I ett långt resonemang som sträcker sig en bra bit förbi initierad nördighet funderas över vad som krävs för att vinna ligan. Då och nu. Det måste säga klick.
Det kategoriseras och söks i historien efter samtliga ligasegrares gemensamma framgångsrecept. Ett resonemang och tanke som knappast är färdig eller ens begåvad, men förhoppningsvis ett inspel i en intressant diskussion om vad som har krävts och vad som krävs för att ta hem ligan. Samtliga ligasegrare från 1960 och framåt dras över allt för få kammar.
En diskussion som blir extra intressant idag med Leicester Citys framfart som på många sätt påminner om hur klassiska mästarlag byggdes förr.
Men det blir också George Easthams kamp mot slavkontrakt och spelarnas ökade rättigheter i början på 60-talet. Old School Football tittar lite extra på en Tipsextra-match från 1973 mellan Tottenham och Manchester United, vilka drabbar samman i en utomordentligt viktig match i helgen. Dessutom Aston Villas väg till ligaseger 1981. Ja, och så det där magiska ögonblicket då det säger klick mellan klubb och framgång.
Nu kommer listor och snack om vilken skrälldignitet en eventuell Leicester-seger skulle få. I Old School Footballs Podcast #11 gick jag igenom ligahistorien från 1888 till idag och fann tio skrällar, vilka sedan kan jämföras med en Leicesterseger.
Men för er som hellre läser så finns listan också i en artikel på Tippa stryktipset. I artikeln fokuseras mer på den ekonomiska utvecklingen som bakgrund till Leicesters eventuella skräll.
Leicester vägrar att släppa greppet om titelfighten medan Tottenham och Arsenal hänger på, dock kanske för sent i The Gunners fall. Manchester-lagen får rikta in sig på en kamp om fjärdeplatsen mot West Ham United.
Tiopodcastjubiléet firas med hjälp av en märklig associationsresa som börjar med en psalm och slutar med Ian Rush. Dessutom en fotbollsanpassad bröllopsmarsch.
Henry Francis Lyte skrev psalmen som ger ståpäls och så lite bröllopsmarsch. Därefter en utvikning om den brittiska överklassen som speglas i Arga snickaren-deltagare och mynnar ut i Ipswich Town excentriske ägare. Dessutom Javisst, herr minister och PG Woodhouse. Retorik, politik och annan lögn. Arsenal som tappade bucklan till Wales och den första BBC-sändningen från en FA-cupfinal. George Allison och Herbert Chapman.
Och mannen som passade med huvudet. Men framförallt en kamp mot det förflutna när Old Schooll Football podcast reviderar all star-laget som jag tog ut som brådmogen 16-åring. Dessutom mer musik än vanligt.
Den 8 januari 1987 skrev jag en brådmogen artikel i en lokaltidning i min hemstad Boden. Fann alstret, tillsammans med flertalet andra, nyligen i en klippärm som min ömma moder började på en gång i tiden. Sexton år gammal knattrade jag på skrivmaskinen om alla möjliga ämnen som skulle ha lokal anknytning. Artiklarna korrades inte särskilt noga och faktum var att jag tror att han som var ansvarig för att sätta texten lyckades stöka till det lite extra, så de var fyllda med meningsbyggnadsfel och märkliga felstavningar. Till mitt försvar ska sägas att det är inte så lätt för en sextonåring att varje vecka hitta på något spännande som händer för unga i 80-talets Boden. Dessutom kan jag fortfarande ha problem med meningsbyggnad… Tyckte jag gjorde det rätt bra med diverse läsktester (päronsoda vann), discobesök, reportage från budoklubben och så vidare. Men när idéerna tröt skrev jag till slut att det var jäkligt tråkigt i Boden på söndagar. Det blev också enda gången jag fick lite reaktioner på mina artiklar, då en del arga föreningsmänniskor skrev insändare och menade att det fanns massor att göra.
Dessutom har man ju inte obegränsat med tid som sextonåring, vilket får konsekvenser på researchen. Tror nog de flesta i min klass och i handbollslaget fick ikläda sig olika expertroller i diverse ämnen. Alltifrån ungdomslitteratur till musikgenrer. Just den senare var en artikelserie jag aldrig borde givit mig på. Det visade sig att det fanns alltför få äkta musikentusiaster i min närhet, särskilt problematiskt var det när min kompis reggea-experten endast hade en LP-skiva i genren. Min journalistiska bana kulminerade i samband med att jag inte längre orkade komma på ämnen, utan åkte hem till en kompis som jag tyckte var ganska kul och på något sätt ansåg jag väl att det inte kommit fram riktigt. Så det blev en helsida om en riktigt bra kille.
Givetvis kunde jag inte hålla mig ifrån engelsk fotboll. Den lokala anknytningen motiverade jag med att de två fotografierna med autografer – föreställande West Hams elegant Trevor Brooking och Kevin Keegan som gjorde reklam för Newcastle Breweries – faktiskt fanns hemma hos mig i Boden och att skriva och be om autografer var något vi lokalungdomar gärna gjorde. Givetvis en lögn, eftersom en sextonåring knappast skriver och frågar efter autografer. Vore ju att bruka våld på ens eget coolhetsvarumärke. Men eftersom jag skrev om det, så kan jag inte ha varit så rädd. Eller så var jag bara korkad. Eller desperat att komma på ämnen. Säkert alla tre.
Däremot tog jag i artikeln ut ett all star-lag, vilket är ganska intressant. Tänkte ägna veckan åt att analysera hur bra eller uselt jag resonerade. Men avslöjar redan nu uppställningen. Kan dock vara bra att ha vetskap om att Arsenal var laget för dagen. Everton och Liverpool var klubbarna som dominerat åren före och Manchester United var alltid favoriter som floppade. The Gunners överraskade rejält med att i januari 1987 faktiskt ligga i topp med ett ungt lag. Det påverkade givetvis mina uttagningar. Till slut blev det ändå Everton som vann ligan den säsongen, före Spurs och Liverpool. Arsenal slutade på en hedrade fjärdeplats. Clive Allen vann skytteligan i stor stil. Mitt inledande resonemang hade också vissa brister, då jag ville poängtera att det fanns säkert spelare som andra tyckte var bättre, men jag hade minsann tagit ut ett lag som skulle fungera som en vinnande enhet. För att leda detta i bevis påpekade jag att man kan inte ta ut Glenn Hoddle, Jan Mölby (Liverpool) och Bryan Robson (Manchester United) i samma lag då de har samma uppgifter… Ja, ni förstår. Möjligtvis blir det en krock med Mölby och Hoddle, men inte Robson.
Laget (4-4-2): John Lukic (Arsenal) – Viv Anderson (Arsenal), Mark Lawrenson (Liverpool), Kevin Ratcliffe (Everton), Kenny Sansom (Arsenal) – Martin Hayes (Arsenal), Peter Reid (Everton), Glenn Hoddle (Tottenham), Kevin Sheedy (Everton) – Ian Rush (Liverpool), Clive Allen (Tottenham).
Återkommer mot slutet av veckan med en revidering efter en något djupare analys av läget i ligan den 8 januari 1987.
I veckans podd berättas om den märkliga historien om när Spurs värvade argentinarna Osvaldo Ardiles och Ricardo Villa. Läs gärna lite om Juntan i Argentina på den tiden samt det kontroversiella VM:et 1978. Ett VM som kommer behandlas i nästa veckas podd.
Osvaldo Ardiles och Ricardo Villa lämnade Argentina under en grym och turbulent period.
En militärjunta under ledning av general Jorge Videla tog 1976 över makten och inledde en regim som skulle gå under beteckningen det smutsiga kriget. En stenhårt repressiv diktatur där politisk förföljelse mot oliktänkande resulterade i tortyr och döden för massor av argentinare. Man tror att runt 30 000 ”försvunnit” mellan 1976-79, då Juntans bekämpning av omstörtande verksamhet pågick som värst. Många hamnade i det fruktade koncentrationslägret ESMA. En av de försvunna och mördade var svenskargentinskan Dagmar Hagelin. Dessutom ska runt 500 barn ha tvångsadopterats.
I samband med fotbolls VM i Argentina 1978 såg därmed regimen en unik chans att förbättra sitt rykte och få lite god PR, inte minst gentemot det egna folket. En framgång och folkfest för Argentinas landslag. Det var med andra ord en kontroversiell värd för VM: et och det talades om bojkotter.
Idag är det poddfredag. Klockan 11.30 finns ett nytt avsnitt ute.
Det sjunde avsnittet av Old School Football podcast svingar sig fritt och ohämmat bland nostalgiska lianer som kretsar kring säsongen 1977/78 samt 1978/79 genom barndomsminnen från ett rum med en bok.
Bland torkat renkött, fläskkotletter och palt minns Old School Football podcast en uppväxt och somrar hos morföräldrar uppe i Boden i Norrbotten. En morbror med Tipsboken 1978/79 triggade ett fotbollsintresse, vilket tog spjärn från Airfix leksakssoldater och en modell av regalskeppet Vasa.
Möten med tandlöse Joe Jordan, West Bromwich Albions magiska lag från 1978/79, Aston Villas begynnande storhet, frågetecken om varför Manchester United fick så många spelare i all star laget, den late Kenny Burns, Kenny Dalglish, Laurie Cunningham, Bob Latchford och Gordon McQueen. Men också Diego Maradonas provspel i Sheffield United, Bill Nicholson, Keith Burkinshaw, Osvaldo Ardiles, Ricardo Villa och Spurs. Ipswich, Nottingham och Liverpool. För att inte tala om Harry Haslam och Oscar Arce i Sheffield United. Juntans Argentina, Antonio Rattin och ett Arsenal med en styrelse som inte trodde på utländska spelare i laget. Ja, och så lite om publiksiffror och övergångar 1978.
Under 80-talet tog Spurs flertalet pokaler och även om The Lilywhites aldrig fick kröna decenniet med en ligatitel kan man lugnt påstå att få lag kunde skryta med större profiler eller lirare. Old School Football ägnar fredag åt att försöka ta ut den bästa Spurs-elvan under 80-talet.
Sannolikt är man ute på minerad mark, då det finns en uppsjö av spelare att välja på. Dessutom lite för mycket tyngdpunkt på den offensiva sidan av planen. Det är därmed en oerhört lirande och offensiv elva, vilket också stämmer ganska väl med 80-talets Spurs och deras glamourösa stil. Ett annat kriterium är att spelaren ska ha varit med i en Tipsextramatch för Spurs under 80-talet.
skribentper 