Crescendot kom nog strax efter, närmare bestämt på 70-talet. Ett av de stora tillfällena var när Chelsea besegrade mäktiga Leeds i FA-cupfinalen 1970 med Peter Osgood, Charlie Cooke och Alan Hudson och company.
Samma säsong vann Everton ligan med eleganterna i mittfältstrion The Holy Trinity i spetsen. Howard Kendall, Alan Ball och Colin Harvey. Något jag återkommer till framöver, men nu tänker jag på Chelseas FA-cupfinal mot Leeds. Samtidigt vann Joe Mercers magiska City med Colin Bell, Francis Lee och Mike Summerbee ligacupfinalen över Jeff Astles West Bromwich.
Den första finalen sändes i Sverige den 11 april 1970 och slutade 2-2. Peter Houseman och Ian Hutchinson gjorde målen för Chelsea medan Jack Charlton och Mick Jones nätade för Leeds. Det var också klubben från Yorkshire som dominerade och Chelsea fick vara rätt nöjda med oavgjort. Bland annat hade David Webb oerhört svårt att stoppa Leeds ytter Eddie Gray. Den lekstugan bommades dock igen då man i returen satte mittbacken (och en av ligans fulaste spelare, tillsammans med Leeds Norman ”Bite Yer Legs” Hunter”) på högerbacksplatsen – Ron ”Chopper” Harris.
Men mötet som troddes bli brutalt, blev istället underhållande (ja, eller brutalt och underhållande), vilket även fortsatte i omspelet där Leeds tog initiativet. Mick Jones gav Yorkshire-laget programenligt ledningen och nu fanns väl inget som kunde stoppa dem..? Men efter ett magiskt samspel mellan Peter Osgood och Charlie Cooke var det kvitterat av ”The Wizard of Os” – Peter Osgood. Dessutom avgjorde David Webb på nick efter ett långt inkast. En makalös revansch efter förnedringen i första finalen av Eddie Gray. Jätten var fälld och Chelseas Swinging Sixties-gäng skrev in sig i historien.
Det var också i denna final som Eddie McCreadie satte in sin berömda karatespark mot Billy Bremner, vilken inte resulterade i något annat än en kontring och lysande målchans för Chelsea… Just omspelet dömdes om av domaren David Elleray 1997 (givetvis via tv-bilder) och han delade ut sex röda kort och tjugo gula…
Uppesittarkväll och skinkan är klar. Dags för glögg och lite nötter kanske? Ackompanjerat av smäcker poetiskt högtravande klassiker i form av sofistikerad humor och välsvarvade nödrim som präglade främst 80-talet och början på 90-talet. På bästa sändningstid – Nöjesmassakern, Werner och Werner, Rattmuffen, Olle och Helge, Steve med Lloyden, trollet Rulle, anal magnetism och så vidare. Det ni ungdomar, kallar jag kärv humoruppfostran!
Vår Julskinka har rymt, med mitt favoritrim: ”… det tycker vi är grymt.” Efter skinkinslaget med Werner und Werner följer lite andra svenska julklassiker av det lite kärvare slaget.
Vassa ordvitsar för barn med trollet Rulle…
Och så Rattmuffen med rattmuffexperten Petter Niklasson… Rattmuff på.
Julen är i mångt och mycket nostalgins tid, åtminstone för mig. Repriserar därmed en artikel på Old School Football Svenska Fans. En lyxig vimpel med små bilder på FC Barcelona-spelare blev nämligen som en raketmotor för ett spirande fotbollsintresse.
Fann den i en påse i förrådet. Alldeles nyligen. Letade nog efter något tråkigt, men det har jag glömt. Bara för en liten vimpel som väcker så mycket minnen.
En liten vimpel, men den har betytt mycket. Den fick en alldeles speciell plats bland mina fotbollsprylar under de där åren i början av 80-talet då mitt intresse för fotboll exploderade.
Vet inte exakt vilket år vimpeln gjordes, men jag antar att det var runt 1979/80, eftersom spelare som anfallaren Quini och mittbacken Alexanco kom till Barcelona det året och de är ju med på vimpeln tillsammans med yttern Carrasco som jag därefter följde med stort intresse i det spanska landslaget under tid då de inte direkt rosade marknaden.
Veteranen Asensi hade jag hört talas om och hans namn klingade vackert. Nästan som tennisspelaren Adriano Panatta (visserligen italienare, men klangen i namnen är lika härlig. Finns ingen logik bakom, bara känslor), vilken jag också fascinerats av under en period då tennis var intressant att följa med rumänen Ilie Nastase, Björn Borg och amerikanerna Arthur Ashe, Jimmy Connors och John McEnroe, för att nämna några. Asensi lämnade dock Barca 1980, vilket leder mig till slutsatsen att det inte kan vara efter 1980. Ett år då jag fyllde tio år och intresset för fotboll tog fart. Everton var mitt favoritlag sedan 70-talet, men det var nog Malmö FF:s äventyr i Europacupen 1979 som fick fart på fotbollsintresset tillsammans med West Hams magiske mittfältare Trevor Brooking som avgjorde FA-cupfinalen 1980. Samtidigt som jag själv började spela fotboll. Sent kan tyckas i dagens idrottshets, men det funkade då.
Nu lackar det mot jul och även om fotbollstittandet går in i ett ännu mer intensivt skede, enligt gammal god tradition i England, så blir det lite mer sporadiskt med nya artiklar från Old School Footballs sida. Familjen och julstök kallar. Därför länkar jag idag inte till någon egen artikel, utan till varje måndags stora händelse – EuroTalk. Just i detta program ser vi David Fjäll i en mycket vacker tröja skänkt av Swedish Toffees i vad som nu måste anses vara en fin tradition. Dessutom nämns mina spalter på Svenska Fans (runt 6-7 minuter in), vilket givetvis värmer extra till julglöggen.
Idag ställs Watford mot Liverpool i vad som på förhand får ses som en rätt oviss tillställning. Old School Football Podcast tar upp en annan match mellan lagen som spelades i Tipsextra på 80-talet. Då var Liverpool nästan oslagbara och Watford hade tagit sig från fjärdedivisionen till en andra plats bakom Liverpool åren 1978 till 1983. Dessutom tog sig The Hornets till FA-cupfinal 1984. En saga större än Åshöjdens BK som kan vara värd att minnas i en artikel jag skrev för Old School Football tidigare i år.
Old School Football riktar blicken mot nykomlingen Watford FC och Sir Elton John för att väcka minnen från en magisk bragd i slutet av 70- och under första halvan av 80-talet.
I december 2014 står Sir Elton John i mittcirkeln på Vicarage Road. Familjen är med. Barnen är iklädda Watfordmössor. Poplegenden blickar upp mot nyligen invigda Sir Elton John Stand och börjar tala till den publik som varit honom minst lika trogen som konsertbesökarna.
Tid har passerat sedan en 12-årig kille vid namn Reginald Kenneth Dwight som aldrig missade en match på Vicarage Road blivit en av de mest framgångsrika poplegendarerna genom tiderna under namnet Elton John i en framgångssaga som till och med fått honom adlad. Ändå, när allt kommer omkring, är denna dag den 13 december 2014 sannolikt hans stoltaste stund. Klubbens han älskar så pass mycket att han varit dess ägare och ordförande mellan 1976 och 1997 samt därefter en nog så aktiv supporter.
Avslutar säsongen 1980/81 för denna gång med en artikel om skytteligan och säsongens övergångar.
De allt sämre ekonomiska förutsättningarna ledde till en allt lugnare transfermarknad än hysterin som rådde från 1979/80 och skytteligan togs hem av en rödhårig skotte som senare skulle ersätta Maradona i Barcelona.
Föregående säsonger och även sommaren före ligastarten toppade den spenderarglädje som startade när Nottingham Forest spräckte miljonpundsgränsen för en viss Trevor Francis som anlände våren 1979. Därefter skulle det bli färre stora miljonvärvningar under en period. När väl säsongen 1980/81 var igång (fanns ju inga transferfönster på den tiden) passerade endast två spelare miljonpundsgränsen, men båda skulle bli praktfiaskon.
skribentper 