God morgon!
En titt på skytteligan 1985/86 är en smaskig syn för en nostalgiker. Bara kampen mellan två målspottargiganter som Gary Lineker och Ian Rush kan ge ståpäls.
God morgon!
En titt på skytteligan 1985/86 är en smaskig syn för en nostalgiker. Bara kampen mellan två målspottargiganter som Gary Lineker och Ian Rush kan ge ståpäls.
Sitter spänt och väntar på premiären av ”På spåret”. En högtidsstund. I väntan på detta föreslår jag lite fredagsmys med ligasäsongen 1985/86.
Avstängda från Europeisk fotboll, huliganproblem, allt sämre publiksiffror och stjärnor som sneglade bort mot kontinenten. Säsongen 1985/86 befann sig engelska ligan rätt långt ifrån dagens hypade produkt, men visst fanns det glädjeämnen, bland annat en unik dubbel av Liverpool FC.
Liverpool vann till slut ligan efter en nästan osannolik spurt. De landade två poäng före Merseyside-rivalerna och regerande mästarna Everton och fyra poäng före West Ham United. Det var dock Manchester United som tog kommandot inledningsvis. Det stjärnspäckade laget vars senaste ligaseger var så långt tillbaka som 1966/1967 under Sir Matt Busby och klubben hade år efter år burit på ett allt tyngre ok vad gällde fansens krav på en ligatitel. Pengar fanns, stjärnor fanns, men det ville inte riktigt klicka. Tyvärr blev det samma visa även denna säsong, då laget drabbades av skador och formsvackor på nyckelspelare, vilket resulterade i en fjärdeplats. Everton startade tveksamt, men fick upp ångan och tog egentligen över taktpinnen från United. Dålig koncentration i ett par matcher mot slutet ledde dock till att Liverpool seglade förbi i slutfasen.
Läs hela artikeln på Old School Football.
God morgon!
Den 13 mars i år skrev jag den första artikeln av Old School Football på Svenska Fans och har nu passerat 100. Dessutom rätt många för Tippastryktipset.nu och på denna blogg. Visserligen ett rätt ringa steg för mänskligheten, men för mig ett stort och läskigt kliv ut i osäkerheten. Nu skruvar jag upp läskigheten med en poddversion.
God morgon!
Den första gnistan. Det som får lag att gå från ett i mängden till mästarutmanare, som slutligen leder till titlar, historia skrivs och anekdoter skapas som sedan förs vidare genom generationer. Hur får man till den? Onekligen en fråga som vi alla ställer oss rätt ofta.
Tror inte på något vis det går att ge ett tydligt svar om man inte varit med på plats, helst i omklädningsrummet under en längre period eller åtminstone intervjuat flertalet aktörer som varit delaktiga i händelsen. De resurserna finns inte hos Old School Football, men nyfikenheten och teorierna finns där och jag inbillar mig ibland att läser man bara tillräckligt många skildringar (främst då olika biografier) så kommer man kunna lägga pusslet. Eller åtminstone en del av pusslet.
Jag ägnar rätt mycket tid åt att följa så många lag som möjligt i engelska ligan, särskilt under perioden 1960-1992. Just nu försöker jag förstå Derby Countys makalösa lag i början på 70-talet, där uppgången är rätt så tydlig i och med Brian Clough och Peter Taylors entré i division 2- laget i maj 1967. Den tidens mest friska och ambitiösa unga duo, vars ambitioner inte visste några gränser. Det fanns väl ingen i Derby 1967 som ens kunde drömma om två ligatitlar och en Europacupsemifinal.
Läs hela artikeln på Old School Football.
God morgon!
Kan man vara nostalgisk efter en natt? Idag tänkte i vart fall jag njuta av Sveriges avancemang till EM. Liam Brady får vila till förmån för Zlatan Ibrahimovic. I ren glädje tänkte jag dock föreslå en favoritelva med svenska spelare genom tiderna. Ta den med en nypa salt, då jag är rätt säker på att det finns många alternativ som kan anses som bättre än min.
Målvakt: Kalle Svensson
Högerback: Orvar Bergmark
Mittback: Patrik Andersson
Mittback: Björn Nordqvist
Vänsterback: Erik Nilsson
Högermittfält: Gunnar Gren
Mittenmittfält: Bo Larsson
Vänster mittfält: Nils Liedholm
Högerforward: Torbjörn Nilsson
Center: Zlatan Ibrahimovic
Vänsterforward: Henrik Larsson
Uppställningen är en 4-3-3 utan yttrar och med ett spelande mittfält. Är dessutom rätt nöjd med arbetskapacitet, kreativitet och målfarlighet i anfallet. Tror att detta lag skulle stå sig bra mot allt motstånd.
God morgon!
Den sjunde november 1964 anländer nyuppflyttade och fruktade Leeds United till Goodison Park, och lagkapten är en adrenalinstint uppumpad Bobby Collins redo att visa sina forna lagkamrater att det finns ett nytt lag i ligan att räkna med, vilket skulle leda till ”The Battle of Goodison”.
Under sextiotalet ökade brutaliteten och cynismen inom fotbollen. Det handlade inte bara om att spela boll längre, utan även att få motståndaren ur balans och skrämma de som inte vågade stå upp i matcher där domarna tillät det mesta i jämförelse med dagens fotboll. Dessutom tog företeelser som ”trash talk” allt mer plats. Och den främsta representanten för denna utveckling har enligt historien blivit Don Revies Leeds, eller ”Dirty Leeds” som de också kallades. Revie tog laget från nedflyttningshot i dåvarande divison 2 (motsvarar Championship idag) till en lång era av framgång med flertalet titlar.
Spelare som Johnny Giles, Norman Hunter och Billy Bremner kan man nog än idag skrämma akademispelare med. Evertons dåvarande mittfältare Colin Harvey beskriver i sin biografi att Leeds var först och främst ett lag med många skickliga spelare.
”Men de hade tagit den fysiska aspekten av spelet till en ny nivå, bortom lag som Bolton om vilka det sas att de skulle sparka ned sina mormödrar!”
De var inte bara skickliga, men framförallt visste man aldrig var nästa tackling skulle komma ifrån. De var listiga och cyniska, enligt Harvey.
De var inte bara skickliga, men framförallt visste man aldrig var nästa tackling skulle komma ifrån. De var listiga och cyniska, enligt Harvey.
Bobby Collins var med och tog dem upp från divison 2 och var starkt delaktig i denna kultur under de första storhetsåren i Leeds.
Men Everton var knappast några duvungar med spelare som Johnny Morrisey som inte hade några moraliska begränsningar på en fotbollsplan. Faktum var att två månader innan matchen mot Leeds hade domare Mr J.E Carr samlat samtliga 22 spelare från Everton och Manchester United i mittcirkeln på Old Trafford för att tala dem tillrätta efter osedvanligt fult spel.
Lägg därtill att Goodison Park kunde vara ett ännu mer skrämmande ställe att komma till då än vad det är idag, så har ni scenen för ett regelrätt krig.
Leeds mittback Jack Charlton konstaterade att när till och med Evertons anfallselegant Alex Young tacklade hänsynslöst, så visste man hur det skulle sluta.
Efter några sekunder blev Evertons centerforward Fred Pickering nedsparkad. Och klockan stod på fyra minuter när Johnny Giles och Evertons vänsterback Sandy Brown kolliderade i en sanslös utmaning. Goodison Park fick ett utbrott och Brown klagade något om dobbar i bröstet och skickade sedan iväg en vänsterkrock mot Giles. Domare Ken Stokes hade inget annat alternativ än att visa ut Brown. Än idag är det den snabbaste utvisningen för en Evertonspelare i en A-lagsmatch.
Publiken började kasta in saker på plan, men matchen fortsatte och efter 14 minuters tryck från Leeds – ja, eller den fotboll som spelades mellan otaliga frisparkar – skickade Bobby Collins in en frispark mot Leeds vänsterback Willie Bell och det stod 0-1 inför en rasande publik.
På plan pågick en rad dueller eller vad man nu skulle kalla det. Bland annat mellan Roy Vernon och Billy Bremner. Collins hade sedan ytterligare en frispark som Evertons målvakt Andy Rankin gjorde en jätteräddning på.
Det flög inte bara in saker från publiken, utan tacklingar från lite varstans och överallt. De flesta skulle i dagens läge ge rött kort på direkten.
Snart var det dock dags för halvlekens – och matchens – klimax. Målskytten Bell och Evertons elegante ytter Derek Temple kolliderade med varandra i hög hastighet. Publiken och Evertonspelarna såg att Bell gick på spelare, snarare än på boll. Då exploderade Goodison. Ännu fler saker flög in. Everton-spelarna omringade domare Stokes och krävde att Leeds-spelaren skulle utvisas.
Temple och Bell låg kvar på plan. För Temples del såg det allvarligt ut och båren kom fram. Leeds tränare Lee Crocker sa åt Bell att ligga kvar och krävde en till bår, men ingen trodde Bell var det minsta skadad, än mindre ville man förse Crocker med en bår.
Domare Stokes avbröt då matchen och gick av plan, in i omklädningsrummen och spelarna följde efter och uppmanades att ”kyla ned sig”. Det blev också tillfälle för Sandy Brown att visa sina dobbmärken på bröstet efter Johnny Giles attack.
Matchen ställdes dock inte in, utan återupptogs. Det lugnade ned sig i andra halvlek och det var nästan som ett under att ingen massinvasion från publiken skedde. Det rapporterades till och med i Liverpool Echo om en ”remarkable five minutes without a foul.”
Willie Bell blev senare i sitt liv djupt kristen och lade sina brutala metoder åt sidan, men den dagen i november 1964 fanns ingen gloria över hans huvud.
Händelsen förvärrade Leeds dåliga rykte på plan och den tidens lika dåliga rykte som publiken på Goodison hade, men den är också en symbol för hur det kunde gå under en period då fotbollen var som värst, och ”The Little General” Bobby Collins var en del av dessa numera nästan mytomspunna tider.
Texten har tidigare publicerats på Everton Svenska Fans.
God morgon!
I helgen var det ännu en gång uppehåll från ligafotboll. Har alltid lite svårt för det, även om Sveriges spel mot Danmark värmde. Dessutom försvann lusten efter de tragiska terrordåden i Paris. Men livet går vidare, vilket kanske är den bästa markeringen mot elände. Det innebär också att det kommer nya landslagsuppehåll, så därför ger jag er – som inte han läsa när den publicerades på Svenska Fans på fredagen – överlevnadsguiden för oss som har svårt för landslagsuppehållen. En del av er har kanske också läst den tack vare Swedish Toffees, som så snällt la upp den på deras Facebook-sida.
God morgon!
Martin Keown är mest känd för sina insatser i Arsenals mittförsvar och lyckades med konststycket att peta Steve Bould. Men Martin Keowns karriär började tidigare än så och är ett exempel på en spelare som tagit sig fram, trots att han aldrig setts som självklar.
Old School Football handlar ju om tiden före Premier League. Martin Keown var 26 år när Premier League startade och hans karriär är nästan uteslutande förknippad med Arsenals framgångar under andra halvan av 90-talet och första delen av 2000-talet. Keown spelade i Arsenal 1993 till 2004 och fick vara med om tre ligatitlar, tre FA-cupvinster och en Cupvinnarcupseger.
Läs hela artikeln på Old School Football (Svenska Fans).
God morgon!
Arthur Cox – det är Newcastle United för mig. En manager som lyckades locka självaste Kevin Keegan till The Magpies, men som avgick när laget väl var uppe i högsta divisionen igen. För mig kulminerade allt 1982 i en Tipsextramatch mot Allan Simonsens Charlton.
Det är lätt att fastna i ovan typ av tankegångar när det är några timmar kvar till fredagsölen och därefter glider man lätt över till vad som skall drickas och ätas ikväll med familjen. Efter jobbet smiter jag förbi vinsystemet på Södermalm och införskaffar vin och kanske några pilsner. Målet är givetvis att locka med ett så pass bra vin att jag kan övertala min fru att det finns andra fredagsmysrätter än Tacos. Ständigt detta Taco-ätande… Ungarna ledsnar aldrig. Men det funkar dåligt till vin, så det gäller att vara strategisk. Får man med sig frun, så finns det nödvändiga mandatet att på familjedemokratisk (nåja) väg förhindra kulinariska katastrofer.
Väl på systemet brukar jag dock aldrig hinna bestämma mig innan det är min tur, då det är ett gammaldags kösystem där du går fram till disken och beställer, men då serveras man ofta suveräna viner man inte visste fanns och dessutom en oneliner. Senast la han fram nåt förslag som jag konstaterade att det där blir perfekt, för det har jag inte druckit.
”Va, har du inte druckit detta vin!? Vad har du gjort de senaste åren? Suttit på kåken?”
Nå, det får bli hur det vill med den saken, men som fredagsmys på fotbollsfronten tänkte jag lite 80-talsnostalgi i dåvarande engelska division 2 med Kevin Keegan, Newcastle, Allan Simonsen och Charlton. I brist på ligafotboll är det precis vad kroppen behöver, särskilt om jag måste äta tacos.
Läs hela artikeln på Old School Football (Svenska Fans).
Skål på er!
God morgon!
Just nu gör Leicester stor succé i Premier League och det verkar ju som de kan hänga på och slåss om Champions League-platsen. I så fall vore det en extrem framgång för Claudio Ranieri, men The Foxes har en fin historia att luta sig tillbaka mot.
Leicester City är lite av en dold storhet, ungefär som en vattenbärande mittfältare som alltid finns med, men aldrig tar rubrikerna. Faktum är att laget bara varit nere i ligasystemets tredjedivision under en säsong 2008/09.
Hela 46 säsonger i högstadivisionen och 62 i andradivisionen samt en i tredjedivisionen är onekligen ett stabilt facit. Lägg därtill att Leicester delar förstaplatsen avseende segrar i andradivisionen med sju stycken. Laget bildades som Leicester Fosse 1884 och levde inledningsvis en något nomadisk tillvaro till dess att Filbert Street blev deras hem 1891. En arena som tjänat klubben i 111 år till dess att man intog Walkers Stadium (först döpt till Filbert Way) 2002 och som numera heter King Power Stadium, efter de nya ägarnas önskemål. Redan 1919 byttes Fosse mot City, då Leicester fått stadsprivilegier och den gamla ledningen hamnat i ekonomiska trångmål. Och 1928/29 hamnade laget tvåa i högstadivisionen, vilket fortfarande är den mest framskjutna placeringen genom tiderna för Leicester City. Men det är å andra sidan betydligt mer än de flesta andra lag mäktat med.
Läs hela artikeln på Tippastryktipset.nu.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.