Galna tacklingar: Martin Taylor (Birmingham City)

Här kommer ännu en helt bisarr tackling: Martin Taylor (Birmingham City) vs Arsenal, 2008

En mer modern satsning som gick helt fel, kan nog betecknas som klumpig snarare än illvillig, men ack vad Martin Taylors tackling på Arsenals Eduardo i februari 2008 tar illa! Benet bryts och satsningen är vansinnig, men till Taylors försvar tar han inte sats, utan det handlar om en spelare som helt enkelt inte hinner med. Eduardo blir borta i ett år. Taylor var mycket ångerfull och besökte Eduardo på sjukhuset, något som brassen var så pass skakad att han inte ens kommer ihåg. Än mindre hade han något minne av själva tacklingen.


Galna tacklingar: Norman ”Bite Yer Legs” Hunter

En svärmorsdröm utanför plan, men en psykopat på plan. Hela Leeds var fruktade på 60- och 70-talet och gick under benämningen ”Dirty Leeds” och absolut värst i stenhård konkurrens var Norman ”Bite Yer Legs” Hunter. Rätt tidigt i klippet får Evertons mittfältare Howard Kendall bollen, kanske lite för långt ifrån sig… Tillräckligt för att Hunter ska springa över honom så till den omilda grad att Kendall tappar medvetandet. Året var 1968 och en aktion som kanske inte ens var Hunters värsta överträdelse, snarare representativt för vad han gav i match efter match. Andra tider då… Notera hur kommentatorn spekulerar i att Everton kanske inte ska skicka en avbytare ännu samtidigt som en helt väck Kendall bärs av plan.


När Messias hamnade i Newcastle

The Swallow Hotel, någonstans i västra London, 1982

Arthur Cox påminde lite om Bill Shankly. Kanske inte samma smått överjordiska utstrålning, men engagemanget var detsamma. Där fanns fler personer i rummet och i ett angränsande rum satt en nervös representant för en bryggerijätte vid namn Alistair Wilson. Han hade tydligen i blixtfart tagit ett flyg från Malta bara för att som Newcastle Uniteds störste sponsor träffa Kevin Keegan. Men det var managern Cox som förde samtalet med den 31-årige superstjärnan Keegan. Uppdraget var delikat. De visste att Keegan var missnöjd i Southampton, men nu skulle de försöka övertala Europas bäste fotbollsspelare 1978 samt 1979 att för blott 100 000 pund flytta upp till Newcastle för att spela i en klubb som var fast förankrad i den engelska andradivisionens mittenskikt. Själva mötet kändes orimligt. Ingen skulle väl tro sina öron om de insåg vad som pågick. Kevin Keegan – på väg till Newcastle United.

Läs historien om när Kevin Keegan tog Newcastle med storm.

Keegan


Till minne av Rhys Jones

Idag är det elva år sedan.

Vissa sommardagar är varma och fyllda av glädje och aktivitet, åtminstone för barn som 11-årige Rhys Jones som den 22 augusti 2007 var på väg hem från träning i Croxteth park i Liverpool. Jones spelade i Fir Tree Boys Football Club och älskade fotboll och han älskade Everton Football Club mer än något annat. Han hade inte långt hem. Bara några hundra meter. Över en parkeringsplats. Det var till och med så att hans mamma kunde se honom genom fönstret på vägen hem. Just denna kväll, denna timme, minut och sekund, var dock fel tid att passera parkeringen, då en behuvad gängmedlem sköt mot ett rivaliserande gäng och Rhys Jones råkade komma emellan. En kula träffade. Mamman rusade ut, bara för att 11-årige Rhys Jones skulle dö i hennes armar några minuter senare. 

Utdrag ur inledningen till Old School Football Podcast #18 – om sorg och hopp.

Låt oss aldrig glömma.

220px-Rhys_Jones


Galna tacklingar – Gazza vs Forest

I en serie om fem små inslag om galna tacklingar börjar vi med en stilstudie av Paul ”Gazza” Gascoignes ”överengagerade” insats i FA-cupfinalen mot Nottingham Forest 1991. 

Kvällen före FA-cupfinalen 1991 är Paul Gascoigne så mentalt uppskruvad att han inte kan vara still, än mindre kan han sova. Till slut får han en spruta och somnar. Det är hans sista match på engelsk mark och dessutom en chans till få lyfta alla engelska fotbollsspelares dröm – FA-cuppokalen. Det är tydligt att han är övertaggad, men nu går det inte att stoppa. Nästan direkt efter avspark halvmissar han en boll och sätter dobbarna i en Nottinghamspelares bröst. Några minuter senare ger han sig in i en vansinnig tackling av Gary Charles strax utanför eget straffområde. Otroligt nog blir det inget kort, men Stuart Pearce gör 1-0 på frisparken, medan Gazza måste utgå på grund av skada. Spurs vänder dock och vinner till slut finalen. Innan banketten åker laget förbi sjukhuset med pokalen och vinnarmedaljen.


Snedspark: ”Svit-Janne” och tandläkarstolen

Snedspark – aktuellt, inaktuellt, halvsant och något raljerande

Förbundskapten Janne Andersson är tydligen sur, då en av våra kvällsmedia slog på stora trumman eftersom han bor i en stor svit. ”Svit-Janne” är nog den i hela VM som skulle göra vad som helst för att inte hamna i någon form av lyxfälla. Karln promenerar ju till jobbet på vardagarna. Och då har han ändå rätt långt att gå. Om det inte vore så stora avstånd i Ryssland, skulle han nog åtminstone ta cykeln till matcherna.

Men frågan är om vi ändå inte ska vara tacksamma för att fotbollsförbundet lyckas boka vettig logi åt de sina. Det har ju inte alltid gått så bra…

Under för-VM 1970 inkvarterades Sverige på ett lyxhotell, vilket förbundet meddelade förhoppningsfulla spelare även var bokat till själva turneringen. Men gruppmotståndarna Italien hade hunnit före och paxat hela hotellet till sig själva. Sverige fick bege sig till en by långt bort och inkvarteras på ett gammalt nedlagt ålderdomshem, där endast ett biljardbord och en gammal tandläkarstol fanns som underhållning. Allt var minst tjugo minuter bort med buss eller bil, inklusive mat. Dessutom i sällskap av tungt beväpnade vakter. Italien vann givetvis gruppspelsmatchen.

I VM 1974 i Västtyskland hade dåvarande förbundskapten Georg ”Åby” Ericsson bestämt sig för att samma misstag inte skulle ske igen, utan bokade ett helt okej hotell. Däremot hade förbundet glömt att förlänga bokningen till efter gruppspelet, då Sverige faktiskt gick vidare, vilket förbundet tydligen inte räknat med.

”Svit-Jannes” rum sägs dock i första hand inte vara ett ställa att sova på, utan där sitter alla och jobbar. Hela tiden. Det leder till mentala bilder från Bill Clintons presidentvalkampanj 1992, där allt styrdes från ett ”War Room”. Telefoner som ringer, kreativitet och arbete dygnet runt. Allt det där som Donald Trump hinner göra på golfbanan, simultant med andra saker, så utvecklingen går ändå framåt.

Man får verkligen hoppas att Janne får lite sömn i vart fall. Annars kan det bli tokiga beslut, som när George ”Åby” Ericsson i VM 1978 bytte in anfallaren Ralf Edström när vi egentligen borde sett till att hålla det oavgjorda resultatet mot Brasilien. Inte försöka avgöra, utan ”svälja bollen”. Nu fick Brasilien det avgörande målet bortdömt i den absolut sista minuten, då domaren Clive Thomas mat- och sovklocka ringde i samband med att bollen seglade in mot nätet. Så i någon mån fungerade ”Åbys” taktik, även om Thomas fick lite kritik för sitt Skalmans-agerande.

Man kan inte heller låta bli att undra över hur det gick till på ”Åbys” tid, när det gäller så kallade ”War Rooms”. Han var ju inte ens intresserad av taktik. I VM 1974 skötte ju ”Laban” Arnesson den biten helt själv och 1978 fick Tord Grip hålla på med sådant oväsentligt. ”Åby” ville se bra fotboll, inte taktisera och hålla på. Tror inte ”Åby” hade gillat en ”Laban” eller Grip sittandes med veckade pannor vid sängkanten, ringa i ett, käka skräpmat och gestikulera om löpvägar när ”Åby” skulle försöka få sig lite skönhetssömn. Om några problem skulle uppstå, visste ju ”Åby” att Bosse Larsson fixade biffen.

Bosse kunde allt. Problem i försvaret? Sätt in Bosse som mittback? Behövs mer kreativitet på mittfältet? Sätt in Bosse på mitten? Gör vi för lite mål? Skicka upp Bosse, så kommer vi igång? Nu fick vi straff! Ok, låt B… Nä, förresten vi tar Staffan Tapper. Men då missade Sverige-matchen om tredje pris också, då Straffan Tapper inte lyckades överlista den polska målvakten, men istället bli för evigt hågkommen och Sverige bommar chansen att komma bland de fyra bästa.

