Fortsätter på Ipswich-temat, nu en artikel om när de chockade hela England säsongen 1961/62.

Klubben från Suffolk röstades in i den professionella ligan först 1938 och 1954 vann man division tre södra, men fick respass direkt efter bara en säsong i division två. Managern Scott Duncan tog därmed ett steg tillbaka för en mer administrativ roll i klubben och ersattes av en novis till manager i form av den tidigare högerbacken i Tottenham Hotspurs, vars karriär inte blev det den kunde blivit på grund av det långa uppehållet under andra världskriget. Något han delade med en hel generation från vilken flera av ligans allra största managers genom tiderna hämtades. Just denne herre som tog över styret på Portman Road gick under namnet Alf Ramsey. Senare Sir Alf Ramsey och förbundskaptenen som förde VM-pokalen hem till England 1966.

Vägen uppåt med hjälp av ”wingless wonders”

Säsongen 1956/57 vann Ramseys Ipswich division tre södra och 1960/61 spelades division 2 (nuvarande The Championship) hem. En fullkomligt formidabel prestation för en klubb utan några större resurser. En del av förklaringen var Ramseys taktiska innovation att flytta ned inrar till yttermittfältspositioner, vilket gav en 4-3-3 formation istället för den då rådande 2-3-5. Poängen var att få motståndarnas full backs (dvs 2 i 2-3-5) ur position och sedan ånga framåt med hjälp av kraftfulla forwards. I detta fall Ray Crawford och Ted Philips. En mycket framgångsrik metod som under Ramseys tid som engelsk förbundskapten gick under epitetet ”wingless wonders”.

Inför Ipswich första säsong i högsta divisionen 1961/62 fanns där inte mycket pengar, något klubben delade med de flesta klubbar i början av 60-talet. Men Ipswich valde i vart fall att satsa på skotske Dougie Moran från Falkirk för den enorma summan av 12 000 pund. Faktum var att hela laget inte kostat mer än 30 000 pund. Moran blev lagets mittfältsgeneral. Vänsteryttern Jimmy Leadbetter blev inner, dvs sjönk ned på mittfältet och den tunne liraren som såg nästan undernärd ut kunde från sin nya position skapa mycket oreda och förvirring bland motståndarna. Roy ”The Little Rocket” Stephenson behöll sin mer ortodoxa roll som högerbreddare och fokuserade på anfallsspel och att föda Crawford och Philips med bollar.

Crawford skulle göra hela 33 mål, Philips 28 och Moran 14. Även Leadbetter (8 mål) och Stephenson (7) gjorde en del viktiga strutar. I mål fanns Roy Bailey, far till Manchester Uniteds berömde keeper på 70- och 80-talet – Gary Bailey. Andra namn var Lawrie Carberry, John Compton, Bill Baxter, John Elsworthy och lagkaptenen Andy Nelson.

Ligatitel 1962

Klubben gick faktiskt hela vägen och vann ligamästerskapet 1961/62 med höjdpunkter som 5-2 mot Everton, 3-0 mot Aston Villa och 5-0 mot Manchester United. Lite tur i oturen var nog att den tidens stora dominanter – Wolverhampton Wanderers och Manchester United – båda underpresterade rejält. Fjolårssäsongens dubbelvinnare och eleganterna Tottenham Hotspurs hamnade trea, men orkade inte riktigt hela vägen fram denna gång. De vann dock FA-cupen för andra året på raken, vilket nog tog en del fokus och ork. Att sedan ett lag skulle vinna The Double två år på raken var i princip otänkbart, vilket givetvis även satte upp mentala hinder för Bill Nicholsons Spurs.

I finalen mötte Spurs ligamästarna från 1959/60 Burnley FC, vilka hamnade på andra plats bakom Ipswich. Sannolikt även här drabbade FA-cupäventyret menligt för Harry Potts underbara lagbygge. På fjärde plats återfanns rika Everton FC, men deras lagbygge var inte färdigt ännu. Kommande säsong skulle The Toffees ta hem ligatiteln.
Ipswich store stjärna fanns dock på bänken. Alf Ramseys coachning och taktiska sinnelag hade tagit laget till höjder ingen trodde var möjliga. Utåt förblev han en mystisk person som få – främst media – hade svårt att förstå. Ofta beskrevs han som kall, kalkylerande och en rätt så grå karaktär.

Ramseys två ansikten och en excentrisk ordförande

Landslagsspelaren Jimmy Greaves menade dock att Ramsey hade två ansikten ett mot pressen som han hatade rätt intensivt och ett mot sina spelare, där både värme och humor fanns som viktiga ingredienser.

De stora efterkrigsmanagerna indelades ofta i tre kategorier. På den grå och disciplinära sidan fanns sådana som Alf Ramsey, Don Revie (Leeds), Stan Cullis (Wolves) och Harry Catterick (Everton), medan de stora motivationskonstnärerna och larger than life karaktärer var sådana som Bill Shankly (Liverpool), Matt Busby (Manchester United) och Brian Clough (Derby County). Det fanns även några ”good guys” i form av sympatiske Burnley-managern Harry Potts och Manchester Citys legendariske Joe Mercer samt Bill Nicholson i Spurs. För att nämna några exempel.

Alf Ramsey hade också förmånen att ha ett genuint stöd av sin ordförande John Cobbold. En excentrisk, varmhjärtad och oerhört trevlig man. Nästan som en karaktär i en bok av PG Woodehouse, det vill säga en komisk överklassfigur. Säger också en del om Ipswich, då en i fotbollens värld så pass udda figur som Cobbold satt som ordförande.

Ett citat som på många sätt definierar Cobbold:

”The only crisis we had ever had in this club was when the white wine served in the boardroom was not sufficiently chilled.”

Ipswich lagkapten under 70-talet, nordirländaren Allan Hunter talade nog för hela laget när han konstaterade:

”To describe him as eccentric is only half the story. He was incredibly generous… was at home in any company… [and] I am in no doubt that he was by far the nicest person I ever met.”

Ligasegern gav Alf Ramsey jobbet som förbundskapten för England och medan han tog hem VM-pokalen, så åkte Ipswich ur högsta divisionen 1963/64 och skulle inte ta sig upp igen förrän 1967/68. Något år senare tog en annan framtida engelsk förbundskapten över laget – Sir Bobby Robson. Han skulle ta Ipswich till lika höga höjder och under en längre period, även om han aldrig skulle få bestiga toppen i form av en ligatiteln som Sir Alf Ramsey lyckades med.

Källor: The Sixties Revisited, Jimmy Greaves with Norman Giller (Queen Anne Press, 1992), http://twohundredpercent.net/, wikipedia