Etikettarkiv: Don Revie

”When he Plays on Snow, he doesn´t Leave any Footprints”

Orden kommer från Leeds legendariske manager Don Revie och beskrev en skotte som spenderade hela sin spelarkarriär i klubben. Ute på vänsterkanten med nummer elva på ryggen rörde sig Eddie Gray graciöst med en teknik som ibland kändes overklig. Bollen var klistrad vid foten och blicken framåt. Med fart och grace tog han sig förbi sina motståndare på underlag där det egentligen var omöjligt att överhuvudtaget kontrollera en boll. Nästan som han svävade över tuvorna och lerpölarna. Det klart att han aldrig lämnade några fotavtryck i snön!

eddie gray 2

Eddie Gray var definitionen av det vackra spel som Leeds United också kunde prestera under managern Don Revies era. Ett spel som ibland glöms bort när det ständigt talas om ”Dirty Leeds”. Johnny Giles styrde från mitten, Gray skapade chanser tack vare sina dribblingar och assist medan Peter Lorimer sköt hårdare än någon annan och utöver det tog Billy Bremner hand om grovjobbet. Ett mittfält som hade allt.

Förolämpad av Brian Clough

Grays karriär som spelare sträckte sig från 1966 – 1983 och innehöll flera stora titlar, men han hade också en hel del problem med skador. När Brian Clough tog över Leeds under de beryktade 44 dagarna 1974, konstaterade han inför hela spelartruppen att Gray hade haft så många skador att vore han en tävlingshäst så skulle han ha avlivats för länge sedan.

Webb fick köpa korv

I FA-cupfinalen 1970 snurrade han upp Chelseas högerback David Webb så till den grad att London-klubben inför omspelet flyttade ut en av ligans hårdaste backar – den rutinerade Ron ”Chopper” Harris – för att ta hand om Leeds dribbler.

Även speluppläggare

Gray kunde egentligen spela vart som helst på mittfältet och när en annan oerhört begåvad skotsk mittfältare vid namn John Robertson i sin ungdom fick i uppgift att för Nottingham Forest punktmarkera Leeds speluppläggare Johnny Giles, ställde sig Giles bara på vänsterkanten och sa till Gray att sköta speluppläggandet, medan Robertson stod där och funderade på vad han skulle göra på kanten med en stillastående Giles. Robertson själv var ju en av 70-talets stora eleganter, men ytterligt obegåvad när det gällde defensiven.

Vackraste målet

Ett av de vackraste målen genom tiderna kommer också från Eddie Grays fot, då han dribblade sig igenom Burnleys försvar.

Om Eddie Gray och mycket annat som rör Leeds blir det under vårens Tipsextraresa som går av stapeln i april, där vi också ska se Leeds vs Sheffield Wednesday och kanske även andra matcher samt givetvis fler upplevelser. Anmäl er redan nu hos Nickes.com som arrangerar resan.

Här kan ni också läsa om Tipsextraresan 2018.

En liten hyllningsvideo med fotbollsgodis från Eddie Gray.


Poddfredag med Dirty Leeds

God morgon!

Idag är det poddfredag. Klockan 11.30 finns ett nytt avsnitt ute.

Denna gång blir det en del tårar, mittbacksöden, Liverpool vs Manchester United och så Dirty Leeds.

Som en liten uppladdning rekommenderas att läsa om The Battle of Goodison på 60-talet, vilket blev en av de första stora händelserna som skulle göra Leeds till The Dirty Leeds.

Läs hela artikeln på Svenska Fans.

Annars är det som vanligt. Varje fredag. Podden där det bökas extra mycket i leran från förr

Fotbollsnostalgi, bikt och berättande. Minst en kvart och högst tjugo minuter. Varje vecka på fredagar 11.30 släpps nya tidlösa avsnitt av Old School Football Podcast.

Gå in och prenumerera på iTunes

Finns även på Svenska Fans Fan Radio


The Battle of Goodison

God morgon!

Den sjunde november 1964 anländer nyuppflyttade och fruktade Leeds United till Goodison Park, och lagkapten är en adrenalinstint uppumpad Bobby Collins redo att visa sina forna lagkamrater att det finns ett nytt lag i ligan att räkna med, vilket skulle leda till ”The Battle of Goodison”.

Under sextiotalet ökade brutaliteten och cynismen inom fotbollen. Det handlade inte bara om att spela boll längre, utan även att få motståndaren ur balans och skrämma de som inte vågade stå upp i matcher där domarna tillät det mesta i jämförelse med dagens fotboll. Dessutom tog företeelser som ”trash talk” allt mer plats. Och den främsta representanten för denna utveckling har enligt historien blivit Don Revies Leeds, eller ”Dirty Leeds” som de också kallades. Revie tog laget från nedflyttningshot i dåvarande divison 2 (motsvarar Championship idag) till en lång era av framgång med flertalet titlar.

Spelare som Johnny Giles, Norman Hunter och Billy Bremner kan man nog än idag skrämma akademispelare med. Evertons dåvarande mittfältare Colin Harvey beskriver i sin biografi att Leeds var först och främst ett lag med många skickliga spelare.

”Men de hade tagit den fysiska aspekten av spelet till en ny nivå, bortom lag som Bolton om vilka det sas att de skulle sparka ned sina mormödrar!”

De var inte bara skickliga, men framförallt visste man aldrig var nästa tackling skulle komma ifrån. De var listiga och cyniska, enligt Harvey.

De var inte bara skickliga, men framförallt visste man aldrig var nästa tackling skulle komma ifrån. De var listiga och cyniska, enligt Harvey.

Bobby Collins var med och tog dem upp från divison 2 och var starkt delaktig i denna kultur under de första storhetsåren i Leeds.

Men Everton var knappast några duvungar med spelare som Johnny Morrisey som inte hade några moraliska begränsningar på en fotbollsplan. Faktum var att två månader innan matchen mot Leeds hade domare Mr J.E Carr samlat samtliga 22 spelare från Everton och Manchester United i mittcirkeln på Old Trafford för att tala dem tillrätta efter osedvanligt fult spel.

Lägg därtill att Goodison Park kunde vara ett ännu mer skrämmande ställe att komma till då än vad det är idag, så har ni scenen för ett regelrätt krig.

Leeds mittback Jack Charlton konstaterade att när till och med Evertons anfallselegant Alex Young tacklade hänsynslöst, så visste man hur det skulle sluta.

Efter några sekunder blev Evertons centerforward Fred Pickering nedsparkad. Och klockan stod på fyra minuter när Johnny Giles och Evertons vänsterback Sandy Brown kolliderade i en sanslös utmaning. Goodison Park fick ett utbrott och Brown klagade något om dobbar i bröstet och skickade sedan iväg en vänsterkrock mot Giles. Domare Ken Stokes hade inget annat alternativ än att visa ut Brown. Än idag är det den snabbaste utvisningen för en Evertonspelare i en A-lagsmatch.

Publiken började kasta in saker på plan, men matchen fortsatte och efter 14 minuters tryck från Leeds – ja, eller den fotboll som spelades mellan otaliga frisparkar – skickade Bobby Collins in en frispark mot Leeds vänsterback Willie Bell och det stod 0-1 inför en rasande publik.

På plan pågick en rad dueller eller vad man nu skulle kalla det. Bland annat mellan Roy Vernon och Billy Bremner. Collins hade sedan ytterligare en frispark som Evertons målvakt Andy Rankin gjorde en jätteräddning på.

Det flög inte bara in saker från publiken, utan tacklingar från lite varstans och överallt. De flesta skulle i dagens läge ge rött kort på direkten.

Snart var det dock dags för halvlekens – och matchens – klimax. Målskytten Bell och Evertons elegante ytter Derek Temple kolliderade med varandra i hög hastighet. Publiken och Evertonspelarna såg att Bell gick på spelare, snarare än på boll. Då exploderade Goodison. Ännu fler saker flög in. Everton-spelarna omringade domare Stokes och krävde att Leeds-spelaren skulle utvisas.

Temple och Bell låg kvar på plan. För Temples del såg det allvarligt ut och båren kom fram. Leeds tränare Lee Crocker sa åt Bell att ligga kvar och krävde en till bår, men ingen trodde Bell var det minsta skadad, än mindre ville man förse Crocker med en bår.

Domare Stokes avbröt då matchen och gick av plan, in i omklädningsrummen och spelarna följde efter och uppmanades att ”kyla ned sig”. Det blev också tillfälle för Sandy Brown att visa sina dobbmärken på bröstet efter Johnny Giles attack.

Matchen ställdes dock inte in, utan återupptogs. Det lugnade ned sig i andra halvlek och det var nästan som ett under att ingen massinvasion från publiken skedde. Det rapporterades till och med i Liverpool Echo om en ”remarkable five minutes without a foul.”

Willie Bell blev senare i sitt liv djupt kristen och lade sina brutala metoder åt sidan, men den dagen i november 1964 fanns ingen gloria över hans huvud.

Händelsen förvärrade Leeds dåliga rykte på plan och den tidens lika dåliga rykte som publiken på Goodison hade, men den är också en symbol för hur det kunde gå under en period då fotbollen var som värst, och ”The Little General” Bobby Collins var en del av dessa numera nästan mytomspunna tider.

Texten har tidigare publicerats på Everton Svenska Fans.


Han är död, men lever vidare

Fick äntligen ur mig artikeln som legat och gnagt sedan dödsbeskedet om Howard Kendall. Skrivit brottstycken under hela veckan. Kan liksom inte avgränsa mig eller formulera mig tillräckligt bra. Men jag skrev i alla fall färdigt och la ut. En liten nostalgisk hyllning från hjärtat. Howard Kendall. ”Min” manager. Han jag växte upp med. Han som tog Everton till massor av titlar när jag var helt galet (onyttigt) passionerat tokig i engelsk fotboll och Everton Football Club.

La upp den på Old School Football igår, så några av er kanske redan har läst. Annars kommer den här: ”Min” manager är död, men han lever vidare.


Managers från förr – nostalgins apostlar

God morgon!
För er som följer Old School Football av och till lär ha märkt att jag återkommer med jämna mellanrum till några managers under 60-talet. Skälet är enkelt – mycket av den moderna engelska fotbollens mytbildning har sin grund hos dessa herrar och de slutar aldrig att fascinera.
Vet inte var jag köpte den, men i min bokhylla finns en vältummad bok av en viss Jimmy Greaves. The Sixties Revisited. Den gamle målspottaren – som nyligen drabbades av en svår stroke – går igenom hela 60-talet och det är svårt att sluta fascineras och sedan gräva djupare.
Det var tiden före Tipsextras premiär säsongen 1969/70. Det var under en period då fotbollen brutaliserades och spelartyper som Leeds Norman ”Bite Yer Legs” Hunter, Liverpools Tommy Smith samt Chelseas Ron ”Chopper” Harris faktiskt spelade nyckelroller tack vare deras cyniska aggressivitet. Det var också en tid då spelsystemet utvecklades från gamla 2-3-5 till 4-3-3 och andra varianter. Ett lag helt utan yttrar praktiserades exempelvis av Sir Alf Ramseys England när de vann VM 1966.
Archibald Leitch arkitektur och lysande stjärnor

Ett VM som spelades i England, där Portugals Eusebio gjorde stormatcher på Goodison Park och den berömda läktararkitekturen från Archibald Leitch spreds såsom lysande scenografi världen över. Goodison Park är kanske den mest kända engelska arenan idag där vi fortfarande kan se Leitch avtryck, men han hade ett finger med i de flesta arenor som byggdes runt sekelskiftet 1900 och som vi sedan växt upp med ackompanjerat av det där bruset från läktarna och slummervänligt prat från kommentatorer i Tipsextra. Arenor som sedan byggts om eller jämnats med marken tillsammans med Leitch arkitektur. Titta lite extra nästa gång då ni ser kryssmönstret på den tvånivåindelade läktaren på Goodison Parks Bullens Road Stand. Det var typiskt för Leitch. Och för oss nostalgiker som växte upp med Tipsextra är sådana detaljer på arenorna symbolen för det vi älskade med engelsk fotboll. Det som inte finns kvar eller är på väg att försvinna. Nostalgin är kopplad till mentala bilder som inte kan återskapas på en arena i Premier League idag (med några undantag).

Trots en brutaliserande trend, fanns där ändå plats för de stora lirarna under 60-talet. Bobby Charlton, George Best, Danny Blanchflower… Listan kan göras lång. Faktum är att de lyste nog än starkare, eftersom de var så få, så annorlunda och därmed så älskade. Varje klubb hade en sådan ikon. Burnley hade sin Jimmy McIlroy och Everton sin Alex Young. Lokalt sett var de avgudade och man kan ju bara undra hur stora de varit i dagens mediaklimat.

Kärnan, känslan och det vi idag anser som äkta nostalgi i den engelska fotbollen utvecklades under 60-talet, enligt min mening. På 70-talet slog det ned i våra svenska hem via Tipsextra, men myterna var redan bildade och 60-talsgenerationen förde över dem till oss som började bli medvetna följare på 70- och 80-talet.

Därför kan jag inte sluta att bläddra i Jimmy Greaves bok och därför kommer Old School Football också att vara en förlängd mytbildare av denna tid.

De sex bästa klubbarna på 60-talet

I boken återger Greaves en undersökning genomförd i slutet av 60-talet, där managers, ledare och spelare tillfrågats om de bästa lagen och spelarna. De har utsett de sex främsta inom varje kategori. Jag fastnade särskilt för kategorin Top Club:

1.Manchester United (Manager: Matt Busby)
2.Tottenham Hotspurs (Manager: Bill Nicholson)
3.Leeds United (Manager: Don Revie)
4.Liverpool (Manager: Bill Shankly)
5.West Ham United (Manager: Ron Greenwood)
6.Everton (Manager: Harry Catterick)

Visst, man kan ha synpunkter på inbördes ordning (jag vet att jag har det), men om man bara ser det för vad det är, ser man sex managers som på olika sätt påverkat engelsk fotboll från grunden. Många är större personligheter än vad vi någonsin kommer att få skåda igen.

Jag skulle dessutom vilja lägga till Harry Potts i Burnley, Sir Alf Ramsey i Ipswich och England, Stan Cullis i Wolverhampton Wanderers samt Joe Mercer och Malcolm Allison i Manchester City.

Historier runt dessa, ofta där de interagerar, är upphovet till vår fotbollsnostalgi och Old School Football kommer under våren och sommaren att försöka gräva djupare och fokusera än mer på historier värda att berätta runt dessa herrar. Allt under den modesta rubriken: nostalgins apostlar.

Vi börjar med historien om Harry Cattericks företrädare som manager i Everton, irländaren och forne Manchester United-kaptenen, Johnny Carey. När han fick sparken 1961 markerade det starten på kampen om 60-talets herravälde i engelsk fotboll.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Ingen engelsk manager har fått lyfta Premier League-bucklan

God morgon!

Måndagen kan med fördel ägnas åt att fundera över hur engelska managers går en historisk kräftgång utan dess like när det gäller frånvaro av framgångar.

Ingen  engelsk manager har vunnit Premier League. Senast var det Leeds Howard Wilkinson som kammade hem en ligatitel, men det var säsongen före Premier League instiftades, dvs 1991/92. Dessförinnan var det Howard Kendall med Everton 1984/85 och 1986/87.

Läs Old School Footballs artikel om den engelske managerns fram- och motgångar genom tiderna.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Den enväldige managern

God morgon!

Herbert Chapman blev den förste enväldige managern som tog ett helhetsgrepp över klubben och managerskapet när han förde Huddersfield (20-talet) och Arsenal (30-talet) till stora framgångar.

På 50-talet följde Matt Busby (Man U) och Stan Cullis (Wolves), men det var på 60-talet det exploderade med profilstarka managers, såsom Bill Shankly (Liverpool); Harry Catterick (Everton), Don Revie (Leeds), Joe Mercer och Malcom Allison (Manchester C), Bobby Robson (Ipswich), Alf Ramsey (England).

De la grunden för 70- och 80-talets stora managers.

Läs om den enväldige managern i Old School Football.


%d bloggare gillar detta: