Etikettarkiv: Harry Catterick

Spelaraffärer från förr – 60-tal

God morgon!

Transfermarknaden förr och nu är olika världar, framförallt när det gäller spelarnas rättigheter i förhållande till klubbarna. Old School Football kommer följa de större övergångarna under vissa år och börjar med de fem största 1960.

Läs hela artikeln på Old School Football.


The Battle of Goodison

God morgon!

Den sjunde november 1964 anländer nyuppflyttade och fruktade Leeds United till Goodison Park, och lagkapten är en adrenalinstint uppumpad Bobby Collins redo att visa sina forna lagkamrater att det finns ett nytt lag i ligan att räkna med, vilket skulle leda till ”The Battle of Goodison”.

Under sextiotalet ökade brutaliteten och cynismen inom fotbollen. Det handlade inte bara om att spela boll längre, utan även att få motståndaren ur balans och skrämma de som inte vågade stå upp i matcher där domarna tillät det mesta i jämförelse med dagens fotboll. Dessutom tog företeelser som ”trash talk” allt mer plats. Och den främsta representanten för denna utveckling har enligt historien blivit Don Revies Leeds, eller ”Dirty Leeds” som de också kallades. Revie tog laget från nedflyttningshot i dåvarande divison 2 (motsvarar Championship idag) till en lång era av framgång med flertalet titlar.

Spelare som Johnny Giles, Norman Hunter och Billy Bremner kan man nog än idag skrämma akademispelare med. Evertons dåvarande mittfältare Colin Harvey beskriver i sin biografi att Leeds var först och främst ett lag med många skickliga spelare.

”Men de hade tagit den fysiska aspekten av spelet till en ny nivå, bortom lag som Bolton om vilka det sas att de skulle sparka ned sina mormödrar!”

De var inte bara skickliga, men framförallt visste man aldrig var nästa tackling skulle komma ifrån. De var listiga och cyniska, enligt Harvey.

De var inte bara skickliga, men framförallt visste man aldrig var nästa tackling skulle komma ifrån. De var listiga och cyniska, enligt Harvey.

Bobby Collins var med och tog dem upp från divison 2 och var starkt delaktig i denna kultur under de första storhetsåren i Leeds.

Men Everton var knappast några duvungar med spelare som Johnny Morrisey som inte hade några moraliska begränsningar på en fotbollsplan. Faktum var att två månader innan matchen mot Leeds hade domare Mr J.E Carr samlat samtliga 22 spelare från Everton och Manchester United i mittcirkeln på Old Trafford för att tala dem tillrätta efter osedvanligt fult spel.

Lägg därtill att Goodison Park kunde vara ett ännu mer skrämmande ställe att komma till då än vad det är idag, så har ni scenen för ett regelrätt krig.

Leeds mittback Jack Charlton konstaterade att när till och med Evertons anfallselegant Alex Young tacklade hänsynslöst, så visste man hur det skulle sluta.

Efter några sekunder blev Evertons centerforward Fred Pickering nedsparkad. Och klockan stod på fyra minuter när Johnny Giles och Evertons vänsterback Sandy Brown kolliderade i en sanslös utmaning. Goodison Park fick ett utbrott och Brown klagade något om dobbar i bröstet och skickade sedan iväg en vänsterkrock mot Giles. Domare Ken Stokes hade inget annat alternativ än att visa ut Brown. Än idag är det den snabbaste utvisningen för en Evertonspelare i en A-lagsmatch.

Publiken började kasta in saker på plan, men matchen fortsatte och efter 14 minuters tryck från Leeds – ja, eller den fotboll som spelades mellan otaliga frisparkar – skickade Bobby Collins in en frispark mot Leeds vänsterback Willie Bell och det stod 0-1 inför en rasande publik.

På plan pågick en rad dueller eller vad man nu skulle kalla det. Bland annat mellan Roy Vernon och Billy Bremner. Collins hade sedan ytterligare en frispark som Evertons målvakt Andy Rankin gjorde en jätteräddning på.

Det flög inte bara in saker från publiken, utan tacklingar från lite varstans och överallt. De flesta skulle i dagens läge ge rött kort på direkten.

Snart var det dock dags för halvlekens – och matchens – klimax. Målskytten Bell och Evertons elegante ytter Derek Temple kolliderade med varandra i hög hastighet. Publiken och Evertonspelarna såg att Bell gick på spelare, snarare än på boll. Då exploderade Goodison. Ännu fler saker flög in. Everton-spelarna omringade domare Stokes och krävde att Leeds-spelaren skulle utvisas.

Temple och Bell låg kvar på plan. För Temples del såg det allvarligt ut och båren kom fram. Leeds tränare Lee Crocker sa åt Bell att ligga kvar och krävde en till bår, men ingen trodde Bell var det minsta skadad, än mindre ville man förse Crocker med en bår.

Domare Stokes avbröt då matchen och gick av plan, in i omklädningsrummen och spelarna följde efter och uppmanades att ”kyla ned sig”. Det blev också tillfälle för Sandy Brown att visa sina dobbmärken på bröstet efter Johnny Giles attack.

Matchen ställdes dock inte in, utan återupptogs. Det lugnade ned sig i andra halvlek och det var nästan som ett under att ingen massinvasion från publiken skedde. Det rapporterades till och med i Liverpool Echo om en ”remarkable five minutes without a foul.”

Willie Bell blev senare i sitt liv djupt kristen och lade sina brutala metoder åt sidan, men den dagen i november 1964 fanns ingen gloria över hans huvud.

Händelsen förvärrade Leeds dåliga rykte på plan och den tidens lika dåliga rykte som publiken på Goodison hade, men den är också en symbol för hur det kunde gå under en period då fotbollen var som värst, och ”The Little General” Bobby Collins var en del av dessa numera nästan mytomspunna tider.

Texten har tidigare publicerats på Everton Svenska Fans.


Han är död, men lever vidare

Fick äntligen ur mig artikeln som legat och gnagt sedan dödsbeskedet om Howard Kendall. Skrivit brottstycken under hela veckan. Kan liksom inte avgränsa mig eller formulera mig tillräckligt bra. Men jag skrev i alla fall färdigt och la ut. En liten nostalgisk hyllning från hjärtat. Howard Kendall. ”Min” manager. Han jag växte upp med. Han som tog Everton till massor av titlar när jag var helt galet (onyttigt) passionerat tokig i engelsk fotboll och Everton Football Club.

La upp den på Old School Football igår, så några av er kanske redan har läst. Annars kommer den här: ”Min” manager är död, men han lever vidare.


Sorg

God morgon!

Idag begravs Everton-legenden Howard Kendall. Endast 69 år gammal dog han samma dag som jag och min äldste son besökte Goodison Park för att se Everton vs Manchester United för ett par veckor sedan. Kendall var en av mittfältarna i The Holy Trinity som tog hem ligan åt Everton 1969/70. Det sades att Alan Ball, Colin Harvey och Howard Kendall kunde finna varandra i sömnen och spelade en underbart vacker variant av engelsk totalfotboll under managern Harry Catterick. Kendall blev också den yngste spelaren i en cupfinal på Wembley när han spelade i Preston 1964. Som spelare en legendar, men som om inte detta vore nog så blev han på 80-talet Evertons främste manager genom tiderna, då han staplade pokaler och finaler på varandra för The Toffees. I ett lag med unik sammanhållning och som dessutom kunde spela magisk fotboll. Hade det inte varit för Heysel-katastrofen och avstängningen för engelska klubblag hade också Howard Kendall bärgat europacupen och inte bara cupvinnarcupen (samma år som Heysel 1985). Laget från 1985 var nog bäst i Europa, om inte världen. Det skulle bli två ligatitlar (1985 0ch 1987), en FA-cuppokal (1984), en cupvinnarcupseger (1985) och ytterligare två FA-cupfinaler (1985 och 1986), en ligacupfinal (1984) samt tvåa i ligan (1986). Efter ligaseger 1987 begav han sig till Spanien för att få leda ett lag ute i Europa. Tanken var nog Barcelona, men då Terry Venables valde att stanna blev det Athletic Club Bilbao. Hans eget mästarlag vittrades också sönder på grund av att de bästa spelarna sökte sig ut i Europa. Howard Kendall skulle komma tillbaka som manager för Everton ytterligare två gånger i tider av kris och i syfte att rädda klubben från nedflyttning. När han lämnade Manchester City för att rädda Everton på 90-talet beskrev han situationen som att City var som en älskarinna, men Everton var ett äktenskap.

