God morgon!

Idag anländer Zlatan Ibrahimovic till Malmö och då tänkte jag att det kan vara på sin plats att lyfta fram lite svenska Europacupprestationer från 70-talet.

Mäktiga FC Bayern München vann Europacupen för mästarlag (nuvarande Champions League) tre säsongen på raken (1973/74, 1974/75, 1975/76). De tog över stafettpinnen från totalfotbollsspelande Ajax Amsterdam som vann de tre föregående säsongerna.

Det var ett mäktigt FC Bayern med stjärnor som Franz Beckenbauer, Gerd Muller, Uli Hoeness, Sepp Maier, Paul Breitner och senare den unge Karl-Heinz Rummenigge med flera. Egentligen oslagbara, men ändå…

I den första omgången 1973/74 var svenska Åtvidabergs FF oerhört nära att besegra tyskarna. I den första matchen tog tyskarna en programenlig ledning med 1-0 på hemmaplan. Men det krampade sig något och mitt i allt gjorde backen Bernd Durnberger självmål i den 66:e matchminuten. Sakernas tillstånd rättades snabbt till efter ytterligare två mål av tyskarna. Visserligen var 3-1 ingen lysande seger, men borde räcka rätt väl i bortamatchen mot detta lilla svenska lag från den märkliga orten mitt i ingenstans.

På Kopparvallen skulle det dock dukas upp med andra bullar. Åtvidaberg var visserligen utan spelare som Ralf Edström och Roland Sandberg. Men de regerande svenska mästarna som dessutom slagit ut Chelsea ur Cupvinnarcupen för ett par år sedan, bestod fortfarande av en stark trupp med landslagsmän och vinnarskallar, såsom Benno Magnusson, Jan Olsson och Conny Torstensson för att nämna några. Har för mig att Torstenssons insatser imponerade så på FC Bayern att han sedan värvades till världslaget.

Åtvidaberg dansade fram och när matchen närmade sig slutet ledde man med 3-0 och var vidare. Ett reduceringsmål av Uli Hoeness tog tyskarna tillbaka i matchen, och sedan vann de på straffar i en oförglömlig match i den svenska fotbollshistorien.

Säsongen därpå gick FC Bayern hela vägen, nu med Conny Torstensson i laget, men Åtvidaberg tog sig faktiskt till kvartsfinal där FC Barcelona med Neeskens, Cruyff och Asensi blev för svåra.

Åtvidaberg hade gjort avtryck i Europa, men Facit var i kris, vilket givetvis även drabbade Åtvidaberg som ort och klubb, eftersom de hade köpt rätt friskt för att vara ett lag från ett litet samhälle och i Sverige var ett nytt mästarlag på väg. Ledda av en ung engelsk tränare vid namn Bob Houghton, nämligen Malmö FF.

MFF tog sig förbi svårspelade och skickliga Magdeburg från Östtyskland i första omgången, bara för att lottas mot FC Bayern München i den andra rundan.

På Malmö stadion hade dock inte tyskarna något att komma med. MFF vann programenligt med 1-0, vilket inte känns så märkvärdigt kanske, men just detta Malmö var ett av de mest disciplinerade och försvarsstarka lag vi har haft i Sverige. Normalt sett var 1-0 hemma kassaskåpssäkert inför en retur. Till och med mot regerande mästarna.

Mittbacksparet i lagkaptenen Krister Kristensson och Roy Andersson var inga blyga violer, vars självförtroende inte visste några gränser. I mål fanns landslagsmålvakten Janne Möller. På mitten huserade storspelare som Staffan Tapper, Anders ”Puskas” Ljungberg och så fanns där Bo Larsson, som kunde spela överallt från mittback eller som mittfältsgeneral såväl som toppforward. En spelare av högsta internationella klass, men var nog lite för hemkär för att egentligen uppskatta de år han hade i Tyskland.

Men tyskarna klarade utmaningen och vann med 2-0 hemma i München. Det var faktiskt Conny Torstensson som gjorde det avgörande målet i den 77:minuten.

En match som Bob Houghton skulle gräma sig över. De borde ha vunnit och skulle också kunnat gå hela vägen. Då var hans MFF på sin absoluta peak. När de gick till final i Europacupen 1979 så var det med ett betydligt svagare lag, vilket gjorde prestationen än större. Men mäktiga Nottingham Forest blev alldeles för svåra i en final som faktiskt spelades i München.

Brian Clough, som så nesligt åkte ut med sitt Derby County i semifinalen mot Juventus 1973 fick äntligen sin revansch med Forest mot MFF 1979. Det skulle dessutom bli ännu en titel säsongen därpå, men då mot Kevin Keegans Hamburger SV.

Men det var den där matchen den 5 november 1975 i München… det var den som grämde Bob Houghton.