Brian Clough och Peter Taylor var en ambitiös ledarduo som tog Derby County från division 2 till ligatitel och semifinal i Europacupen. Old School Football söker efter gnistan som fick bygget att gå mot storhet.
Läs Old School Footballs artikel om Derby Countys makalösa uppgång.
God morgon!
Torsdag är dagen då hettan stiger och förväntningen närmar sig olidlighetens gräns. Allt startade på söndag. Dagen efter, då man fick trösta sig med Stefan Thylins spalt i Aftonbladet. Kanske skrevs några rader om ens eget favoritlag. Därefter väntan till tisdag, då veckans stryktips väntade i lokaltidningen på morgonen och i kvällstidningarna på eftermiddagen. Under vissa år kunde man dessutom frossa i Vi Tippa, som med den tidens mått, skrev nästan vulgärt härligt mycket. Torsdag var det dags att lämna in tipskupongen och längtan till lördag närmade sig bristningsgränsen. Fredag var en onödig dag, men hade man lite tur kom det redan då en artikel om matchen på lördag. Fast för det mesta var det på lördag som lokaltidningen och kvällstidningarna skrev något om den utvalda fighten i Tipsextra.
Ja, så såg veckorna ut. Överdrivet? Ingalunda. Tyvärr, kanske. Eller det är i vart fall så jag minns det. Huruvida det stämmer med vad som egentligen försiggick, är däremot ofta mer höljt i dunkel än vad man kan tro.
När jag drog igång Old School Football på Svenska Fans gav jag mig iväg längs minnenas allé för att rekonstruera och bekräfta historien om hur det gick till när jag valde mitt favoritlag. Det visade sig att mina extremt tydliga minnen inte riktigt stämde med verkligheten… Men också att det är skit samma.
Läs mer på Old School Football.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
God morgon!
Champions League pågår för fullt. Tänkte minnas tillbaka lite då Derby County och deras legendariske manager Brian Clough åkte ur semifinalen i Europacupen 1973.
När Europacupen startade 1955 spelade Derby County i division 3 norra mot lag som Accrington Stanley, Gateshead och Workington. Men en viss ung manager vid namn Brian Clough ville något annat. Han började på en fotbollssaga – som blev sann.
Brian Clough och radarpartnern Peter Taylor fick 1967 ett anbud från Derby County, då i andradivisionen. Den egensinnige ordföranden Sam Longson lyckades locka över den dynamiska duon och genast började de bygga ett riktigt bra lag och 1968/69 vann de andradivisionen. En av de viktigaste spelarna i början var en viss Dave Mackay som 1968 kom från Spurs, där han varit en viktig kugge i Bill Nicholsons magiska lag. Mackay gav stadga åt Derby i backlinjen och ett ledarskap som var nödvändigt. Mackay hängde med till 1971 och skulle senare ta över efter Clough som manager och ta hem ytterligare en ligatitel 1974/75. En annan inflytelserik spelare var Alan Durban som var med under hela uppgången och var i Derby åren 1963 – 1973.
Redan säsongen efter avancemanget till högstadivisionen hamnade The Rams på fjärde plats och 1970/71 blev det en nionde plats. Säsongen 1971/72 var Derby redo för att ta hem ligan och i flygande fläng snuvade man Leeds United på en dubbel (Leeds vann FA-cupfinalen mot Arsenal) med en segermarginal på en poäng. Något som passade den karismatiske Brian Clough alldeles utmärkt, då han hatade Don Revies Leeds.
Och dessutom var det rätt nära den stora pokalen – Europacupen. Dock tog det slut i en semifinal mot Juventus. En dramatisk tillställning, där det talades om fusk…
Läs hela artikeln på Old School Football (Svenska Fans)
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
God morgon!
Ikväll drabbar WBA och Everton samman i omgångens sista match. Igår skrev jag lite om Evertons historia i en artikel på Tippa stryktipset och där nämndes klubbens näst främste manager genom tiderna: Harry Catterick. En mycket sammansatt personlighet som av många sågs som en gåta. En manager som resultatmässigt var bland de stora på 60-talet, men har knappast hyllats tillnärmelsevis lika mycket som en del andra kollegor från den tiden. Knappt Everton själva har lyft fram honom tillräckligt ur historiens mörker. Kanske ansåg de att han inte tålde ljuset, men grundorsaken är nog ändå att det inte har funnits någon vettig kartläggning av hans gärning. Tills för något år sedan, då Rob Sawyer publicerade: Harry Catterick – The Untold Story of a Football Great.
För några månader sedan försökte jag med stöd av Sawyers bok sammanfatta Cattericks gärning i en ganska så lång artikel på Old School Football (Svenska Fans). Sannolikt är det den minst lästa av alla mina artiklar där, men i mina ögon en av de viktigaste. Inte för att den är något mästerverk rent stilistiskt, men för att där finns en bild som inte kommit fram förrän nyligen av en manager som faktiskt var en av de allra främsta. På alla sätt.
En anonym landslagsspelare i Everton, som därmed hade både Englands förbundskapten Sir Alf Ramsey och Harry Catterick som manager, sa så här:
”We respected Alf, and we respected Catterick too. But we feared him more than anything.”