Han var också en av de där kulturbärarna på Merseyside. En av dem som gör fotbollen där odödlig och större än något annat. En kedja som länkas på de märkligaste vis. Bara ett sådant exempel som att när Kendall var ny som manager för Everton i början av 80-talet hängde ofta Liverpool-legendaren Bill Shankly på Evertons träningsanläggning för en kopp te och lite ”banter”. Shanks som för övrigt blev snuvad av Evertons manager Catterick på Kendalls namnteckning, vilket resulterade i att han lämnade in en (av sina många) avskedsansökningar. Catterick hade dessutom givit en reporter en exklusiv story om att Kendall skrivit på för Liverpool. Så när artikeln var ute, hade en nöjd Catterick säkrat Kendalls namnteckning.

Howard Kendall beskrevs ofta som en ”larger than Life character”. En av de sista storheterna som befann sig och uppskattades bland vanligt folk på pubar och i Liverpool med omnejd överhuvudtaget. Det är svårt att sammanfatta hans gärning, inte minst därför att han var ”min” manager. Den som tog mitt Everton till storhet under en period när jag sög in allt som hade med fotboll att göra. Idag går han till den sista vilan och jag hoppas kunna få ihop en artikel som bättre täcker hans status från legendar till legend, men först en liten hyllning i bild till den främste.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Ingen engelsk manager har vunnit Premier League

God morgon!

Hela 61 ligamästerskap av 116 har tagits av en engelsk manager. Lägger man till 36 mästerskap tagna av skotska managers samt ett av en nordirländare så har nästan 84 procent av alla ligatitlar sedan starten 1888 hamnat i händerna på en manager från Storbritannien.

Nästan 53 procent av alla ligatitlar sedan engelska ligans start 1888 har tagits av en engelsk manager. Om vi lägger till managers bördiga från andra delar av Storbritannien blir det runt 84 procent. Det handlar nästan enbart om engelsmän och skottar, förutom nordirländaren Bob Kyle som vann ligan med Sunderland 1912/13. På senare tid står dock Sir Alex Ferguson ensam som Storbritanniens fanbärare, före honom var skotten Kenny Dalglish den senaste med Blackburn Rovers 1994/95.

Men en sak är säker – debatten om engelska managers oförmåga att ta hem Premier League kan nog inte vara mer aktuell, eller inaktuell… Faktum är att en engelsk manager aldrig har vunnit Premier League. Den senaste ligatiteln tog Howard Wilkinson med Leeds United 1991/92. Året efter instiftades Premier League. Och före Wilkinson var det Howard Kendall som ledde Everton till en titel 1986/87.

Läs hela artikel på Old School Football (Svenska Fans).

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Rävspel på transfermarknaden 1967

God morgon!

Få saker är så spännande som rävspel på transfermarknaden från förr. Som lite torsdagsunderhållning tänkte jag skriva om hur det gick till när Evertons manager Harry Catterick snodde mittfältaren Howard Kendall mitt framför näsan på Liverpools Bill Shankly. Året var 1967.

Howard Kendall hade gjort succé som den yngste spelaren någonsin i en FA-cupfinal när han för Preston North End deltog mot West Ham 1964. Bill Shankly hade följt Kendall under en längre period och 1967 skrev Emlyn Hughes på för Liverpool, varpå Shankly utbrast att Liverpool skulle inte släppa in ett enda mål på hela säsongen om de även fick Howard Kendalls signatur. Hela England insåg att Shankly närmade sig Kendall och att det bara var en tidsfråga.

Prestons manager Jimmy Milne var dock inte lika förtjust i idén, då han inte ville att Preston skulle ses som någon farmarklubb till Liverpool. Peter Thompson, Davey Wilson och Gordon Milne (managerns son) hade på senare tid packat väskorna för Anfield.

En kväll knackade det på dörren hemma hos familjen Kendall. Det var Jimmy Milne. Trots att Kendall var 21 år, så var det mest med hans pappa som Milne diskuterade:

”I ´ve got a club for your lad; we´re going to let him go.”

”Is it Liverpool?”, frågade Kendalls far.

”No, across the Road.”

Det hade inte funnits något som helst tecken på att Everton var intresserade, men vad inte Kendall visste var att Harry Catterick satt och filade på ännu en av sina berömda transfercuper. Catterick var ju väl medveten om Shanklys intresse, men också att Liverpool inte agerat. Catterick ringde en journalist och gav honom den exklusiva nyheten att han visste att Kendall var klar för Liverpool, tyvärr. Samtidigt som journalisten skrev så förberedde Catterick affären. Howard Kendall tvekade aldrig och skrev mer än gärna på och när de braskande rubriker kom ut dagen efter där det stod att Bill Shankly värvat Howard Kendall, så var han de facto en Everton-spelare. Catterick gnuggade nog händerna och kanske tog sig ett glas vin. Shankly blev fly förbannad och lämnade in en avskedsansökan, som dock aldrig öppnades av vd:n Peter Robinson, utan upptäcktes i hans skrivbordslåda efter Shanklys död 1981. Journalisten var också fly förbannad, men helt plötsligt gick inte Harry Catterick att nå.

Howard Kendall skulle sedan ingå i Evertons berömda Holy Trinity som spelare och faktiskt också bli The Toffees mest framgångsrika manager genom tiderna på 80-talet. The Holys Trinity bestod av Kendall, Colin Harvey och Alan Ball. Briljanta spelare och Ball värvades bara året innan efter att han blivit utsedd till Englands bäste spelare i VM-finalen mot Västtyskland.

Eller Ball junior, kanske jag ska säga… För det finns en twist till på denna historia. Dagen efter knackade det åter på Kendalls dörr. Denna gång var det Stoke Citys assisterande manager Alan Ball senior.

”We´d like a word with you.”

Pappa Kendall och Howard följde Ball sr till en bekants hus och där satt Stokes manager Tony Waddington. Ball sr var känd för sin svada och förmåga att övertyga och ställde fram en stor whisky-flaska på bordet. Kendalls pappa svarade direkt:

”You can get rid of that for starters.”

På den tiden hade Stoke ett rykte om sig att vara långsamma med att få igenom transferaffärer, men de betalade ofta riktigt bra. Ball sr började lägga fram löfte efter löfte, såsom hus till Kendall och hans föräldrar. Kendalls far satt tyst och lyssnade, men avslutade med frågan:

”Why should my son not sign for Everton? Your son is there.”

Ball sr tystnade, även om han borde förstått att frågan skulle komma, och fick inte ur sig annat än:

”Yes, well, my son will be playing for Stoke City in twelve months time.”

Howard Kendall begav sig till Everton där han senare skulle vinna ligan tillsammans med Alan Ball jr.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Managers från förr – nostalgins apostlar

God morgon!
För er som följer Old School Football av och till lär ha märkt att jag återkommer med jämna mellanrum till några managers under 60-talet. Skälet är enkelt – mycket av den moderna engelska fotbollens mytbildning har sin grund hos dessa herrar och de slutar aldrig att fascinera.
Vet inte var jag köpte den, men i min bokhylla finns en vältummad bok av en viss Jimmy Greaves. The Sixties Revisited. Den gamle målspottaren – som nyligen drabbades av en svår stroke – går igenom hela 60-talet och det är svårt att sluta fascineras och sedan gräva djupare.
Det var tiden före Tipsextras premiär säsongen 1969/70. Det var under en period då fotbollen brutaliserades och spelartyper som Leeds Norman ”Bite Yer Legs” Hunter, Liverpools Tommy Smith samt Chelseas Ron ”Chopper” Harris faktiskt spelade nyckelroller tack vare deras cyniska aggressivitet. Det var också en tid då spelsystemet utvecklades från gamla 2-3-5 till 4-3-3 och andra varianter. Ett lag helt utan yttrar praktiserades exempelvis av Sir Alf Ramseys England när de vann VM 1966.
Archibald Leitch arkitektur och lysande stjärnor

Ett VM som spelades i England, där Portugals Eusebio gjorde stormatcher på Goodison Park och den berömda läktararkitekturen från Archibald Leitch spreds såsom lysande scenografi världen över. Goodison Park är kanske den mest kända engelska arenan idag där vi fortfarande kan se Leitch avtryck, men han hade ett finger med i de flesta arenor som byggdes runt sekelskiftet 1900 och som vi sedan växt upp med ackompanjerat av det där bruset från läktarna och slummervänligt prat från kommentatorer i Tipsextra. Arenor som sedan byggts om eller jämnats med marken tillsammans med Leitch arkitektur. Titta lite extra nästa gång då ni ser kryssmönstret på den tvånivåindelade läktaren på Goodison Parks Bullens Road Stand. Det var typiskt för Leitch. Och för oss nostalgiker som växte upp med Tipsextra är sådana detaljer på arenorna symbolen för det vi älskade med engelsk fotboll. Det som inte finns kvar eller är på väg att försvinna. Nostalgin är kopplad till mentala bilder som inte kan återskapas på en arena i Premier League idag (med några undantag).

Trots en brutaliserande trend, fanns där ändå plats för de stora lirarna under 60-talet. Bobby Charlton, George Best, Danny Blanchflower… Listan kan göras lång. Faktum är att de lyste nog än starkare, eftersom de var så få, så annorlunda och därmed så älskade. Varje klubb hade en sådan ikon. Burnley hade sin Jimmy McIlroy och Everton sin Alex Young. Lokalt sett var de avgudade och man kan ju bara undra hur stora de varit i dagens mediaklimat.

Kärnan, känslan och det vi idag anser som äkta nostalgi i den engelska fotbollen utvecklades under 60-talet, enligt min mening. På 70-talet slog det ned i våra svenska hem via Tipsextra, men myterna var redan bildade och 60-talsgenerationen förde över dem till oss som började bli medvetna följare på 70- och 80-talet.

Därför kan jag inte sluta att bläddra i Jimmy Greaves bok och därför kommer Old School Football också att vara en förlängd mytbildare av denna tid.

De sex bästa klubbarna på 60-talet

I boken återger Greaves en undersökning genomförd i slutet av 60-talet, där managers, ledare och spelare tillfrågats om de bästa lagen och spelarna. De har utsett de sex främsta inom varje kategori. Jag fastnade särskilt för kategorin Top Club:

1.Manchester United (Manager: Matt Busby)
2.Tottenham Hotspurs (Manager: Bill Nicholson)
3.Leeds United (Manager: Don Revie)
4.Liverpool (Manager: Bill Shankly)
5.West Ham United (Manager: Ron Greenwood)
6.Everton (Manager: Harry Catterick)

Visst, man kan ha synpunkter på inbördes ordning (jag vet att jag har det), men om man bara ser det för vad det är, ser man sex managers som på olika sätt påverkat engelsk fotboll från grunden. Många är större personligheter än vad vi någonsin kommer att få skåda igen.

Jag skulle dessutom vilja lägga till Harry Potts i Burnley, Sir Alf Ramsey i Ipswich och England, Stan Cullis i Wolverhampton Wanderers samt Joe Mercer och Malcolm Allison i Manchester City.

Historier runt dessa, ofta där de interagerar, är upphovet till vår fotbollsnostalgi och Old School Football kommer under våren och sommaren att försöka gräva djupare och fokusera än mer på historier värda att berätta runt dessa herrar. Allt under den modesta rubriken: nostalgins apostlar.

Vi börjar med historien om Harry Cattericks företrädare som manager i Everton, irländaren och forne Manchester United-kaptenen, Johnny Carey. När han fick sparken 1961 markerade det starten på kampen om 60-talets herravälde i engelsk fotboll.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


%d bloggare gillar detta: