Kategoriarkiv: Old School Football på Svenska Fans

Ståpäls och underverk

Champions League ikväll. Då kan jag inte låta bli att vandra tillbaka till 1982 när Aston Villa stod för ett underverk samtidigt som denna traditionstyngda klubb stärkte Englands plats på Europas fotbollstron.

Lagkapten Dennis Mortimer, mannen som aldrig fick göra en landskamp, lyfte Europacupbucklan mot himlen. För första gången i Villas historia, men för engelska klubbar var det endast en dag på jobbet då det var den sjätte raka Europacupsegern(Liverpool, 1977, 1978, Nottingham, 1979, 1980 och Liverpool 1981).

För Aston Villa var det dock ett under. Deras överraskande ligaseger 1981 trodde väl ingen skulle följas av den finaste av alla pokaler, särskilt inte som klubben hade svårt i ligan med tuffa skador och succémanagern Ron Saunders hade avgått i ilskan över att inte få stöd från sin styrelse i ett prekärt läge. Istället leddes Villa av en rätt så anonym assisterande manager vid namn Tony Barton. Dessutom blev den rutinerade målvakten Jimmy Rimmer skadad i inledningen av finalen mot mäktiga FC Bayern Munchen och in kom purunge Nigel Spink som gjorde en hjälteinsats i stil med Busters legendariske målvakt Gordon Stewart i serien Greppet Direkt!

En sannsaga större än fiktiva sagor. Lägg därtill ett moment av magi från anfallstrion som säsongen före dominerat i ligan, men på senare tid drabbats av skador och formtapp. Gary Shaw till Tony Morley som till slut finner Peter Withe.

En förtrolland stund som jag skildrat i boken Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna. En stund av ståpäls, oavsett om du är Aston Villa-supporter eller ej. En stund då engelsk fotboll var bäst i Europa.

IMG_8101


Mike Summerbee – livet på den oallvarsamma sidan

Lite tisdagsgodis…

En magisk treenighet: Colin Bell, Francis Lee och Mike Summerbee. Gubbar som skapade magi när optimismens 1960-tal gick över till ett kärvare 70-tal. Men fotbollsspelarnas stjärnstatus stärktes ikapp med att löner, hår och polisonger blev allt ymnigare.

Ett kort utdrag ur Old School-skribenten Jon Lidbergs artikel om de tre:

Mike Summerbee var den mest utåtriktade och den som i ungdomens dagar rörde sig mest i Manchesters nöjesliv. Han var bästa kompis med Uniteds George Best och de ägnade stora delar av sin fritid åt klubbande och kurtiserande med damer. Summerbee berättar i sin biografi att han och Best under en period i hemlighet hyrde en lägenhet tillsammans för att kunna koppla av på helgerna. Detta var något som inte hade setts med blida ögon av de bägge klubbledningarna, därav hemlighetsmakeriet. Under en period drev de en boutique tillsammans där de sålde skjortor. Det gick dock inget vidare och det projektet lades ner. Summerbee drev även under en period ett klädföretag med Bobby Moore, inte heller det blev någon succé och skrotades efter ett tag.

När Summerbee träffade sin blivande hustru Tina så lugnade han ner sig med utelivet. Detsamma gällde ju som bekant inte för George Best. När Summerbee skulle gifta sig med Tina så var det naturligtvis George Best som var Best-man. Summerbee berättar att när de kom fram till kyrkan så pekade Best på en mur och sade: “Ser du muren?” Ja, vad då?, undrade Summerbee. “Hoppa över den och spring det fortaste du kan så är du en fri man igen”

En annan rolig anekdot Summerbee berättar i filmen är när han råkar tackla den hårdföre United-mittfältaren Nobby Stiles i tron att det var någon annan. Den ökände tuffingen vänder sig upp mot Summerbee och frågar: “Vad gör du Mike?” Summerbee svarade då: “Förlåt Norbert, jag trodde det var någon annan. Stiles replik? : “You better start running and you better keep running”

Läs hela artikeln på Old School Football.

Mike Summerbee kommer tyvärr inte med i Tipsextra-bokens bästaelva för Manchester City, mest därför att han spelade för få matcher i Lars-Gunnar Björklunds tv-skapelse. Men mycket av nostalgin kring Tipsextra bygger på herrar som Summerbee, det vill säga de som banade väg och redan var etablerade stjärnor när programmet startade 1969.

Mike-City

 


Skandalen i Charity Shield 1974

Dags för avspark i Community Shield (tidigare Charity Shield). Tecknet på att Premier League bara är en vecka bort. Frågan är dock om London-derbyt mellan Chelsea och Arsenal kan bjuda på samma dramatik som 1974, då nytillträdde Leeds-managern Brian Clough hade en hel spelartrupp emot sig medan motståndarna Liverpool FC skulle fira av den legendariske Bill Shankly.

För första gången spelades Charity Shield på Wembley samt direktsändes i tv. Två klubbar med helt olika utgångspunkter inför matchen. Regerande ligamästarna Leeds vars legendariske manager Don Revie avgått för att ta över engelska landslaget. Ett Leeds som med ungefär samma spelartrupp inte bara var ett av Englands bästa utan även ett av Europas vassaste lag de senaste tio åren. Att Brian Clough skulle ta över efter Revie kom som en blixt från klar himmel. Kan jämföras med att Margaret Thatcher plötsligt under hennes tid som konservativ premiärminister skulle dyka upp som Labours partiledare.

Läs hela artikeln på Old School Football.


Fotboll är ett spel för idioter

Lördag kväll. The Championship är igång och nästa vecka startar äntligen Premier League. Tidigare idag avnjöts fighten mellan Fulham och Norwich, 1-1. Redan igår startade Derby County borta mot Sunderland och fick 1-1 medan Nottingham Forest vann över Millwall med 1-0. Derby och Nottingham, två klubbar Brian Clough tog till himlen.

Det går inte att överdriva Brian Cloughs avtryck i fotbollshistorien. Sannolikt den mest karismatiske managern genom alla tider. På gott och ont. I kommande bok Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna blir det en hel del Brian Clough, då både Derby County och Nottingham Forest är bland de femton mest visade klubbarna i Tipsextra. Forest är till och med en av de allra mest visade med hela 39 matcher.

Nå, förutom att göra ohämmad reklam för min bok som kommer om ett par veckor, så sitter jag med en öl och kollar på Clough-dokumentärer på You Tube. Man kan ha en sämre lördagsunderhållning.

Snart ska jag återgå till Viv Andersons biografi, First Among Unequals, för det var den som påminde mig om Cloughie. Högerbacken Anderson blev för övrigt den förste svarta spelaren i den engelska A-landslaget så sent som i slutet av 1970-talet. Genombrottet kom i Nottingham Forest under Brian Clough. Anderson beskrev sin manager som den främste och då skulle han senare spela för managers som George Graham och Sir Alex Ferguson.

Viv Anderson

Allt handlade om utstrålning. För Clough var fotboll en enkel sport som spelades av idioter och idioterna kunde inte misslyckas att bli framgångsrika, förutsatt att de gjorde som de blev tillsagda av ett geni. Och geniet var givetvis Clough själv.

”Pressure, is going down a pit every day to dig coal”, menade Clough som ofta framhöll att det fanns viktigare saker i livet än just fotboll. Träna hårt kunde man göra på försäsongen, men när väl matcherna startade handlade det mer om Five-a-side och instruktioner som spela till närmaste röda tröja och håll bollen efter marken. Clough hatade långbollande. Försvararna fick blott en instruktion då han pekade på målburen under en träning:

”That there is MY net. Keep the ball out of MY net, that´s what I pay you for.”

Ofta handlade förberedelser inför viktiga matcher om vila och träningsförbud. Ibland till och med nöjestripper till Mallorca och det hände att spelarna fick ta sig en öl eller två.

Historierna tar aldrig slut om denna manager-gigant, men nu är det dags att stänga ned datorn och återgå till Viv Andersons biografi.  Imorgon tar Bolton emot Leeds i The Championship.

Leeds, laget Brian Clough hatade och hånade, bara för att sedan bli dess manager under blott 44 dagar 1974, då spelarna han hånat knappast ville följa Cloughs genialitet. Inte minst därför att de redan vunnit nästan allt. Och inledande kommentarer från Clough då han bland annat menade att liraren Eddie Grays skadebenägenhet var så illa att hade han varit en tävlingshäst så vore han skjuten för länge sedan, underlättade knappast för en bättre stämning.

Sov gott, och för er som vill förbeställa boken Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna så kan ni redan nu gå in på adlibris, men om någon vecka eller två kommer ni även ha möjlighet att beställa via denna sida och Old School Footballs Facebooksida.


Kvalfyllt med Tipsextraprofiler

Det tandlösa flinet. Jag kan än idag plocka fram det ur minnesbankens mer traumatiska skrymslen. De där som aldrig riktigt går att förtränga, som när Joe Jordan avgör för Skottland mot Sverige i VM-kvalet 1981. Och hans partner i crime den kvällen var en viss John Robertson på vänsterkanten.

”John Robertson was a very unattractive young man. If one day, I felt a bit out of colour, I would sit next to him. I was bloody Errol Flynn in comparison. But give him a ball and a yard of grass, and he was an artist, the Picasso of our game.”

(Citat Brian Clough)

Läs hela artikeln om den där ödesdigra kvällen på Old School Football på Svenska Fans.

Det blir för övrigt en hel del om inte minst John Robertson i boken Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna.

Robertson Jordan


Old School Football #33 – engelska managers, ny studio och Europacuplycka

Direkt från den nya studion virrar Old School vidare bland usla och lysande engelska managers samt den där magiska dagen i september 1978.

Det blir en genomgång av flertalet brittiska managers framfart från ligans början 1888 fram till idag, och då går det ju inte att undvika en viss Sir Alex Ferguson.

Dessutom en tvekamp mellan Merseysides två kungar av Guds nåde under 60- och början av 70-talet.

Sedan blir det solsting, John Robertson, Colin Barretts volley och Larry Lloyd som hade Kenny Daglish i sin ficka.

Ja, och så kan jag inte låta bli att snurra in i tankebanor om min nya mikrofon, studio och USAs bragd mot Sovjetunionen i OS i Lake Placid 1980…

Old School Football Podcast – i väntan på lördag.

Lyssna

Skål på er!


Stones klar för Manchester City

John Stones är klar för Manchester City för 47,5 miljoner pund, där han under ledning av Pep Guardiola utvecklas från lovande till en stjärna.

Vid midnatt registrerades Evertons John Stones i Manchester Citys spelartrupp inför Champions League. Men inget hördes från varken Everton eller Manchester City. Det var och tydligt att nummer 24 i Citys trupp gick under namnet John Stones. Då det handlade om UEFAs officiella hemsida uppstod viss förvirring. Klubbarna hävdade att ingen affär var klar och UEFA svarade något konfunderat att de skulle undersöka saken.

Men ganska så raskt skickades bilder på en John Stones som leende skriver på för Pep Guardiolas Manchester City. Allt klart.

Läs mer på Everton Svenska Fans


Svenska Fans tror Everton hamnar nia

Svenska Fans Englands-redaktioner tror att Everton hamnar nia denna säsong. Tror inte det är orimligt. Försökte ge min syn på läget. Något orolig.

Läs artikeln på Svenska Fans


Sommarlovspodd #24

I dagens podd tar vi därmed farväl, men funderar också över ritualen varje torsdag när podden spelas in och ska klippas. Dessutom en liten historisk hyllning till Premier Leagues nykomligar Burnley FC samt en genomgång av ligans mest framgångsrika managers genom tiderna, eller snarare hur den framgångsrike engelske managern blott verkar vara ett minne.

Och så en rad Danny Blanchflower-citat samt Dirty Leeds eller Super Leeds?

Lyssna på (repris) Old School Football Podcast #24


Sommarlovspodd #23

Återigen vek sig Tottenham Hotspur i slutet och än en gång gick man miste om ett ligaguld, som så många gånger förr genom historien. Vi minns dock Push and Run, Arthur Rowe, Bill Nick, Danny Blanchflower och allt det där som gör Spurs till den magiska klubb den ändå är. Ja, och så tar vi upp en skamfläck och de sex bästa lagen under 60-talet.

Arthur Rowe tog Tottenham till den första ligatiteln, medan en av hans spelare – Bill Nicholson – som manager tog klubben till storhet några år senare. Det går inte att förstå Spurs utan att förstå Rowe och Bill Nick. Push and Run, dubbelvinnarna 1961 med det magiska mittfältet, den första UEFA-cupen, lirarna, glamouren, stilen… Ja, Tottenham blev under Bill Nicholson en storklubb, vilket den fortfarande är idag och på den tiden var det inte fråga om någon Saint Totteringham´s Day.

Dessutom beger vi oss till Goodison Park 1964, då Dirty Leeds kom på besök, vilket resulterade i en skandal och skamfläck för engelsk fotboll. Avslutningsvis utnämns de sex bästa lagen under 60-talet.

Lyssna på (repris) Old School Football #23