Samtalet med Liverpool-profilen Pelle Ehnberg fortsätter och nu riktas ljuset mot de mest profilstarka spelarna i Liverpool och Tipsextra som helhet. Tre elvor presenteras.
Liverpools storhet under Tipsextra-tiden vilade på en skotsk ryggrad i form av Alan Hansen, Graeme Souness och Kenny Dalglish, men det fanns fler stora profiler.
Samtalet om fotboll från förr går nu in på det mest kritiska momentet, det vill säga då vi tar ställning. Då vi tar ut våra bästa elvor från den tiden.
Helgen närmar sig och det är dags för en tredelad nostalgiuppladdning innan lördagens avspark. Först ut ett samtal med en Liverpool-supporter som har över hundra matcher live under bältet.
Ett samtal. Vi vet inte var det slutar när vi börjar, men vi vet att det kommer handla om ett personligt supporterskap och minnen om stora spelare som gjort avtryck.
Old School Football Podcast fortsätter, men under en period i samtalsform med de som verkligen kan sin klubb, varav de flesta är uppväxta med Tipsextra. Allt under rubriken: Supporterliv och bästaelvor.
Lyssna på första avsnittet via iTunes eller Fan Radio.
Först ut är Pelle Ehnberg, som faktiskt jobbar för Liverpools svenska supporterklubb och har över hundra matcher under bältet.
Liverpool FC Official Supporters Club Sweden
Det blir ett samtal som spänner från barndom och en sovande pappa i soffan till Luis Suarez och möjligheten att se U18-matcher direkt i datorn. Vägen var lång men värd att vandra, då den gick via barndomsminnen med en uppväxt där två bröder höll på då mäktiga Leeds och klassiska Aston Villa.
Pelle Ehnberg (Tipsextra-fantast och Liverpool-kännare sedan 1970-talet) till vänster och en viss Ian Rush (15 mål i Tipsextra) till höger. I mitten Europacupbucklan.
I den första delen av tre i samtalet hovrar vi över Tipsextra-fenomenet och dyker ned med jämna mellanrum på diverse detaljer, händelser och spelare mest i syfte att snacka Liverpool FC, såsom Kevin Keegan Tommy Smith, Kenny Dalglish och Emlyn Hughes.
Pelle avslöjar även Liverpools genom tiderna största spelare, men också klubbens bästa spelare såväl som egna favoriter. Vi dyker även ned utanför Anfield Road med omnejd, för att lyfta fram andra profiler som påverkat Pelles uppväxt. Kenny Hibbitt, Charlie George och IFK Sundsvalls-legendaren Bo Börjesson.
På fredag kommer del 2 där vi pratar bästaelvor för Liverpool och under Tipsextra-tiden rent generellt och på lördag avslutas samtalet med en tredje del där vi frotterar oss ytterligare lite till i barndomsminnen, spelarprofiler, kortvågssändare och kanske berör vi nuet.
Avsnitt 2: fredag 13/10
Avsnitt 3: lördag 14/10
Old School Football – i väntan på lördag!
Skål på er!
Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna
Boken finns bland annat på:
Har alltid varit lite svag för Birmingham City. Det sägs ju att deras Crazy Gang i slutet av 1970- och början av 80-talen, var föregångare till Wimbledon FC:s beryktade gäng. Ja, de sägs ha varit värre. Med medlemmar som Mark Dennis, Pat van den Hauwe, Tony Coton, Noel Blake, Robert Hopkins, Martin Kuhl och inte minst – Mick Harford, så hände det grejor på och utanför plan. Men det blev inga framgångar i en klubb som genom åren blivit mästare på att undvika jus framgångar.
Få lag har allt sedan ligans start 1888 undvikit titlar så framgångsrikt som Birmingham City. En fascinerande klubb från en storstad som vägrar att växa upp och uppfylla den potential som borde finnas där.
Rötterna sträcker sig långt tillbaka. 1875 bildades Small Heath Alliance som 1888 blev Small Heath och som i sin tur 1905 blev Birmingham för att 1943 anamma namnet Birmingham City. Klassiska St Andrews har laget haft som hemmaplan sedan 1906 och de var dessutom med och bildade ligan i andradivisionen.
Traditioner som brukar borga för framgångar. Lägg därtill att Birmingham City verkar i en storstad även sett ur ett Europeiskt perspektiv.
Men nu blev det inte riktigt så. Birmingham City har som bäst slutat på en sjätteplats i högstaligan (1955/56) och har egentligen bara två pokaler värda att nämnas, det vill säga ligacupen 1963 samt 2011. Egentligen ett extremt uselt facit.
Då har det gått bättre för stadsrivalen Aston Villa (läs mer om Aston Villa) som från 1800-talets slut till andra världskrigets utbrott 1939, sågs som ett av de främsta lagen i den engelska fotbollen överhuvudtaget. Efterkrigstiden har dock varit dyster även för Villa, men trots detta har de ändå hunnit med några ligacuppokaler, en FA-cup, en ligatitel och en Europacupseger. Även West Bromwich Albion och Wolverhampton Wanderers har klart överskuggat The Blues. WBA som på ett föredömligt sätt spridit ut sina titlar sedan den första FA-cupsegern 1888. Inga eror av framgång, men ofta med och ett lag som man aldrig kan räkna bort ur ett historiskt framgångsperspektiv. Wolverhampton Wanderers kan också påvisa pokaler från olika tidsepoker, men där finns också en storhetsperiod under managern Stan Cullis ledning som kulminerade mot slutet av 50- och början av 60-talet. Men laget var också bra strax innan kriget och hade framgångar under perioden från ligans nystart 1947 fram till 1964 när de åkte ur högstadivisionen.
Om man gör en krass historisk jämförelse avseende relevanta titlar ser det ut på följande vis:
Aston Villa, 20 titlar (7 liga, 7 FA-cup, 5 ligacup och 1 Europacup)
Wolverhampton, 9 titlar (3 liga, 4 FA-cup och 2 ligacup)
West Bromwich Albion, 7 titlar (1 liga, 5 FA-cup och 1 ligacup)
Birmingham City, 2 titlar (2 ligacup)
Förkrossande siffror sett ur The Blues perspektiv. Dessutom är ligacuptitlar inte alls av samma dignitet. Har aldrig varit, men på senare år närmar de sig med stormsteg samma status som Charity Shield, med den skillnaden att ligacupen ger en Europaplats.
Och för att lägga ytterligare sten på bördan så måste även Aston Villas efterkrigstid ses som ett stort misslyckande för den klubb som Burnley FC (läs mer om Burnleys ligatitel) ville efterlikna så mycket att de anammande deras tröjfärg, då den symboliserade framgång. Medan Wolves aldrig riktigt lyckats kliva upp på den nivå de vande sig vid på 50-talet. Numera pendlar WBA och Wolves mellan andra- och högstadivisionen utan att vara nära att etablera sig som en utmanare till de stora titlarna.
Jämför man jättestaden Birmingham med de betydligt mindre Manchester och Liverpool blir det än mer förkrossande. Inte bara det att Manchester United och Liverpool FC kan strössla med pokaler, även Manchester City och Everton har samlat på sig en hel del under årens lopp. Birmingham City är dock mer framgångsrika än Tranmere Rovers…
Men allt är inte mörker. Birmingham är inte ett FC Barcelona, ett AC Milan eller Inter, ett Juventus eller en liknande gigant som ofta växer fram i stora städer som inte är huvudstaden. Det är dock ett lag med tradition och en historia som är väl värd att uppmärksamma.
Old School Football fokuserar som vanligt på nedslag under efterkrigstiden och kommande artiklar kommer skildra Birmingham City när de var som bäst på 50-och början av 60-talet, men också en spännande period under 70-talet då man nådde två semifinaler i FA-cupen och hade spelare som Bob Hatton, Bob Latchford och Trevor Francis. Dessutom lite från det något mer dystra slutet av 70- och början av 80-talet då Frank Worthington var en av profilerna och laget utvecklade en Crazy Gang kultur, vilket faktiskt var före Wimbledons mer berömda motsvarighet några år senare.
Men vi börjar på 70-talet och kanske ett av Birmingham Citys mest talangfulla lag, vilket inte orkade ända fram
Läs Jon Lidbergs fortsättning på Manchester Citys öde efter storhetstiden i slutet av 1960- och början av 1970-talen. Perfekt en söndag kväll som uppladdning inför arbetsveckan.
Läs artikeln på Old Schools sida på Svenska Fans.
Champions League ikväll. Då kan jag inte låta bli att vandra tillbaka till 1982 när Aston Villa stod för ett underverk samtidigt som denna traditionstyngda klubb stärkte Englands plats på Europas fotbollstron.
Lagkapten Dennis Mortimer, mannen som aldrig fick göra en landskamp, lyfte Europacupbucklan mot himlen. För första gången i Villas historia, men för engelska klubbar var det endast en dag på jobbet då det var den sjätte raka Europacupsegern(Liverpool, 1977, 1978, Nottingham, 1979, 1980 och Liverpool 1981).
För Aston Villa var det dock ett under. Deras överraskande ligaseger 1981 trodde väl ingen skulle följas av den finaste av alla pokaler, särskilt inte som klubben hade svårt i ligan med tuffa skador och succémanagern Ron Saunders hade avgått i ilskan över att inte få stöd från sin styrelse i ett prekärt läge. Istället leddes Villa av en rätt så anonym assisterande manager vid namn Tony Barton. Dessutom blev den rutinerade målvakten Jimmy Rimmer skadad i inledningen av finalen mot mäktiga FC Bayern Munchen och in kom purunge Nigel Spink som gjorde en hjälteinsats i stil med Busters legendariske målvakt Gordon Stewart i serien Greppet Direkt!
En sannsaga större än fiktiva sagor. Lägg därtill ett moment av magi från anfallstrion som säsongen före dominerat i ligan, men på senare tid drabbats av skador och formtapp. Gary Shaw till Tony Morley som till slut finner Peter Withe.
En förtrolland stund som jag skildrat i boken Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna. En stund av ståpäls, oavsett om du är Aston Villa-supporter eller ej. En stund då engelsk fotboll var bäst i Europa.
skribentper 