God morgon, på söndag möts Everton och Manchester City i en intressant match. Men ändå långt ifrån lika intressant som när det begav sig i slutet av 60-talet och början av 70-talet.

Båda lagen spelade en underhållande fotboll och när Paris-kravaller, månlandningar, Flower Power och Woodstock förvandlade världen till något nytt och spännande och lag som Chelsea FC ägnade sig åt The Swinging Sixties genom att ränna runt på Carnaby Street och umgås med modeller i London, så var det fortfarande något kärvare uppe i norr. Men ack så mycket mer framgångsrikt. Fotbollen dominerades av Lancashire och Yorkshire och lag som det rika Everton, Busbys Manchester United, underhållarna från Manchester City och hårdingkollektivet Leeds United.

Framgångspingis – Everton vs Manchester C

Everton vann FA-cupen 1966. Samma år som Joe Mercer och Malcolm Allison tog sitt Manchester City till högstadivisionen. Bara ett par år tidigare hade Evertons manager Harry Catterick invigt en makalös träningsanläggning i Bellefield som hade allt men var också en sluten miljö där Catterick var ensam härskare (Sauron-nivå på honom). Everton tog sig dock till final i FA-cupen 1967/68, men förlorade mot West Bromwich. Manchester City tog dock hem ligatiteln samma säsong. Påföljande säsong blev det en FA-cupbuckla för City efter att de slagit ut Everton i semifinalen. Fast det kontrades med att Everton tog hem ligamästerskapet 1969/70 och City fick trösta sig med en ligacupseger. Den tredje raka titeln för Joe Mercers och Malcolm Allisons lag.

Semifinalen 1968/69

Allt kretsade kring treenigheter

Det vimlade av profiler i lagen, men det kretsade runt treenigheterna. I City var det Colin Bell, Mike Summerbee och Francis Lee som stod för rubriker och skönspel. Dagens motsvarigheter: Yaya Touré, David Silva och Sergio Aguero.

Evertons lagkapten och mittback Brian Labone brukade skämta om att han var en av få spelare i världshistorien som sett på när det första tremannalaget tog hem titeln. The Holy Trinity var ett mittfältet bestående av Alan Ball, Howard Kendall och Colin Harvey. De kunde finna varandra i sömnen.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen presenterar:

Everton of the 60s

Inslåst på Bellefield

En journalist vid namn James Mossop från Sunday Express bjöds en gång in till Bellefield, dock inte på en fredag morgon då pressen brukade få vara där, enligt de mycket rigida rutiner som gällde. Han möttes av en hermetiskt tillsluten anläggning och förstod inte hur han skulle ta sig in. Något han också sa till Evertons målvakt Gordon West som öppnat ett fönster då han såg Mossops sökande efter ingång.

”Hey, how do you get in to this place?”, ropade Mossop och West svarade:

“You should worry, we can´t bloody get out!”

Managern Harry Cattericks kontor var även beläget så han kunde se allt från fönstren som – till spelarnas skräck – täckte nästan alla vinklar av Bellefield. Disciplin var basen för verksamheten, vilket manifesterades genom saker som att alla spelare var tvungna att skriva in sig i en liggare när de anlände. Alla skulle vara på plats före 09.45 och träningen startade 10.00. Prick 09.45 byttes den svarta pennan ut mot en röd, vilket då avslöjade sena ankomster. Catterick fick sedan upp liggaren och granskade resultatet. De som var sena kallades upp och fick i bästa fall veta att de levde, men ofta böter.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.