Vid närmare eftertanke är det nog vettigt med en svit. Man kan aldrig bli nog förberedd.


På väg mot Barking

Shrewsbury och Wimbledon är igång samtidigt som jag försöker bekanta mig med kartan över Barking i östra London. Ska se West Ham vs Everton i maj och då tänkte jag passa på att äntligen få grepp om varför just Barking lyckats producera fotbollsspelare som Sir Bobby Moore, Sir Trevor Brooking, John Terry, Bobby Zamora med flera.

Men även mindre lysande lirare som olyckskorpen Glenn Keeley som endast gjorde en halvlek (inte ens det) i Everton då han blev utvisad i ett Merseyside-derby samt uppsnurrad av Kenny Dalglish och Ian Rush. Han fick aldrig dra på sig en blå tröja igen. Men detta Barking… Måste vara nåt i luften? Eller i parkerna..?

Tips om Barking och dess fotbollskultur tas emot med stor glädje.

 


AFC Wimbledon – från Crazy Gang till medlemmarnas klubb

Idag drabbar Shrewsbury Town och AFC Wimbledon samman i League One. För bortalaget är det en oerhört viktig match i kampen om att klara kontraktet.

AFC Wimbledon, vilka kommer ur det fruktade och ibland något skamfilade Wimbledon FC – The Crazy Gang, är idag en medlemsägd klubb som inte alls strävar efter att locka till sig spelartyper som Vinnie Jones.

Wimbledons historia fängslar och det är en av de där klubbarna som fortfarande slår an en nostalgisk sträng hos oss som älskar engelsk fotboll.

Lyssna gärna på en Old School-podd från 2017 om AFC Wimbledon och dess historia.


Intervju om Tipsextra-boken och en del annat av Swedish Stokies

Längs Hornsgatan på söder i Stockholm finns det få som jag. Det märks rätt snabbt, bara genom att jag sveper blicken över de närmaste vyerna. Inte en enda – förutom jag – bär frack just denna lördag förmiddag. Och få känner nog samma förväntan.

Väl framme vid Dovas restaurang kliver jag in i en rätt så klassiskt mörk pubmiljö. Här är det än färre frackbeklädda (ja, eller inte en enda), men längst in finns ytterligare ett rum där Swedish Stokies samlats för årsmöte. Stoke Citys svenska fan club är en av de där levande supportersammanslutningarna som bidrar till att hålla det genuina intresset för engelsk fotboll vid liv.

Men lite nervös är jag ändå. Jag ska prata om Tipsextra-boken med supportrar där de stora flertalet fastnade för Stoke City när de var som allra bäst i början på 1970-talet. De är herrar och några damer som kan sitt Stoke och även sitt Tipsextra. Men det är också då det är som bäst och roligast, när man delar med sig av olika historier från förr och inte minst jag kan ta med mig nya kunskaper.

Även om det var högtidligt så låter det kanske lite överdrivet att ta på sig fracken för ändamålet. Eller åtminstone kanske inte så passande i miljön på Dovas. Det funkade dock finfint och kändes mycket väl avvägt. Huvudskälet till klädseln var dock att en av mina barndomskompisar bara ett par timmar senare skulle installeras som professor på andra sidan vattnet i Stockholms stadshus, där det krävdes frack och tiden var för kort för att hinna byta om.

Onekligen en av mina bästa upplevelser under 2017. Kombinationen med snack om engelsk fotboll med de som kan så mycket och att sedan få uppleva en barndomskompis upphöjas till professor var magisk och jag kan inte annat än känna glädje ända in i märgen när jag tänker tillbaka på vad som nästan kan betecknas som en perfekt dag.

Läs gärna artikeln där Swedish Stokies Jens Johnsson intervjuade mig något senare.

Och boken om Tipsextra, ja den finner ni bland annat här.


Två av Archie Gemmills klubbar…

… möts idag i stryktipsmatch nummer 13. Nottingham Forest tar emot Birmingham City. Två klubbar som fått ta del av den ständigt löpande lille mittfältaren med den något glesa hårtäckningen.

Tror Forest tar hem poängen denna gång på klassiska City Ground. Men man vet ju aldrig.

Läs gärna artikeln på Svenska Fans om Archie Gemmill

För det handlar ju om det där målet… som fick en hel nation, alltifrån fotbollsfans till danskoreografer att häpna och hoppas. Och så lite om övergången till Derby County.


%d bloggare gillar detta: