Längs Hornsgatan på söder i Stockholm finns det få som jag. Det märks rätt snabbt, bara genom att jag sveper blicken över de närmaste vyerna. Inte en enda – förutom jag – bär frack just denna lördag förmiddag. Och få känner nog samma förväntan.
Väl framme vid Dovas restaurang kliver jag in i en rätt så klassiskt mörk pubmiljö. Här är det än färre frackbeklädda (ja, eller inte en enda), men längst in finns ytterligare ett rum där Swedish Stokies samlats för årsmöte. Stoke Citys svenska fan club är en av de där levande supportersammanslutningarna som bidrar till att hålla det genuina intresset för engelsk fotboll vid liv.
Men lite nervös är jag ändå. Jag ska prata om Tipsextra-boken med supportrar där de stora flertalet fastnade för Stoke City när de var som allra bäst i början på 1970-talet. De är herrar och några damer som kan sitt Stoke och även sitt Tipsextra. Men det är också då det är som bäst och roligast, när man delar med sig av olika historier från förr och inte minst jag kan ta med mig nya kunskaper.
Även om det var högtidligt så låter det kanske lite överdrivet att ta på sig fracken för ändamålet. Eller åtminstone kanske inte så passande i miljön på Dovas. Det funkade dock finfint och kändes mycket väl avvägt. Huvudskälet till klädseln var dock att en av mina barndomskompisar bara ett par timmar senare skulle installeras som professor på andra sidan vattnet i Stockholms stadshus, där det krävdes frack och tiden var för kort för att hinna byta om.
Onekligen en av mina bästa upplevelser under 2017. Kombinationen med snack om engelsk fotboll med de som kan så mycket och att sedan få uppleva en barndomskompis upphöjas till professor var magisk och jag kan inte annat än känna glädje ända in i märgen när jag tänker tillbaka på vad som nästan kan betecknas som en perfekt dag.
Läs gärna artikeln där Swedish Stokies Jens Johnsson intervjuade mig något senare.
Och boken om Tipsextra, ja den finner ni bland annat här.
skribentper 