Ljudet studsar mot plåten hos den gamla damen och ut på plan. Goodison Park gungar på gammalt brittiskt vis, såsom ett minne från förr, men också en påminnelse om att den numera relativt fattiga klubben är historiskt sett en av de riktigt stora. Everton är inte längre en storklubb om man jämför med de rika mastodonterna Chelsea, Manchester City, Manchester United, Arsenal och i mindre mån Liverpool FC och Tottenham. Tjugo år utan en titel samt konstanta problem med ekonomin har cementerat den stolta klubben bland lagen strax under storklubbarna.
Däremot är Everton en stor klubb, kanske en av de allra största. De var med och grundade ligan 1888 (klubben bildades 1878) med titlar spridda över allt från det brittiska imperiets storhetstid i slutet av 1800-talet till 1995 och har endast varit utanför högsta divisionen två gånger på sammanlagt fyra säsonger.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Idag drabbade Spurs och Manchester City samman på White Hart Lane. Den stora frågan var om Tottenham skulle orka rubba mäktiga City. Det blev kross och City verkar återigen ha svårt med jämnheten. Samma historia som ifjol. I februari 1979 var det dock en helt annan agenda. Då handlade det om två lag vars storhetstid var över.
Yttern Peter Barnes hade en fantastisk match, men skulle senare få finna sig i att Malcolm Allison sålde honom till WBA några månader senare tillsammans med Gary Owen.
Tottenham: Mark Kendall, Don McAllister, Jimmy Holmes, Glenn Hoddle, John Lacy, Steve Perryman, Tony Galvin, Osvaldo Ardiles, Gerry Armstrong, Stuart Beavon, Peter Taylor.
Manchester City: Joe Corrigan, Willie Donachie, Paul Power, Gary Owen, Dave Watson (Kazimierz Deyna), Paul Futcher, Mick Channon, Colin Bell, Brian Kidd, Asa Hartford, Peter Barnes.
Uppvuxen i Buster-generationen och med Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK fortfarande i färskt minne har präglat många 60- och 70-talister. Men Eddie Howes Bournemouth överträffar all gammal fiktion med råge. Lilla Åshöjdens BK som mot alla odds klättrade upp genom divisionerna och tillslut nådde nästan ända fram till allsvenskan. Men bara nästan, för hela vägen hade varit så pass osannolikt att det inte hållit som fiktion. Då. Åshöjdens huvudpersoner – bröderna Jorma och Edward Engmark – blev sedan proffs i Everton FC. Inte i böckerna, men väl i serietidningen Buster någonstans runt 1983. Och samtidigt hade först Swansea tagit sig från den allra lägsta divisionen upp till en sjätteplats i högstaserien för att följas av Elton Johns Watford, vars bedrift sträckte sig till en andraplats och en FA-cupfinal. Undrens tid var här och verkligheten överträffade fiktionen och med ens kändes Åshöjdens kval till allsvenskan inte lika imponerande. Ingenting var längre omöjligt.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Lite lunchläsning… Leif Larsson kommenterade i november 1978 West Bromwich Albion mot Aston Villa på The Hawthornes. Matchen slutade 1-1, men den säsongen skulle WBA bli laget som tog Tipsextra-tittarna med storm. Aston Villa å sin sida hade en nytt storlag i vardande.
Chelsea FC är idag en äkta storklubb. Uppbackad av Roman Abramovic ofantliga rikedom har laget blivit en framgångsmaskin, men det har inte alltid varit så.Klubben bildades 1905, men förutom en FA-cupfinal 1915, så var det tunnsått med framgångar under större delen av århundradet. Chelsea har dock alltid varit en klubb som tagit plats och fick redan på 20-talet rykte om sig att vara en förening som lockade stora namn. Men egentligen var det först på 50-talet man kan tala om någon form av framgång i och med ligasegern 1954-55. 60-talet skulle bli ett gyllene decennium, åtminstone för spelarna själva som personifierade The Swinging Sixties. Därefter gick klubben in i mörkret.
Chelsea-spelare poserar som – och med – modeller på sextiotalet, då laget blev lite av en symbol för The Swinging Sixties.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Malcolm Allisons återkomst till Manchester City i början av 80-talet funkade inte som det var tänkt. Peter Swales, ordföranden som vann en maktkamp i mitten av 70-talet, där Allison ställde sig på Swales sida och fick som belöning managerposten. Gamle Joe Mercer, som bildat ledarpar med Allison från 60-talet och framåt, fick lämna. Tillsammans tog de City till deras första storhetsperiod, men Allison var less på att spela andrafiol. Tyvärr fick han ganska snart lämna City. I den mycket ingående dokumentären får vi följa slutet av Allisons återkomst och hur Swales måste ge honom sparken en andra gång.
Ersättare blir Kevin Bond som gjort succé i Norwich City och som spelat tillsammans med Allison i West Ham och det finns helt klart en hel del spänning mellan de tu. Bond får ordning på laget och tar det till en final i FA-cupen 1982.
Peter Swales var en ordförande som satsade stort. Flera spelarköp över miljonen pund, men ingen succé. Bland annat Steve Daley. Förutom en magisk överkamning, så blir Swales arv ganska så dystert, då klubben gick in i en lååååång mörkerperiod efteråt.
Dokumentären sändes i svensk tv på 80-talet och jag minns den som igår.
Ingen manager är så framgångsrik som Joe Mercer i Manchester Citys historia. Utan gigantiska resurser tog han City från division 2 (nuvarande The Championship) till en ligatitel. Under ett antal år på 60- och 70-talet kammade man hem pokaler och spelade lysande fotboll. Mercer var en sann gentleman med en lysande karriär som fotbollspelare i Everton, Arsenal och England bakom sig. En av engelsk fotbolls allra största.
I samtal med 20- och 30-talets allra största stjärna – Evertons Dixie Dean. Kanske någon gång tidigt 70-tal eller 60-tal? Dean och Mercer spelade ihop på 30-talet. Dean är den med det något tunna, flygiga håret och svaga hörseln.
Joe Mercer lyfter ligabucklan som manager för Manchester City 1968.
Idag uppmärksammar vi Manchester City och Joe Mercer lite extra och då kommer man ju osökt in på den lilla orten Ellesmere Port, där Mercer växte upp tillsammans med flera andra av fotbollens stora. Det började med Sam Chedgzoy – han som förändrade reglerna då han tog en hörna genom att dribbla sig hela vägen in i mål.
Läs Old School Footballs artikel om Ellesmere Port, där tråden följs från Chedgzoy, via vännerna och fotbollsikonerna Stan Cullis och Joe Mercer, för att inte tala om Dave ”Canonball Kid” Hickson samt kickboxaren Lee Latchford Evans, döpte efter 70-talets store skyttekung Bob Latchford. Som sagt – nördvarning! Inte för känsliga läsare.
Det finns Manchester City fans spridda runt jordens alla hörn. I en undersökning från 2005 uppskattade man att det var runt två miljoner City-supportrar runt om i världen, varav 886 000 i England. Givetvis är siffrorna säkerligen en bra bit under Manchester Uniteds, Liverpools, Arsenals och Chelseas, men City har kommit allt närmare under den senaste framgångseran efter att Abu Dhabi United Group tagit över och injicerats rejält med medel i klubben, vilket även gett framgångar.
Men det gäller också att se utanför dagens starka strålkastarljus. Manchester City är ett klassiskt engelskt lag vars nyrikedom bara är en fernissa över en gammal nobel klubb djupt rotad i den engelska fotbollens mylla. Faktum är att laget hade ett starkt stöd även innan framgångarna på senare år och när klubben var i sin djupaste svacka i ligans tredjedivision i slutet av 90-talet fanns där ändå runt 30 000 supportrar för att stötta på läktarna.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Leicester City tar hem ligacupen (Coca Cola Cup) 1997 i omspelet mot stjärnspäckade Middlesborough med Fabirizio Ravanelli, Emerson och Juninho. Pontus Kåmark hade plockat bort Juninho i första matchen på Wembley, men den riktigt stora glädjen inföll när Steve Claridge avgjorde i omspelet på Hillsborough. Ett Leicester med Martin O Neill som manager, Emile Heskey på topp och Neil Lennon på mittfältet, för att nämna några.
skribentper 