Etikettarkiv: Harry Catterick

Old School Football Podcast #22 – om West Ham och The Upton Park Eleven

I veckans podd hyllar vi West Ham med tanke på deras fina säsong och att de nu lämnar Upton Park.

West Hams elegant Trevor Brooking blev en tidig idol och i podden hyllar vi de som kanske inte passade in då, men ändå gjorde avtryck och vilka idag skulle varit storstjärnor. Brooking var en av dem, men där fanns fler. Var det bättre förr, när stjärnorna utvecklades i spelet på gatan istället för på fina ungdomsakademier? Vi tangerar frågan och minns en gammal FA-cupfinal.

Dessutom kontstateras att det endast är för ett fåtal fans som säsongen lever så långt in som i maj samt att Old School Football också kommer som EM-nostalgipodd i juni.

Och så tar vi ut The Upton Park Eleven. Ja, och så gråter jag lite över en tragisk säsong för egen del…

Old School Football Podcast – i väntan på lördag!

Skål på er!

Podden släpps som vanligt klockan 11.30.

 Gå in och lyssna eller prenumerera på iTunes

Finns även på Svenska Fans Fan Radio.


Old School Football Podcast #18 – om sorg och hopp

I rivaliteten finns ett hopp och något enande, vilket Merseyside är ett bra exempel på samt varför fotbollen blir så viktig. Old School Football Podcast går genom ondska, glädje och utgår från de historiska rötterna, vilket leder oss till fotbollens kärna. Åtminstone på Merseyside.

Men också en hel del Bill Shankly, Burnley FC och en ligacupfinal från 1985.

Old School Football – i väntan på lördag!

Podden släpps som vanligt klockan 11.30.
Gå in och lyssna eller prenumerera på iTunes

Finns även på Svenska Fans Fan Radio.


Old School Football Podcast #17 – om hur tar man en ligatitel

I ett långt resonemang som sträcker sig en bra bit förbi initierad nördighet funderas över vad som krävs för att vinna ligan. Då och nu. Det måste säga klick.

Det kategoriseras och söks i historien efter samtliga ligasegrares gemensamma framgångsrecept. Ett resonemang och tanke som knappast är färdig eller ens begåvad, men förhoppningsvis ett inspel i en intressant diskussion om vad som har krävts och vad som krävs för att ta hem ligan. Samtliga ligasegrare från 1960 och framåt dras över allt för få kammar.

En diskussion som blir extra intressant idag med Leicester Citys framfart som på många sätt påminner om hur klassiska mästarlag byggdes förr.

Men det blir också George Easthams kamp mot slavkontrakt och spelarnas ökade rättigheter i början på 60-talet. Old School Football tittar lite extra på en Tipsextra-match från 1973 mellan Tottenham och Manchester United, vilka drabbar samman i en utomordentligt viktig match i helgen. Dessutom Aston Villas väg till ligaseger 1981. Ja, och så det där magiska ögonblicket då det säger klick mellan klubb och framgång.

Old School Football – i väntan på lördag.

Podden släpps som vanligt klockan 11.30.

Gå in och lyssna eller prenumerera på iTunes

Finns även på Svenska Fans Fan Radio.


FA-cupfinaler vi minns – Everton vs Sheffield W 1966

FA-cupen i helgen. För en nostalgiker cupernas cup. Och nu ska agnarna skiljas från vetet, då kvartsfinal väntar för segrarna. Vi minns en av de allra bästa finalerna genom tiderna – Everton vs Sheffield Wednesday 1966.

Se unika bilder från en klassisk Pathé-inspelning:

Harry Catterick lämnade Sheffield W för att ta över Everton med uppdraget att bygga ett mästarlag. Redan 1962/63 tog The Toffees hem ligasegern, men med ett lag som bara delvis var byggt av Catterick. Efter en ganska så medioker ligasäsong 1965/66 var Cattericks lag på frammarsch i FA-cupen istället och väl framme i finalen det enda lag sedan Bury 1903 som tagit sig till final utan ett enda insläppt mål.

Petade stjärnan

Den ofta hänsynslöse, men fingertoppskänslige Catterick valde att inför finalen peta stjärnan och landslagsmannen Fred Pickering till förmån för en ung och oprövad Mike Trebilcock. Pickering hade dragits med en skada och Catterick trodde inte att han var tillräckligt matchtränad.

Trebilcock själv:

”We were all sitting around having lunch on the Friday and Tommy Eggleston (reds anm: tränare) came over to the table and said, “Mike, the boss wants to see you”, John Hurst (reds anm: lagkamrat) said, “you must be playing, Treb”. “I said, No, I Won´t be playing.”

Trebilcock, och även övriga i laget, trodde att det bara var en plats där det rådde viss tveksamhet och det var om rutinerade Sandy Brown eller den lovande egna produkten Tommy Wright som skulle spela högerback.

Catterick hade samlat alla fyra och meddelade:

”At a time like this decisions have to be made. And I´m the one who has to make them. Tommy, I´m putting you back in and leaving Sandy out. Fred, I´m leaving you out and putting Mike in.”

Därefter riktade han blicken mot Trebilcock och Wright:

”You two can go as these two will want to say something to me now.”

Och det var det, resten är historia, men säger en del om Cattericks rationella och fullkomligt distanserade sätt att hantera sina spelare.

Tv får en unik inblick inför finalen

Före match fick dessutom Pathé nästan fri tillgång till att filma inne i lagens omklädningsrum. En på den tiden unik inblick i hur fotbollsspelare förberedde sig inför match. Också intressant med tanke på att Harry Catterick avskydde tv och försökte få med sig Liverpool FC och Bill Shankly att förbjuda tv-sändningar på Goodison och Anfield. Shankly hade dock inte samma animositet mot media, vilka ofta blev skottens språkrör för oneliners. Istället blev just Merseyside-derbyt i FA-cupen 1967 föremål för en mycket uppmärksammad tv-sändning där drygt 64 000 var på plats på Goodison och ytterligare drygt 40 000 såg matchen live på en gigantisk tv-skärm på Anfield. Evertons målvakt Gordon West ska – halvt på skämt och halvt på allvar – menat att någon måste betalat Catterick för att släppa in tv-kamerorna inför en så viktig match som en FA-cupfinal.

Vändningen och Eddie Kavanagh

Evertons målnolla spräcktes redan i den 4:e minuten efter mål av Jim McCalliog. Dessutom ökades siffran på till 2-0 i den 57:e genom David Ford. Laget som Harry Catterick lämnade 1961 eftersom han inte fick de resurser han ville ha för att köpa spelare, främst centern Joe Baker som skulle bli den sista pusselbiten som tog Sheffield W från en andraplats 1960/61 till en titel. I Everton fanns dock medlen i och med Littleswoods-miljonären John Moores. The Mersey Millionaires eller The Checkbook Millionaires var vanliga epitet på den tidens Everton.

Men så kom vändningen. Unge Mike Trebilcock gör två mål inom loppet av fem minuter och helt plötsligt har matchen vänt och Eddie Kavanagh stormar överlyckligt in på plan i vad som måste anses som den mest berömda planrusningen genom tiderna. Det krävdes en rugbytackling från en polisman för att avsluta och Kavanagh fördes vänligt med bestämt ut från arenan. Säkerheten var dock inte på samma nivå då som nu, så Kavanagh var åter inne för att uppleva sitt Everton och lagkaptenen Brian Labone lyfta pokalen. Kavanagh är en kultfigur sedan dess och har faktiskt en egen rubrik (bland alla managers och spelare) i The Everton Encyclopedia. Kavanagh var en av tre kändisar på läktaren, då även John Lennon och Paul McCarthy ska ha varit på plats.

Derek Temple avgör

Efter ett misstag av Gerry Young avgör Evertons ytter Derek Temple och för andra gången i cupens historia har ett lag kommit från ett tvåmålsunderläge (Blackpool 1953 var först ledda av Stanley Matthews) för att vinna innan övertid. Sheffield W – å andra sidan – blev det första laget att tappa en tvåmålsledning och förlora innan övertid med fullt manskap på plan, eftersom Bolton 1953 trots allt spelade med nio man efter skador under matchen.

Temple konstaterade själv:

”Blimey, if I´d missed that and we´d lost, I wouldn´t have been able to show my face on Merseyside again.”

Även om Harry Catterick tog två ligaguld, så var det nog FA-cupsegern han höll högst. Det var varje skolpojkes dröm, så även Cattericks, och det räddade honom sannolikt från sparken eftersom säsongen gått dåligt i övrigt då det var tre år sedan förra titeln, något som inte tolererades av otålige ägaren John Moores. Dessutom hade han bärgat den första FA-cupen till Everton på 33 år. Catterick ska knappt ha släppt bucklan under firandet, något som en del spelare som inte gillade honom påtalades genom viskningar.

Harry Catterick var nämligen – främst under Everton-tiden – inte särskilt populär. Respekterad och ofta över gränsen till fruktad, men inte populär. Hans personlighet har ofta betraktats som en gåta, men det är en annan artikel.

Everton vs Sheffield W 3-2

Mål: McCalliog (4), Ford (57), Trebilcock (59, 64), Temple (74)

Everton: Gordon West, Tommy Wright, Ray Wilson, Jimmy Gabriel, Brian Labone, Brian Harris, Alex Scott, Mike Trebilcock, Alex Young, Colin Harvey, Derek Temple

Sheffield W: Ron Springett, Will Smith, Don Megson, Peter Eustace, Sam Ellis, Gerry Young, Graham Pugh, John Fantham, Jim McCalliog, David Ford, John Quinn

 

 

 

 


Leicester City – största skrällen sedan Ipswich ligatitel 1962?

Leicester avfärdar Manchester City borta på Etihad, ungefär som om det vore en fluga som satt sig på ligapokalen. Nu är The Foxes favoriter till titeln. Inget lag kan uppvisa samma jämnhet, balans och vilja. En skräll på väga att hända, kanske till och med större än Ipswich 1962.

Det är svårt att låtsas vara förvånad längre. De som följer Leicesters matcher inser att det är ett lag som mycket väl kan vinna ligan. Claudio Ranieri har fått ihop en härlig mix av försiktigt och ibland lågt försvarsspel och vassa omställningar i bästa Cattenaccio-stil eller såsom ett lysande Bundesliga-lag. Spelare som Marc Albrighton, Jamie Vardy, Shinji Kazaki och Riyad Mahrez kan transportera boll med en fart och målfokus som de flesta andra lags managers endast kan dregla över i drömmarna.

Läs hela artikeln på Tippastryktipset.nu


Poddfredag – om hästarslen, kedjerökare, rackarspel och Buster.

IMG_44241

 

God morgon!

Vid lunch är det dags för veckans podd. Old School Football beger sig till ett blåsigt Victoria Ground och Putte Kocks cigarr, men också till cupsemifinaler, Tipsextra från 1970, legendariska managers och tjuv och rackarspel på transfermarknaden.

Terry Conroys polisonger var tidigt 70-tal, då Tony Waddingtons Stoke charmade och var rätt nära riktigt stor ära och berömmelse. Arsenal kom emellan med stöd av en halvblind linjedomare. Dessutom ungdomens Buster, negligerande av Alan Ball, Evertons The Holy Trinity, tjuv och rackarspel på transfermarknaden mellan Bill Shankly och Harry Catterick, kedjerökande anfallsesset som värvades på en toalett och så olyckliga relationer.
Podden släpps som vanligt runt 11.30.
Gå in och lyssna eller prenumerera på iTunes

Finns även på Svenska Fans Fan Radio.

I väntan på lördag – Old School Football. Skål på er!

Och så lite Terry Conroy…
Conroy

 


England vs Europa

God morgon!

När Manchester United tog hem Europacupen 1968 var det inte bara en vanlig pokal eller turnering de tagit hem, utan det handlade om en revansch. Eller snarare två revanscher.

För Sir Matt Busby blev Europacupen för mästarlag kröningen på hans managerskap, men vägen dit hade varit lång och smärtsam.

Det sägs ju att cupen för de Europeiska mästarlagen skapades i samband med att Stan ”The Iron Manager” Cullis Wolverhampton reste Europa runt på 50-talet i syfte att bevisa att den engelska fotbollen fortfarande var bäst. Det engelska landslaget hade åkt på tunga smällar mot det på den tiden så lysande ungerska landslaget, vilket blev en rejäl smocka mot den engelska fotbollens högmod.

Läs hela artikeln på Old School Football.


Spelaraffärer från förr – 60-tal

God morgon!

Transfermarknaden förr och nu är olika världar, framförallt när det gäller spelarnas rättigheter i förhållande till klubbarna. Old School Football kommer följa de större övergångarna under vissa år och börjar med de fem största 1960.

Läs hela artikeln på Old School Football.


The Battle of Goodison

God morgon!

Den sjunde november 1964 anländer nyuppflyttade och fruktade Leeds United till Goodison Park, och lagkapten är en adrenalinstint uppumpad Bobby Collins redo att visa sina forna lagkamrater att det finns ett nytt lag i ligan att räkna med, vilket skulle leda till ”The Battle of Goodison”.

Under sextiotalet ökade brutaliteten och cynismen inom fotbollen. Det handlade inte bara om att spela boll längre, utan även att få motståndaren ur balans och skrämma de som inte vågade stå upp i matcher där domarna tillät det mesta i jämförelse med dagens fotboll. Dessutom tog företeelser som ”trash talk” allt mer plats. Och den främsta representanten för denna utveckling har enligt historien blivit Don Revies Leeds, eller ”Dirty Leeds” som de också kallades. Revie tog laget från nedflyttningshot i dåvarande divison 2 (motsvarar Championship idag) till en lång era av framgång med flertalet titlar.

Spelare som Johnny Giles, Norman Hunter och Billy Bremner kan man nog än idag skrämma akademispelare med. Evertons dåvarande mittfältare Colin Harvey beskriver i sin biografi att Leeds var först och främst ett lag med många skickliga spelare.

”Men de hade tagit den fysiska aspekten av spelet till en ny nivå, bortom lag som Bolton om vilka det sas att de skulle sparka ned sina mormödrar!”