Catterick ville även förbjuda tv-sändningar från såväl Goodison som Anfield. Han var en elak räv på transfermarknaden, men också en visionär som beundrade ungrarnas skickliga fotboll på 50-talet och ville nog helst utveckla spelare utanför England hemma på Bellefield, vilket var en hypermodern träningsanläggning som påminde rätt mycket om dagens akademier. Taktiskt var han mer Tiki Taka än den tidens brutalfotboll och han byggde ett mästarlag som kanske var det mest underhållande på många decennier.
Det tog bara några år för klubbledning och efterföljare att slå sönder hans bygge. Cattericks hälsa blev allt sämre och styrelsen köpte träben som Bernie ”The Bolt” Wright bakom hans rygg. Bernie ”The Bolt” var en centerforward som mest blev känd för att ha brutit en tå på en Sheffield United-försvarare – med huvudet, då hans kulle försöka sig på en språngnick. Det blev bara elva ligamatcher för Everton, men att överhuvudtaget värva en spelare av den kalibern till Harry Cattericks lag borde varit otänkbart. Catterick ville ha skickliga bollspelare.
Men, men… Läs Old School Footballs artikel om gåtan Harry Catterick.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Snart dags för filmen Trainspotting i SVT2 (klockan 21.45). En film som gav den skotske mittfältaren Archie Gemmill oväntad uppmärksamhet i samband med en sexscen. För det var ju det där magiska målet för Skottland i VM 1978…
Läs Old School Footballs artikel om Archie Gemmill.
Dagen till ära, då vi funderat över Chelseas historia, kan det vara läge att reprisera när Old School Football tog ut bästa elvan av Chelseas 80-talslirare.
Lyft en bägare för Kerry Dixon, Pat Nevin och David Speedie. Trevlig helg!
Läs Old School Football på Svenska Fans – Chelsea of the 80s.
Malcolm Allisons återkomst till Manchester City i början av 80-talet funkade inte som det var tänkt. Peter Swales, ordföranden som vann en maktkamp i mitten av 70-talet, där Allison ställde sig på Swales sida och fick som belöning managerposten. Gamle Joe Mercer, som bildat ledarpar med Allison från 60-talet och framåt, fick lämna. Tillsammans tog de City till deras första storhetsperiod, men Allison var less på att spela andrafiol. Tyvärr fick han ganska snart lämna City. I den mycket ingående dokumentären får vi följa slutet av Allisons återkomst och hur Swales måste ge honom sparken en andra gång.
Ersättare blir Kevin Bond som gjort succé i Norwich City och som spelat tillsammans med Allison i West Ham och det finns helt klart en hel del spänning mellan de tu. Bond får ordning på laget och tar det till en final i FA-cupen 1982.
Peter Swales var en ordförande som satsade stort. Flera spelarköp över miljonen pund, men ingen succé. Bland annat Steve Daley. Förutom en magisk överkamning, så blir Swales arv ganska så dystert, då klubben gick in i en lååååång mörkerperiod efteråt.
Dokumentären sändes i svensk tv på 80-talet och jag minns den som igår.
Ingen manager är så framgångsrik som Joe Mercer i Manchester Citys historia. Utan gigantiska resurser tog han City från division 2 (nuvarande The Championship) till en ligatitel. Under ett antal år på 60- och 70-talet kammade man hem pokaler och spelade lysande fotboll. Mercer var en sann gentleman med en lysande karriär som fotbollspelare i Everton, Arsenal och England bakom sig. En av engelsk fotbolls allra största.
Läs gärna Old School Footballs artikel om Joe Mercer. Följ honom från uppväxten i Ellesmere Port till berömmelse. Alltid med ett leende. Alltid med värdighet.
I samtal med 20- och 30-talets allra största stjärna – Evertons Dixie Dean. Kanske någon gång tidigt 70-tal eller 60-tal? Dean och Mercer spelade ihop på 30-talet. Dean är den med det något tunna, flygiga håret och svaga hörseln.
Joe Mercer lyfter ligabucklan som manager för Manchester City 1968.
Mercer som frimärke.
Idag uppmärksammar vi Manchester City och Joe Mercer lite extra och då kommer man ju osökt in på den lilla orten Ellesmere Port, där Mercer växte upp tillsammans med flera andra av fotbollens stora. Det började med Sam Chedgzoy – han som förändrade reglerna då han tog en hörna genom att dribbla sig hela vägen in i mål.
Läs Old School Footballs artikel om Ellesmere Port, där tråden följs från Chedgzoy, via vännerna och fotbollsikonerna Stan Cullis och Joe Mercer, för att inte tala om Dave ”Canonball Kid” Hickson samt kickboxaren Lee Latchford Evans, döpte efter 70-talets store skyttekung Bob Latchford. Som sagt – nördvarning! Inte för känsliga läsare.
Leicester City tar hem ligacupen (Coca Cola Cup) 1997 i omspelet mot stjärnspäckade Middlesborough med Fabirizio Ravanelli, Emerson och Juninho. Pontus Kåmark hade plockat bort Juninho i första matchen på Wembley, men den riktigt stora glädjen inföll när Steve Claridge avgjorde i omspelet på Hillsborough. Ett Leicester med Martin O Neill som manager, Emile Heskey på topp och Neil Lennon på mittfältet, för att nämna några.
skribentper 