Nummer 10 är ju normalt liraren och speluppläggaren, kanske den spelare som de andra behöver skydda eller rent av omhulda. I Liverpool FC på 1960- och 70-talen gällde dock helt andra regler.
Tommy Smith bar ofta nummer 10 och han var allt annat än omhuldad. Infödd scouser, användbar på flera platser, ”hard as nails” och Liverpools – kanske ligans – tuffaste spelare att möta för motståndarna.
Älskade kampen, flertalet motståndare var rädda för honom, men han var definitivt inte något träben, utan rätt duktig med bollen. Dock, med dagens regler, skulle han nog inte få spela mer än ett par minuter innan det röda kortet visas.
Passade perfekt i det Liverpool som under Bill Shankly och Bob Paisley byggde på ett helhjärtat engagemang för klubben och dess genombrytande idé om att ge allt, vinna allt och aldrig tappa hungern. Seger var normalitet och firades knappt. Nästa träning eller säsong stod alltid för dörren. Hungern var drivkraften.
”Tommy was born a man, he was never a boy”, som Bill Shankly sa.
Dags för avspark i Community Shield (tidigare Charity Shield). Tecknet på att Premier League bara är en vecka bort. Frågan är dock om London-derbyt mellan Chelsea och Arsenal kan bjuda på samma dramatik som 1974, då nytillträdde Leeds-managern Brian Clough hade en hel spelartrupp emot sig medan motståndarna Liverpool FC skulle fira av den legendariske Bill Shankly.
För första gången spelades Charity Shield på Wembley samt direktsändes i tv. Två klubbar med helt olika utgångspunkter inför matchen. Regerande ligamästarna Leeds vars legendariske manager Don Revie avgått för att ta över engelska landslaget. Ett Leeds som med ungefär samma spelartrupp inte bara var ett av Englands bästa utan även ett av Europas vassaste lag de senaste tio åren. Att Brian Clough skulle ta över efter Revie kom som en blixt från klar himmel. Kan jämföras med att Margaret Thatcher plötsligt under hennes tid som konservativ premiärminister skulle dyka upp som Labours partiledare.
I rivaliteten finns ett hopp och något enande, vilket Merseyside är ett bra exempel på samt varför fotbollen blir så viktig. Old School Football Podcast går genom ondska, glädje och utgår från de historiska rötterna, vilket leder oss till fotbollens kärna. Åtminstone på Merseyside.
Men också en hel del Bill Shankly, Burnley FC och en ligacupfinal från 1985.
Jag minns när ligacupen var en brännande het tillställning vars final under några år också avslutade Tipsextra-säsongen i mars. Idag är turneringen mest i vägen för lagen som måste spara sina stora trupper för att klara ligan och spel i Champions League eller den evinnerligt långa Europa League. Ja, det är knappt att de stora lagen orkar spela FA-cup.
Men idag och imorgon är det full omgång i ligacupen och de som tar sig vidare är i kvartsfinal och därmed inte alls särskilt långt ifrån en pokal. Och nog måste det ändå vara rätt kittlande. Folkfest för fansen, hämta hem en pokal på Wembley och skapa lite glädje som kanske inte är lika ekonomiskt lönsamt som en fjärdeplats i ligan. Men ibland blir jag lite motvals och känner att nog är det väl ändå att man som supporter går och hoppas på fjärdeplatser hellre än att lyfta pokaler på Wembley. Det är helt enkelt fel, enligt gamla fina fotbollsprinciper. Så i år följer jag ligacupen med större intresse än någonsin.
Tisdagens matcher:
Everton vs Norwich
Hull vs Leicester
Sheff W vs Arsenal
Stoke vs Chelsea
Onsdagens matcher:
Liverpool vs Bournemouth
Man C vs Crystal Palace
Southampton vs Aston Villa
Man U vs Middlesborough
Onekligen en rad intressanta matcher och bra lag kvar i turneringen.
Liverpools legendariske manager Bob Paisley var en hejare på ligacuper och 1983 blev det också hans sista stora framträdande på Wembley som manager. Läs mer på Old School Football.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Hela 61 ligamästerskap av 116 har tagits av en engelsk manager. Lägger man till 36 mästerskap tagna av skotska managers samt ett av en nordirländare så har nästan 84 procent av alla ligatitlar sedan starten 1888 hamnat i händerna på en manager från Storbritannien.
Nästan 53 procent av alla ligatitlar sedan engelska ligans start 1888 har tagits av en engelsk manager. Om vi lägger till managers bördiga från andra delar av Storbritannien blir det runt 84 procent. Det handlar nästan enbart om engelsmän och skottar, förutom nordirländaren Bob Kyle som vann ligan med Sunderland 1912/13. På senare tid står dock Sir Alex Ferguson ensam som Storbritanniens fanbärare, före honom var skotten Kenny Dalglish den senaste med Blackburn Rovers 1994/95.
Men en sak är säker – debatten om engelska managers oförmåga att ta hem Premier League kan nog inte vara mer aktuell, eller inaktuell… Faktum är att en engelsk manager aldrig har vunnit Premier League. Den senaste ligatiteln tog Howard Wilkinson med Leeds United 1991/92. Året efter instiftades Premier League. Och före Wilkinson var det Howard Kendall som ledde Everton till en titel 1986/87.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
För er som följer Old School Football av och till lär ha märkt att jag återkommer med jämna mellanrum till några managers under 60-talet. Skälet är enkelt – mycket av den moderna engelska fotbollens mytbildning har sin grund hos dessa herrar och de slutar aldrig att fascinera.
Vet inte var jag köpte den, men i min bokhylla finns en vältummad bok av en viss Jimmy Greaves. The Sixties Revisited. Den gamle målspottaren – som nyligen drabbades av en svår stroke – går igenom hela 60-talet och det är svårt att sluta fascineras och sedan gräva djupare.
Det var tiden före Tipsextras premiär säsongen 1969/70. Det var under en period då fotbollen brutaliserades och spelartyper som Leeds Norman ”Bite Yer Legs” Hunter, Liverpools Tommy Smith samt Chelseas Ron ”Chopper” Harris faktiskt spelade nyckelroller tack vare deras cyniska aggressivitet. Det var också en tid då spelsystemet utvecklades från gamla 2-3-5 till 4-3-3 och andra varianter. Ett lag helt utan yttrar praktiserades exempelvis av Sir Alf Ramseys England när de vann VM 1966.
Archibald Leitch arkitektur och lysande stjärnor
Ett VM som spelades i England, där Portugals Eusebio gjorde stormatcher på Goodison Park och den berömda läktararkitekturen från Archibald Leitch spreds såsom lysande scenografi världen över. Goodison Park är kanske den mest kända engelska arenan idag där vi fortfarande kan se Leitch avtryck, men han hade ett finger med i de flesta arenor som byggdes runt sekelskiftet 1900 och som vi sedan växt upp med ackompanjerat av det där bruset från läktarna och slummervänligt prat från kommentatorer i Tipsextra. Arenor som sedan byggts om eller jämnats med marken tillsammans med Leitch arkitektur. Titta lite extra nästa gång då ni ser kryssmönstret på den tvånivåindelade läktaren på Goodison Parks Bullens Road Stand. Det var typiskt för Leitch. Och för oss nostalgiker som växte upp med Tipsextra är sådana detaljer på arenorna symbolen för det vi älskade med engelsk fotboll. Det som inte finns kvar eller är på väg att försvinna. Nostalgin är kopplad till mentala bilder som inte kan återskapas på en arena i Premier League idag (med några undantag).
Trots en brutaliserande trend, fanns där ändå plats för de stora lirarna under 60-talet. Bobby Charlton, George Best, Danny Blanchflower… Listan kan göras lång. Faktum är att de lyste nog än starkare, eftersom de var så få, så annorlunda och därmed så älskade. Varje klubb hade en sådan ikon. Burnley hade sin Jimmy McIlroy och Everton sin Alex Young. Lokalt sett var de avgudade och man kan ju bara undra hur stora de varit i dagens mediaklimat.
Kärnan, känslan och det vi idag anser som äkta nostalgi i den engelska fotbollen utvecklades under 60-talet, enligt min mening. På 70-talet slog det ned i våra svenska hem via Tipsextra, men myterna var redan bildade och 60-talsgenerationen förde över dem till oss som började bli medvetna följare på 70- och 80-talet.
Därför kan jag inte sluta att bläddra i Jimmy Greaves bok och därför kommer Old School Football också att vara en förlängd mytbildare av denna tid.
De sex bästa klubbarna på 60-talet
I boken återger Greaves en undersökning genomförd i slutet av 60-talet, där managers, ledare och spelare tillfrågats om de bästa lagen och spelarna. De har utsett de sex främsta inom varje kategori. Jag fastnade särskilt för kategorin Top Club:
1.Manchester United (Manager: Matt Busby)
2.Tottenham Hotspurs (Manager: Bill Nicholson)
3.Leeds United (Manager: Don Revie)
4.Liverpool (Manager: Bill Shankly)
5.West Ham United (Manager: Ron Greenwood)
6.Everton (Manager: Harry Catterick)
Visst, man kan ha synpunkter på inbördes ordning (jag vet att jag har det), men om man bara ser det för vad det är, ser man sex managers som på olika sätt påverkat engelsk fotboll från grunden. Många är större personligheter än vad vi någonsin kommer att få skåda igen.
Jag skulle dessutom vilja lägga till Harry Potts i Burnley, Sir Alf Ramsey i Ipswich och England, Stan Cullis i Wolverhampton Wanderers samt Joe Mercer och Malcolm Allison i Manchester City.
Historier runt dessa, ofta där de interagerar, är upphovet till vår fotbollsnostalgi och Old School Football kommer under våren och sommaren att försöka gräva djupare och fokusera än mer på historier värda att berätta runt dessa herrar. Allt under den modesta rubriken: nostalgins apostlar.
Vi börjar med historien om Harry Cattericks företrädare som manager i Everton, irländaren och forne Manchester United-kaptenen, Johnny Carey. När han fick sparken 1961 markerade det starten på kampen om 60-talets herravälde i engelsk fotboll.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Så får då Brendan Rodgers lämna. Lagbygget tog för lång tid och gick inte åt rätt håll. Tålamodet var slut. Kanske kan det då vara läge att minnas när allt började. På 60-talet då Bill Shankly förvandlade en rätt dåligt mående klubb till en gigant. Old School Football roade sig med att ta ut bästa elvan under Shankly på 60-talet.
Roger Hunt, Ian Callaghan, Ian St John och Peter Thompson, för att nämna några.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Bara några timmar kvar innan avspark av det klassiska Merseyside-derbyt.
Det finns få klubbar vars framgångar är så grandiosa, men ändå är det inget mot den enorma mytbildning som gjort klubben nästan likt ett sagoväsen. Något som delvis gör Anfield-klubben till en av de mest fascinerande, men som också kan vara en belastning i tider som dessa då det är svårt för laget att nå upp till de stora förväntningarna.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Måndagen kan med fördel ägnas åt att fundera över hur engelska managers går en historisk kräftgång utan dess like när det gäller frånvaro av framgångar.
Ingen engelsk manager har vunnit Premier League. Senast var det Leeds Howard Wilkinson som kammade hem en ligatitel, men det var säsongen före Premier League instiftades, dvs 1991/92. Dessförinnan var det Howard Kendall med Everton 1984/85 och 1986/87.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Herbert Chapman blev den förste enväldige managern som tog ett helhetsgrepp över klubben och managerskapet när han förde Huddersfield (20-talet) och Arsenal (30-talet) till stora framgångar.
På 50-talet följde Matt Busby (Man U) och Stan Cullis (Wolves), men det var på 60-talet det exploderade med profilstarka managers, såsom Bill Shankly (Liverpool); Harry Catterick (Everton), Don Revie (Leeds), Joe Mercer och Malcom Allison (Manchester C), Bobby Robson (Ipswich), Alf Ramsey (England).
De la grunden för 70- och 80-talets stora managers.
skribentper 