De var inte bara skickliga, men framförallt visste man aldrig var nästa tackling skulle komma ifrån. De var listiga och cyniska, enligt Harvey.

De var inte bara skickliga, men framförallt visste man aldrig var nästa tackling skulle komma ifrån. De var listiga och cyniska, enligt Harvey.

Bobby Collins var med och tog dem upp från divison 2 och var starkt delaktig i denna kultur under de första storhetsåren i Leeds.

Men Everton var knappast några duvungar med spelare som Johnny Morrisey som inte hade några moraliska begränsningar på en fotbollsplan. Faktum var att två månader innan matchen mot Leeds hade domare Mr J.E Carr samlat samtliga 22 spelare från Everton och Manchester United i mittcirkeln på Old Trafford för att tala dem tillrätta efter osedvanligt fult spel.

Lägg därtill att Goodison Park kunde vara ett ännu mer skrämmande ställe att komma till då än vad det är idag, så har ni scenen för ett regelrätt krig.

Leeds mittback Jack Charlton konstaterade att när till och med Evertons anfallselegant Alex Young tacklade hänsynslöst, så visste man hur det skulle sluta.

Efter några sekunder blev Evertons centerforward Fred Pickering nedsparkad. Och klockan stod på fyra minuter när Johnny Giles och Evertons vänsterback Sandy Brown kolliderade i en sanslös utmaning. Goodison Park fick ett utbrott och Brown klagade något om dobbar i bröstet och skickade sedan iväg en vänsterkrock mot Giles. Domare Ken Stokes hade inget annat alternativ än att visa ut Brown. Än idag är det den snabbaste utvisningen för en Evertonspelare i en A-lagsmatch.

Publiken började kasta in saker på plan, men matchen fortsatte och efter 14 minuters tryck från Leeds – ja, eller den fotboll som spelades mellan otaliga frisparkar – skickade Bobby Collins in en frispark mot Leeds vänsterback Willie Bell och det stod 0-1 inför en rasande publik.

På plan pågick en rad dueller eller vad man nu skulle kalla det. Bland annat mellan Roy Vernon och Billy Bremner. Collins hade sedan ytterligare en frispark som Evertons målvakt Andy Rankin gjorde en jätteräddning på.

Det flög inte bara in saker från publiken, utan tacklingar från lite varstans och överallt. De flesta skulle i dagens läge ge rött kort på direkten.

Snart var det dock dags för halvlekens – och matchens – klimax. Målskytten Bell och Evertons elegante ytter Derek Temple kolliderade med varandra i hög hastighet. Publiken och Evertonspelarna såg att Bell gick på spelare, snarare än på boll. Då exploderade Goodison. Ännu fler saker flög in. Everton-spelarna omringade domare Stokes och krävde att Leeds-spelaren skulle utvisas.

Temple och Bell låg kvar på plan. För Temples del såg det allvarligt ut och båren kom fram. Leeds tränare Lee Crocker sa åt Bell att ligga kvar och krävde en till bår, men ingen trodde Bell var det minsta skadad, än mindre ville man förse Crocker med en bår.

Domare Stokes avbröt då matchen och gick av plan, in i omklädningsrummen och spelarna följde efter och uppmanades att ”kyla ned sig”. Det blev också tillfälle för Sandy Brown att visa sina dobbmärken på bröstet efter Johnny Giles attack.

Matchen ställdes dock inte in, utan återupptogs. Det lugnade ned sig i andra halvlek och det var nästan som ett under att ingen massinvasion från publiken skedde. Det rapporterades till och med i Liverpool Echo om en ”remarkable five minutes without a foul.”

Willie Bell blev senare i sitt liv djupt kristen och lade sina brutala metoder åt sidan, men den dagen i november 1964 fanns ingen gloria över hans huvud.

Händelsen förvärrade Leeds dåliga rykte på plan och den tidens lika dåliga rykte som publiken på Goodison hade, men den är också en symbol för hur det kunde gå under en period då fotbollen var som värst, och ”The Little General” Bobby Collins var en del av dessa numera nästan mytomspunna tider.

Texten har tidigare publicerats på Everton Svenska Fans.


Han är död, men lever vidare

Fick äntligen ur mig artikeln som legat och gnagt sedan dödsbeskedet om Howard Kendall. Skrivit brottstycken under hela veckan. Kan liksom inte avgränsa mig eller formulera mig tillräckligt bra. Men jag skrev i alla fall färdigt och la ut. En liten nostalgisk hyllning från hjärtat. Howard Kendall. ”Min” manager. Han jag växte upp med. Han som tog Everton till massor av titlar när jag var helt galet (onyttigt) passionerat tokig i engelsk fotboll och Everton Football Club.

La upp den på Old School Football igår, så några av er kanske redan har läst. Annars kommer den här: ”Min” manager är död, men han lever vidare.


%d bloggare gillar detta: