Etikettarkiv: fotbollsnostalgi

Galna tacklingar – Gazza vs Forest

I en serie om fem små inslag om galna tacklingar börjar vi med en stilstudie av Paul ”Gazza” Gascoignes ”överengagerade” insats i FA-cupfinalen mot Nottingham Forest 1991. 

Kvällen före FA-cupfinalen 1991 är Paul Gascoigne så mentalt uppskruvad att han inte kan vara still, än mindre kan han sova. Till slut får han en spruta och somnar. Det är hans sista match på engelsk mark och dessutom en chans till få lyfta alla engelska fotbollsspelares dröm – FA-cuppokalen. Det är tydligt att han är övertaggad, men nu går det inte att stoppa. Nästan direkt efter avspark halvmissar han en boll och sätter dobbarna i en Nottinghamspelares bröst. Några minuter senare ger han sig in i en vansinnig tackling av Gary Charles strax utanför eget straffområde. Otroligt nog blir det inget kort, men Stuart Pearce gör 1-0 på frisparken, medan Gazza måste utgå på grund av skada. Spurs vänder dock och vinner till slut finalen. Innan banketten åker laget förbi sjukhuset med pokalen och vinnarmedaljen.


Snedspark: ”Svit-Janne” och tandläkarstolen

Snedspark – aktuellt, inaktuellt, halvsant och något raljerande

Förbundskapten Janne Andersson är tydligen sur, då en av våra kvällsmedia slog på stora trumman eftersom han bor i en stor svit. ”Svit-Janne” är nog den i hela VM som skulle göra vad som helst för att inte hamna i någon form av lyxfälla. Karln promenerar ju till jobbet på vardagarna. Och då har han ändå rätt långt att gå. Om det inte vore så stora avstånd i Ryssland, skulle han nog åtminstone ta cykeln till matcherna.

Men frågan är om vi ändå inte ska vara tacksamma för att fotbollsförbundet lyckas boka vettig logi åt de sina. Det har ju inte alltid gått så bra…

Under för-VM 1970 inkvarterades Sverige på ett lyxhotell, vilket förbundet meddelade förhoppningsfulla spelare även var bokat till själva turneringen. Men gruppmotståndarna Italien hade hunnit före och paxat hela hotellet till sig själva. Sverige fick bege sig till en by långt bort och inkvarteras på ett gammalt nedlagt ålderdomshem, där endast ett biljardbord och en gammal tandläkarstol fanns som underhållning. Allt var minst tjugo minuter bort med buss eller bil, inklusive mat. Dessutom i sällskap av tungt beväpnade vakter. Italien vann givetvis gruppspelsmatchen.

I VM 1974 i Västtyskland hade dåvarande förbundskapten Georg ”Åby” Ericsson bestämt sig för att samma misstag inte skulle ske igen, utan bokade ett helt okej hotell. Däremot hade förbundet glömt att förlänga bokningen till efter gruppspelet, då Sverige faktiskt gick vidare, vilket förbundet tydligen inte räknat med.

”Svit-Jannes” rum sägs dock i första hand inte vara ett ställa att sova på, utan där sitter alla och jobbar. Hela tiden. Det leder till mentala bilder från Bill Clintons presidentvalkampanj 1992, där allt styrdes från ett ”War Room”. Telefoner som ringer, kreativitet och arbete dygnet runt. Allt det där som Donald Trump hinner göra på golfbanan, simultant med andra saker, så utvecklingen går ändå framåt.

Man får verkligen hoppas att Janne får lite sömn i vart fall. Annars kan det bli tokiga beslut, som när George ”Åby” Ericsson i VM 1978 bytte in anfallaren Ralf Edström när vi egentligen borde sett till att hålla det oavgjorda resultatet mot Brasilien. Inte försöka avgöra, utan ”svälja bollen”. Nu fick Brasilien det avgörande målet bortdömt i den absolut sista minuten, då domaren Clive Thomas mat- och sovklocka ringde i samband med att bollen seglade in mot nätet. Så i någon mån fungerade ”Åbys” taktik, även om Thomas fick lite kritik för sitt Skalmans-agerande.

Man kan inte heller låta bli att undra över hur det gick till på ”Åbys” tid, när det gäller så kallade ”War Rooms”. Han var ju inte ens intresserad av taktik. I VM 1974 skötte ju ”Laban” Arnesson den biten helt själv och 1978 fick Tord Grip hålla på med sådant oväsentligt. ”Åby” ville se bra fotboll, inte taktisera och hålla på. Tror inte ”Åby” hade gillat en ”Laban” eller Grip sittandes med veckade pannor vid sängkanten, ringa i ett, käka skräpmat och gestikulera om löpvägar när ”Åby” skulle försöka få sig lite skönhetssömn. Om några problem skulle uppstå, visste ju ”Åby” att Bosse Larsson fixade biffen.

Bosse kunde allt. Problem i försvaret? Sätt in Bosse som mittback? Behövs mer kreativitet på mittfältet? Sätt in Bosse på mitten? Gör vi för lite mål? Skicka upp Bosse, så kommer vi igång? Nu fick vi straff! Ok, låt B… Nä, förresten vi tar Staffan Tapper. Men då missade Sverige-matchen om tredje pris också, då Straffan Tapper inte lyckades överlista den polska målvakten, men istället bli för evigt hågkommen och Sverige bommar chansen att komma bland de fyra bästa.

Vid närmare eftertanke är det nog vettigt med en svit. Man kan aldrig bli nog förberedd.


På väg mot Barking

Shrewsbury och Wimbledon är igång samtidigt som jag försöker bekanta mig med kartan över Barking i östra London. Ska se West Ham vs Everton i maj och då tänkte jag passa på att äntligen få grepp om varför just Barking lyckats producera fotbollsspelare som Sir Bobby Moore, Sir Trevor Brooking, John Terry, Bobby Zamora med flera.

Men även mindre lysande lirare som olyckskorpen Glenn Keeley som endast gjorde en halvlek (inte ens det) i Everton då han blev utvisad i ett Merseyside-derby samt uppsnurrad av Kenny Dalglish och Ian Rush. Han fick aldrig dra på sig en blå tröja igen. Men detta Barking… Måste vara nåt i luften? Eller i parkerna..?

Tips om Barking och dess fotbollskultur tas emot med stor glädje.

 


AFC Wimbledon – från Crazy Gang till medlemmarnas klubb

Idag drabbar Shrewsbury Town och AFC Wimbledon samman i League One. För bortalaget är det en oerhört viktig match i kampen om att klara kontraktet.

AFC Wimbledon, vilka kommer ur det fruktade och ibland något skamfilade Wimbledon FC – The Crazy Gang, är idag en medlemsägd klubb som inte alls strävar efter att locka till sig spelartyper som Vinnie Jones.

Wimbledons historia fängslar och det är en av de där klubbarna som fortfarande slår an en nostalgisk sträng hos oss som älskar engelsk fotboll.

Lyssna gärna på en Old School-podd från 2017 om AFC Wimbledon och dess historia.


Derbyt i Birmingam …

… pågår just nu. Aston Villa tar emot den gamla rivalen Birmingham City med målet att ta sig upp på den andra direktuppflyttningsplatsen i The Championship. För Birminghams del handlar det om lokal stolthet och strävan efter att stabilisera upp en säsong på svaj …

Ta en kaffe, slå på tv:n (Viasat och Viaplay) och hänge er åt lite söndagsnjutning. Eller så kan ni ta del av lite nostalgiartiklar från Old School Football.

Läs om Aston Villas makalösa lagbygge som slutade med ligatiteln 1980/81 samt Europacupseger 1981/82.

Eller om det märkliga fenomenet Birmingham City – storstadsklubben som aldrig växer upp.

Eller så kan ni bege er tillbaka till 1970-talet och följa ett lagbygge som hade förutsättningar att bli något, men som fick pyspunka. Men i just detta gäng fanns fler stora Birmingham-profiler.

Birmingham City vs Derby 1974

Aston Villas väg i Europacupen 1981/82


Eleganterna

Sitter och klipper det sista i veckans podd som handlar om eleganter. The North London Derby väntar i helgen, men nog saknas där riktiga lirare som Liam Brady och Glenn Hoddle! Old School minns.

Dator_podd

För att inte tala om West Hams Bobby Moore och Trevor Brooking. Spelartyper som inte ens finns kvar. Till synes långsamma, men med magiska fötter och med en spelintelligens som gjorde att de visste vad som skulle hända före någon annan. Spelare som Sam Allardyce inte ens skulle ge en chans i U23-laget.

Podden kommer senare under eftermiddagen, men gå gärna in och läs Jon Lidbergs första artikel i serien om Bobby Moore eller läs en artikel från 2015 om Trevor Brooking. Det blir desto mer Brady och Hoddle i podden.

Brady

 

 


Fallna hjältar: Bobby Moore

Old School-skribenten Jon Lidberg tar med oss på en resa som handlar om Bobby Moore. Sannolikt den elegantaste halvback som dragit på sig den engelska landslagströjan. Kapten i West Ham, kapten i England och världsmästare 1966.

Läs del 1 i historien om Bobby Moore


%d bloggare gillar detta: