä, för dem handlade det snarare om lördag kväll och söndag. Ja, även andra dagar, men definitivt inget fredagsmys med familjen. Av de böcker jag precis avslutat och som snart kommer rendera i artiklar på Old School Football, finns spriten, spelmissbruket och sexmissbruket med nästan överallt.

Kenny Sansom var exempelvis en fantastisk vänsterback med över 80 landskamper för England och lagkapten i Arsenal. Hans historia handlar om framgång, men också om misslyckande. Spriten och spelmissbruket tog över allt mer mot slutet av hans karriär. Han tappade i slutet av 80-talet kaptensbindeln till en ung Tony Adams (som precis själv tagit sig ur sitt missbruk) och missade nästan hela storhetsperioden med George Graham, trots att han hade kunnat vara aktiv på högsta nivå i många år till. Och den första drinken – som han ändå tog när han var rätt gammal – fick han av sin far och sedan gick det utför. Under en period på 80-talet hade Arsenal en hel del stökiga spelare såsom Tony Adams, Paul Merson och Kenny Sansom. Det är dock den sistnämnde som råkat värst ut.

Manchester United hade Norman Whiteside, Paul McGrath och Bryan Robson, medan i Everton var det i stort sett hela laget, förutom målvakten Neville Southall och Liverpool var inte de som spottade i glaset heller. På 70-talet dracks det också rätt ymnigt. Birmingham hade sitt Crazy Gang (före Wimbledon) där Frank Worthington var den store ikonen. I QPR fanns Stan Bowles. Dessutom Alan Hudson, George Best med flera. På 90-talet märks Paul Gascoigne.

Läser om Manchester Citys storhetstid på 60- och 70-talet och assisterande managern Malcolm Allison var en man med många kvinnor, champagne och stora cigarrer. Förde sig som en James Bond på uteställena, dock utan pengar. Ofta hamnade räkningen hos klubben och ibland kom fogden förbi och konfiskerade hans bil.

Kort sagt, räkna med en del fest och elände i kommande artiklar på Old School Football. Det är svårt att undvika, eftersom det var en sådan central roll i deras liv. En del har klarat sig när rampljuset har slocknat, medan andra har gått under eller är på väg att gå under.

Bifogar två gamla artiklar från Old School Football om Stan Bowles och Frank Worthington.

Skål på er!

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.

 


Leicester City – en dold storhet

God morgon!

Leicester City är lite av en dold storhet, ungefär som en vattenbärande mittfältare som alltid finns med, men aldrig tar rubrikerna. Faktum är att laget bara varit nere i ligasystemets tredjedivision under en säsong 2008/09. Hela 46 säsonger i högstadivisionen och 62 i andradivisionen samt en i tredjedivisionen är onekligen ett stabilt facit. Lägg därtill att Leicester delar förstaplatsen avseende segrar i andradivisionen med sju stycken. Laget bildades som Leicester Fosse 1884 och levde inledningsvis en något nomadisk tillvaro till dess att Filbert Street blev deras hem 1891.

Läs om Leicester Citys historia på Tippastryktipset.nu.

Lirare (nåja) att räkna med som spelat i Leicester:

Gary Lineker, skyttekungen som fostrades i Leicester och tog laget upp till högsta divisionen innan han drog vidare. Englands tredje bäste målskytt genom tiderna, men kanske den snabbaste och mest effektive.

Alan Smith, Linekers radarpartner i Leicester som senare skulle göra landskamper för England och kampera ihop med Ian Wright i Arsenal.

Frank Worthington, myten, legenden, profilen, individualisten, Don Juan och liraren. Nuff said.

Pontus Kåmark, markerade bort brassen Juninho i en ligacupfinal. Bara en sån sak.

Gordon Banks, Englands bäste målvakt genom tiderna.

Peter Shilton, Englands näst bäste målvakt genom tiderna.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Polisongernas intåg i engelska ligan

God morgon!

Polisonger var i början av 70-talet ett ställningstagande. Mot överhet och konventioner. För individualism och stjärnstatus. I dagens hårt individualiserade värld är det som en pipettklick i Stilla havet, men då var det upprörande för överheten och livgörande för de unga. Särskilt fotbollsspelare i stil med George Best och Frank Worthington med flera, vilka vägrade att inordna sig. I någonting.

Vid mitten av 1800-talet var dock polisonger en markering på att man tillhörde överheten. Tänk bara på alla bilder ni sett på generaler från amerikanska inbördeskriget (1861-1865).

Läs mer om polisonger och fotboll i Old School Football: Fotbollens berömda polisonger

Fotbollspolisonger

Fyra spelare som bar polisonger med värdighet under första halvan av 70-talet. En fluga som dock avstannade i slutet på decenniet till förmån för stort, fluffigt, permanentat hår – The Perm. Men det får vi återkomma till senare.

Conroy

Terry Conroy, Stoke

Irländaren som kunde skapa en chans av ingenting och är för evigt inskriven i Stokes stolta historia, då han var den som gjorde första målet när The Potters vann ligacupen 1972 i final mot Chelsea.

MacDonald

Malcolm McDonald, Newcastle

Super Mac var ett monster framför mål och öste in mål i Fulham, Luton, Newcastle, Arsenal och så gjorde han nio matcher för Djurgården 1979, där det bara blev två mål. Hann även med 14 landskamper för England.

Worthington

Frank Worthington, Leicester City

Eleganten som aldrig tvekade om sin extrema individualism. Lika lysande på plan, lika hopplös utanför och allt resulterade i noll titlar. Ägnade också en sommar åt att göra några matcher med Mjällby AIS, vilket aldrig kommer att glömmas på Lister-landet med omnejd.

Läs även om Frank Worthington i Old School Football (Svenska Fans).

Conn

Alfie Conn JR, Tottenham Hotspurs

En annan individualist var Alfie Conn junior som blev Spurs legendariske manager Bill Nicholsons sista stora värvning 1974. Också en av de sämsta, då Nicholson ångrade sig nästan direkt. Skotten var en trixig dribbler, men höll inte måttet och var inte alls lika bra som pappan Alfie Conn senior en gång i tiden. Senior var för övrigt skallig, medan Junior hade ligans kanske ymnigaste hårsvall i kombination med polisonger som Arvid Qvist (se nedan) skulle varit imponerad över. Spurs-fansen gillade dock Conn Junior, som också blev den första spelaren efter andra världskriget att representera båda Glasgow-antagonisterna Rangers och Celtic.

1800-talets polisonger

Polisonger_

En etablerad polisongelit (nåja, general Pope fuskade lite) i form av fyra berömda generaler under amerikanska inbördeskriget. Från vänster skådar vi ansiktsbehåring för generalerna John Pope (Nordstaterna), James Longstreet (Sydstaterna), Robert E. Lee (Sydstaterna) och Ambrose Burnside (Nordstaterna).

Amerikanska inbördeskriget var en kamp mellan det agrara södern där slavarbetskraft var en central del av ekonomin och det industrialiserade norr, där man ville förbjuda slaveriet.

Av ovan herrar kan man lyfta fram det taktiska snillet general Lee, som var en form av överbefälhavare för sydstaterna och James Longstreet var en av hans närmaste och viktigaste generaler. Ambrose Burnside gjorde efter kriget en politisk karriär. Ett krig som blev det första riktigt storskaligt blodiga kriget som senare skulle överträffas av det nästan absurt fruktansvärda första världskriget i Europa (1914-1918). Och ja, det är efter Burnsides imponerande ansiktsbehåring som benämningen sideburns kommer.

Arvid

I den svenska polisongeliten från 1800-talet finner vi Arvid Qvist som gick ett sorgligt öde till mötes i brännvinskriget i Eksjö i slutet av 1800-talet. En annan form av krigföring utan kanoner, men väl med anklagelser om illegal spritförsäljning och ett dystert öde.

Läs mer: Brännvinskriget i Eksjö

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Frank Worthington – en levande legend

Frank Worthington var en superindividualist som levde ett hårt liv, med mycket klubbande, kvinnor, brustna äktenskap och partajande rent generellt. Men han var en gudabenådad fotbollslirare. Tyvärr vann han aldrig något och det blev endast åtta landskamper för England. En karriär som inte blev vad den kunnat bli.

Old School Football om Worthingtons livsöde


%d bloggare gillar detta: