Etikettarkiv: Tipsextra

Supporterliv och bästaelvor med Ipswich Town

Nu blir det Ipswich under några dagar. Detta magiska Tipsextra-lag som charmade flertalet svenskar under 1970- och 80-talen. Med managers som Sir Alf Ramsey och Sir Bobby Robson.

Jag har precis avslutat det tredje avsnittet i samtalet mellan mig och Ipswich-profilen Niklas Nygårds och rekommenderar alla avsnitt som spänner från då till nu, vi tar ut bästaelvor och så blir det väl lite extra kring Tipsextra och gänget som var så framgångsrika i början av 1980-talet.

Han recenserar även den elva jag tog ut i boken.

Lyssna på iTunes

Lyssna på Fan Radio

Lyssna på Podtail

Det finns även ett helt kapitel om just Ipswich Town och dess Tipsextra-tid i Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna

Supporterliv1

Niklas Nygårds och Ipswich Sweden finner ni här.

IMG_8111

 

 


Min idol, min uppväxt, min manager

Det har nu gått två år, sedan den där dagen på ett hotellrum i Liverpool. En dag som bubblade av förväntan, men fick ett abrupt slut. Innan den ens hade börjat…

Vägen kantas av sörjande. Eller sörjande… folk som redan vet att de kommer att sakna är nog en mer precis beskrivning. Sorg är inget som på något sätt passar sig i Howard Kendalls sällskap. Visserligen ligger han nedbäddad i en kista i en bil på väg i kortege genom Liverpools gator, därmed förhindrad till ett glas champagne, men han är fortfarande medelpunkten då det är hans egen begravning.

Det var snart två veckor sedan. Jag och min äldste son låg och vilade på hotellrummet. Snart var det dags att kliva upp, ta på sig halsduken och få tag på en taxi ut till Goodison Park. Tv:n var på i bakgrunden och vi slötittade lite. Plötsligt dök det upp på skärmen – Howard Kendall hade avlidit! Samma dag som vi var i Liverpool för match! Och sådär plötsligt. Han var ju bara 69 år och rätt så nyligen såg jag en intervju med honom gjord av hans gamle spelare (numera en av Evertons ambassadörer) Ian Snodin. Overkligt. Som alltid när det handlar om dödsbud som kommer tidigare än tänkt. Det var bara det att Howard Kendall var ”min” manager. Min manager…

Större än livet

”Larger than Life” är en beskrivning som ofta återkommer när det gäller Howard Kendall. En legendar i Everton och en legend i staden Liverpool. När mittfältaren Ian Snodin skrev på för Everton 1986 ställde klubbens läkare frågan om han drack öl. Snodin – som alltid har varit förtjust i öl – skruvade på sig och fick ur sig något i stil med ett par öl efter match. Läkaren gick tillbaka till Kendall och de konfererade allvarligt om något. Snodin trodde att nu var det kört. Han skulle inte sagt något om att dricka. Domen var rak och tydlig. Undersökningen har gått galant, utom på en punkt. Öldrickandet… Endast ett par öl duger inte! I Everton dominerar man såväl matcher som den sociala scenen på kvällarna.

Ian Snodin – som nobbat Liverpool FC till förmån för Kendall – passade perfekt i gänget, som så många andra i Howard Kendalls lag från 80-talet. Allt byggde på stark sammanhållning och minst lika starka karaktärer som kunde ta för sig, oavsett var de befann sig. Det var så han ville ha det och det var så han skapade framgång.

Howard Kendall var en av de sista engelska managers som med en modest budget (förbi var de dagar då Everton var det rika laget) skapade ett fantastiskt lag som vann ligan två gånger, FA-cupen en gång, Cupvinnarcupen en gång. Dessutom ytterligare två FA-cupfinaler, en ligacupfinal och en andra plats i ligan. Allt mellan 1984 – 1987. Det var ett spelande lag. Ett lag som på några få år bestod av idel landslagsmän, men det var också ett lag som kunde bita i, get in eller sort people out. Inga blyga violer, utan högljudda personligheter som målvakten Neville Southall, lagkaptenen Kevin Ratcliffe, mittfältaren Peter Reid och forwards som Andy Gray och Graeme Sharp. De kompletterades av underskattade lirare som Kendall ”fyndat”, såsom Trevor Steven och Kevin Sheedy. Blivande stjärnor som Paul Bracewell och Gary Stevens samt rena rama galningar och halvkriminella som Pat van den Hauwe, såväl som grovt underskattade lagspelare såsom Adrian Heath, Alan Harper och Kevin Richardson med flera. Och en mittback som inte kunde spela så mycket boll, men gjorde ändå 14 mål under 1984/85, i form av Derek Mountfield. Senare skulle spelare som Gary Lineker, Ian Snodin, Paul Power och Dave Watson bidra till nästa mästerskap 1987. Men säsongen 1984/85 var Everton Europas bästa lag. De vann ligan och Cupvinnarcupen överlägset och hade det inte varit för stumma ben och ett fantastiskt mål av Manchester Uniteds Norman Whiteside i förlängningen av FA-cupfinalen, hade det blivit en historisk trippel. Tyvärr inträffade Heysel-katastrofen bara några dagar efter att Everton-fansen skött sig alldeles utmärkt i samband med Cupvinnarcupfinalen och hade det inte varit för avstängningen i Europa så hade det blivit än fler titlar från ett ungt, självsäkert och välspelande lag. Visst blev det fler titlar, men laget vittrade långsamt sönder eftersom det fanns så mycket kvalité och de ville givetvis mäta sig mot de främsta i Europa. Inte minst Kendall själv som efter hans andra ligaseger lämnade 1987 för Athletic Club Bilbao. Han ville till Barcelona, men Terry Venables valde att stanna i Katalonien och istället tog han beslut om Baskien. Så stort var behovet att få spela i Europa.

Lagbygget som vann så mycket, men det kunde blivit mer…

Man kan jämföra med Don Revies mäktiga Leeds som under 60- och 70-talet under mer än tio år alltid fanns med i toppen i England och Europa. Revie byggde allt kring sammanhållning över alla gränser, därav ”Dirty Leeds”, eftersom spelarna aldrig tvekade i syfte att skydda en lagkamrat eller vinna en match för gänget. Alla medel var tillåtna. Killar Revie själv fört fram, många var verkligen inte några stjärnor i början. Kendall gjorde samma sak, med den skillnaden att han stod för en annan typ av fotboll och var inte ens i närheten av Revies hårda disciplin utanför plan. H – som nuvarande ordförande Bill Kenwright kallade honom – var istället den som tog täten i verksamheten utanför plan. Nyförvärven introducerades nästan alltid med en runda på stan tillsammans med Kendall. När det var lite oroligt eller gick tyngre, så gick alla ut på Kina-krog och sommarturnéerna handlade om att släppa alla bekymmer. Fotbollsmässigt ville Kendall återknyta till traditionen med den skickliga, fartfyllda passningsfotbollen som han själv var en del av i mittfältstrion ”The Holy Trinity”, som vann ligan för Everton 1969/70. Men om du inte tog en tackling, satte in en tackling och visade mod, så fanns där ingen plats i laget. Kendall var oerhört skicklig på att veta vilka spelare som var bäst just nu och skulle spela. Han var också – som alla framgångsrika managers från förr – en mästare på att veta när en spelare skulle säljas eller köpas. Ofta fanns där en chosefri hänsynslöshet, även om han var en mycket vass ”man-to-man-manager”. Det gällde dock bara för dem han trodde på. Hade inte Heysel och avstängning inträffat, så hade Kendall – likt Revie – haft minst ett decennium av framgång med sina spelare.

“Mr Kendall, this is not football”

Ett klassiskt exempel på Howard Kendalls coachande var när Everton i halvtid låg under med 0-1 i Cupvinnarcupsemifinalen mot FC Bayern Munchen hemma på Goodison 1985. Det hade slutat 0-0 i München och Everton behövde därmed två mål. En lugn Kendall konstaterade att den där Augenthaler sjunker djupare än Costeau, så ge bollarna till Andy Gray och Graeme Sharp… ”and Gwladys Street will suck the goals in for you.”

Klaus Augenthaler var tyskarnas libero och Jacques Costeau var då känd för en djuphavsfilmare vars alster också var populära i Sverige under 70-talet. Gwladys Street End är Evertons kortsida där de mest trofasta och högljudda fansen stod och numera sitter. Den kvällen var hela Goodison en enda kokande gryta och då särskilt Gwladys Street End. Även om just Cosetau-liknelsen gick flera spelare förbi, förstod de precis.

Everton gick in och körde över FC Bayern München och vann tillslut med 3-1. Frenesin från läktarna avspeglades hos spelarna och adrenalinet pumpade. Tyskarnas coach Udo Lattek utbrast i desperation när det blev för intensivt:

”Mr Kendall, this is not football!”

Adrenalinnivån var på den nivån att hela Evertons bänk, inklusive Kendall själv och den alltid så allvarlige assisterande Colin Harvey, svarade:

”Fuck off!”

Som med de flesta framgångsrika lagbyggen tog det några år innan Kendall fick fart på resultaten, innan han hade rätt mix och från 1981 till 84 var det en hel del bekymmer och han var inte så långt ifrån sparken. Det sades att det rörde sig om ett slarvigt bakåtpass i ett ligacupomspel som vände allt när Adrian Heath snappade upp bollen och kvitterade. Men det var såklart en process som pågått under en period och när det var som mest illa och Everton spelade borta – dessutom uselt – öppnade Howard Kendall fönstret i omklädningsrummet och krävde att spelarna skulle lyssna till Evertons trogna bortskara. Så mycket mer behövde inte sägas eller göras.

Min manager och The Holy Trinity

Men Howard Kendall är så mycket mer än Evertons främste manager genom tiderna. Han var ju som sagt även en av de tre i ett magiskt mittfält bestående av Kendall, Alan Ball och Colin Harvey, vilka går under beteckningen ”The Holy Trinity”. Jag fick aldrig uppleva dem, men när jag pratat med gamla evertonians blir de helt saliga bara man nämner treenigheten. Det var totalfotboll. De kunde finna varandra i sömnen och när Everton tog hem ligan 1969/70 trodde många att denna magiska fotboll (vilket var rätt ovanligt på den tiden) skulle pågå i många årtionden. Tyvärr blev det inte så, utan managern Harry Catterick fick problem med hälsan och tog några märkliga beslut, såsom att sälja Alan Ball. Den gamle Catterick hade tappat känslan att köpa och sälja i rätt läge. Något som Kendall var en mästare på som Everton-manager.

Dessutom återkom Kendall två gånger som manager för sitt älskade Everton. Den första gången från Manchester City, där det gick rätt bra, men H konstaterade att City visserligen var en bra älskarinna, men Everton var ett äktenskap. Återföreningar i äktenskap funkar inte alltid och resultatmässigt blev det ingen succé, någon av gångerna. Men han var där. Han ställde upp och i Kendalls ögon var äktenskapet för livet. Den tredje gången valde man mellan Andy Gray och Kendall. Dåvarande vice ordförande Kenwright hade lovat att hålla H underrättad. När styrelsen valt Gray, så ringde Kenwright upp och sa: ”tyvärr”. Sedan tackade Gray nej, eftersom han fick ett nytt och extremt guldkantat kontrakt som kommentator på Sky Sports. Kenwright började då att jaga Kendall, som lämnat landet och befann sig på Magaluf. Efter många om och men lyckades de få tag på varandra. Inga hard feelings. Howard Kendall svarade ja.

Jag har säkert missat viktiga delar av Kendalls arv till den engelska fotbollen, vilket ju vore lite illa, då jag läst nästan allt om ”min” manager. Men det är för nära, helt enkelt. Har så svårt att sortera intryck, fakta och vad som är viktigt. Allt är viktigt när det gäller Kendall, åtminstone i mina ögon. Han tog sig in i mitt supporterliv när jag var i en ålder där man sög in allt som hade med fotboll att göra. Tror många känner igen sig i känslan när man som ung supporter upplever de första framgångarna och hur det sedan etablerar den starkaste supporterkärlek vars band aldrig går att kapa. Min manager finns inte längre. Inte som fysisk uppenbarelse i vart fall, för i mitt minne, min själ och mitt hjärta finns han för alltid. Oerhört levande.

RIP Howard Kendall

Givetvis finns det också en hel del att läsa om Howard Kendall i boken om Tipsextra.


Tre Tipsextra-spelare som påverkat ditt liv

Supporterliv1

Poddserien Supporterliv och bästaevor inleddes med ett tre avsnitt långt samtal med Pelle Enhberg, Liverpool-supportern som växt upp med Tipsextra och som skrev om engelsk fotboll för Daglabdet i Sundsvall redan som tonåring.

Tre spelare påverkade inledningsvis hans uppväxt med Tipsextra mer än andra:

  • Charlie George
  • Kenny Hibbitt
  • Emlyn Hughes

Vilka är dina tre?

Läs också om dessa herrar i Tipsextra- klubbarna, matcherna, spelarna och lyssnar gärna på samtalet i Old School Football Podcast (tre delar, 11-13/10).

 


Old School Football – bästa elvorna i Liverpool och Tipsextra

Samtalet med Liverpool-profilen Pelle Ehnberg fortsätter och nu riktas ljuset mot de mest profilstarka spelarna i Liverpool och Tipsextra som helhet. Tre elvor presenteras.

Liverpools storhet under Tipsextra-tiden vilade på en skotsk ryggrad i form av Alan Hansen, Graeme Souness och Kenny Dalglish, men det fanns fler stora profiler.

Samtalet om fotboll från förr går nu in på det mest kritiska momentet, det vill säga då vi tar ställning. Då vi tar ut våra bästa elvor från den tiden.

Lyssna på iTunes.

Supporterliv1


Ny poddserie i Old School – supporterliv

Helgen närmar sig och det är dags för en tredelad nostalgiuppladdning innan lördagens avspark. Först ut ett samtal med en Liverpool-supporter som har över hundra matcher live under bältet.

Ett samtal. Vi vet inte var det slutar när vi börjar, men vi vet att det kommer handla om ett personligt supporterskap och minnen om stora spelare som gjort avtryck.

Old School Football Podcast fortsätter, men under en period i samtalsform med de som verkligen kan sin klubb, varav de flesta är uppväxta med Tipsextra. Allt under rubriken: Supporterliv och bästaelvor.

Lyssna på första avsnittet via iTunes eller Fan Radio.

Först ut är Pelle Ehnberg, som faktiskt jobbar för Liverpools svenska supporterklubb och har över hundra matcher under bältet.

Liverpool FC Official Supporters Club Sweden

Det blir ett samtal som spänner från barndom och en sovande pappa i soffan till Luis Suarez och möjligheten att se U18-matcher direkt i datorn. Vägen var lång men värd att vandra, då den gick via barndomsminnen med en uppväxt där två bröder höll på då mäktiga Leeds och klassiska Aston Villa.

JagochIanrush

Pelle Ehnberg (Tipsextra-fantast och Liverpool-kännare sedan 1970-talet) till vänster och en viss Ian Rush (15 mål i Tipsextra) till höger. I mitten Europacupbucklan.

I den första delen av tre i samtalet hovrar vi över Tipsextra-fenomenet och dyker ned med jämna mellanrum på diverse detaljer, händelser och spelare mest i syfte att snacka Liverpool FC, såsom Kevin Keegan Tommy Smith, Kenny Dalglish och Emlyn Hughes.

Pelle avslöjar även Liverpools genom tiderna största spelare, men också klubbens bästa spelare såväl som egna favoriter. Vi dyker även ned utanför Anfield Road med omnejd, för att lyfta fram andra profiler som påverkat Pelles uppväxt. Kenny Hibbitt, Charlie George och IFK Sundsvalls-legendaren Bo Börjesson.

På fredag kommer del 2 där vi pratar bästaelvor för Liverpool och under Tipsextra-tiden rent generellt och på lördag avslutas samtalet med en tredje del där vi frotterar oss ytterligare lite till i barndomsminnen, spelarprofiler, kortvågssändare och kanske berör vi nuet.

Avsnitt 2: fredag 13/10

Avsnitt 3: lördag 14/10

Old School Football – i väntan på lördag!

Skål på er!

Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna

Boken finns bland annat på:

Bokus

Adlibris

Akademibokhandeln

TIPSEXTRA_framsida_Sida_1


Birmingham City – genuin förlorarkultur

Har alltid varit lite svag för Birmingham City. Det sägs ju att deras Crazy Gang i slutet av 1970- och början av 80-talen, var föregångare till Wimbledon FC:s beryktade gäng. Ja, de sägs ha varit värre. Med medlemmar som Mark Dennis, Pat van den Hauwe, Tony Coton, Noel Blake, Robert Hopkins, Martin Kuhl och inte minst – Mick Harford, så hände det grejor på och utanför plan. Men det blev inga framgångar i en klubb som genom åren blivit mästare på att undvika jus framgångar.

Få lag har allt sedan ligans start 1888 undvikit titlar så framgångsrikt som Birmingham City. En fascinerande klubb från en storstad som vägrar att växa upp och uppfylla den potential som borde finnas där.

Rötterna sträcker sig långt tillbaka. 1875 bildades Small Heath Alliance som 1888 blev Small Heath och som i sin tur 1905 blev Birmingham för att 1943 anamma namnet Birmingham City. Klassiska St Andrews har laget haft som hemmaplan sedan 1906 och de var dessutom med och bildade ligan i andradivisionen.

Traditioner som brukar borga för framgångar. Lägg därtill att Birmingham City verkar i en storstad även sett ur ett Europeiskt perspektiv.

Men nu blev det inte riktigt så. Birmingham City har som bäst slutat på en sjätteplats i högstaligan (1955/56) och har egentligen bara två pokaler värda att nämnas, det vill säga ligacupen 1963 samt 2011. Egentligen ett extremt uselt facit.

Då har det gått bättre för stadsrivalen Aston Villa (läs mer om Aston Villa) som från 1800-talets slut till andra världskrigets utbrott 1939, sågs som ett av de främsta lagen i den engelska fotbollen överhuvudtaget. Efterkrigstiden har dock varit dyster även för Villa, men trots detta har de ändå hunnit med några ligacuppokaler, en FA-cup, en ligatitel och en Europacupseger. Även West Bromwich Albion och Wolverhampton Wanderers har klart överskuggat The Blues. WBA som på ett föredömligt sätt spridit ut sina titlar sedan den första FA-cupsegern 1888. Inga eror av framgång, men ofta med och ett lag som man aldrig kan räkna bort ur ett historiskt framgångsperspektiv. Wolverhampton Wanderers kan också påvisa pokaler från olika tidsepoker, men där finns också en storhetsperiod under managern Stan Cullis ledning som kulminerade mot slutet av 50- och början av 60-talet. Men laget var också bra strax innan kriget och hade framgångar under perioden från ligans nystart 1947 fram till 1964 när de åkte ur högstadivisionen.

Om man gör en krass historisk jämförelse avseende relevanta titlar ser det ut på följande vis:

Aston Villa, 20 titlar (7 liga, 7 FA-cup, 5 ligacup och 1 Europacup)
Wolverhampton, 9 titlar (3 liga, 4 FA-cup och 2 ligacup)
West Bromwich Albion, 7 titlar (1 liga, 5 FA-cup och 1 ligacup)
Birmingham City, 2 titlar (2 ligacup)

Förkrossande siffror sett ur The Blues perspektiv. Dessutom är ligacuptitlar inte alls av samma dignitet. Har aldrig varit, men på senare år närmar de sig med stormsteg samma status som Charity Shield, med den skillnaden att ligacupen ger en Europaplats.

Och för att lägga ytterligare sten på bördan så måste även Aston Villas efterkrigstid ses som ett stort misslyckande för den klubb som Burnley FC (läs mer om Burnleys ligatitel) ville efterlikna så mycket att de anammande deras tröjfärg, då den symboliserade framgång. Medan Wolves aldrig riktigt lyckats kliva upp på den nivå de vande sig vid på 50-talet. Numera pendlar WBA och Wolves mellan andra- och högstadivisionen utan att vara nära att etablera sig som en utmanare till de stora titlarna.

Jämför man jättestaden Birmingham med de betydligt mindre Manchester och Liverpool blir det än mer förkrossande. Inte bara det att Manchester United och Liverpool FC kan strössla med pokaler, även Manchester City och Everton har samlat på sig en hel del under årens lopp. Birmingham City är dock mer framgångsrika än Tranmere Rovers…

Men allt är inte mörker. Birmingham är inte ett FC Barcelona, ett AC Milan eller Inter, ett Juventus eller en liknande gigant som ofta växer fram i stora städer som inte är huvudstaden. Det är dock ett lag med tradition och en historia som är väl värd att uppmärksamma.

Old School Football fokuserar som vanligt på nedslag under efterkrigstiden och kommande artiklar kommer skildra Birmingham City när de var som bäst på 50-och början av 60-talet, men också en spännande period under 70-talet då man nådde två semifinaler i FA-cupen och hade spelare som Bob Hatton, Bob Latchford och Trevor Francis. Dessutom lite från det något mer dystra slutet av 70- och början av 80-talet då Frank Worthington var en av profilerna och laget utvecklade en Crazy Gang kultur, vilket faktiskt var före Wimbledons mer berömda motsvarighet några år senare.

Men vi börjar på 70-talet och kanske ett av Birmingham Citys mest talangfulla lag, vilket inte orkade ända fram


Sex, våld, balett och Archie Gemmill

I veckans Old School Football Podcast #62 blir det sex och våld och så lite om Luton Towns ligacupseger 1988.

På ämnet våld går vi igenom när Bryan Robson läxade upp Vinnie Jones och på ämnet sex handlar allt om en tunnhårig liten mittfältsgubbe vid namn Archibald Gemmill. Eller sex och sex, det slutar med sensualism, storverk och konst.

Podden landar på olika ställen där poddar finns från lunch och framåt, men redan nu tänkte jag dela ett av de hetaste målen – sannolikt det hetaste – i Skottlands fotbollshistoria – när Archie Gemmill gör ett solomål mot Holland i VM 1978.

Ett mål av en kanske inte alltid så karismatisk liten mittfältsdynamo som gav upphov till sexscener i filmen Trainspotting såväl som inspiration till balettkoreografi.

 


Born a Man, Never a Boy.

Nummer 10 är ju normalt liraren och speluppläggaren, kanske den spelare som de andra behöver skydda eller rent av omhulda. I Liverpool FC på 1960- och 70-talen gällde dock helt andra regler.

Tommy Smith bar ofta nummer 10 och han var allt annat än omhuldad. Infödd scouser, användbar på flera platser, ”hard as nails” och Liverpools – kanske ligans – tuffaste spelare att möta för motståndarna.

Älskade kampen, flertalet motståndare var rädda för honom, men han var definitivt inte något träben, utan rätt duktig med bollen. Dock, med dagens regler, skulle han nog inte få spela mer än ett par minuter innan det röda kortet visas.

Passade perfekt i det Liverpool som under Bill Shankly och Bob Paisley byggde på ett helhjärtat engagemang för klubben och dess genombrytande idé om att ge allt, vinna allt och aldrig tappa hungern. Seger var normalitet och firades knappt. Nästa träning eller säsong stod alltid för dörren. Hungern var drivkraften.

”Tommy was born a man, he was never a boy”, som Bill Shankly sa.

Tommy Smith blev en Tipsextrafavorit med åtta matcher i programmet. Tar också en plats i Liverpools utmanarelva i boken Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna


Mike Summerbee – livet på den oallvarsamma sidan

Lite tisdagsgodis…

En magisk treenighet: Colin Bell, Francis Lee och Mike Summerbee. Gubbar som skapade magi när optimismens 1960-tal gick över till ett kärvare 70-tal. Men fotbollsspelarnas stjärnstatus stärktes ikapp med att löner, hår och polisonger blev allt ymnigare.

Ett kort utdrag ur Old School-skribenten Jon Lidbergs artikel om de tre:

Mike Summerbee var den mest utåtriktade och den som i ungdomens dagar rörde sig mest i Manchesters nöjesliv. Han var bästa kompis med Uniteds George Best och de ägnade stora delar av sin fritid åt klubbande och kurtiserande med damer. Summerbee berättar i sin biografi att han och Best under en period i hemlighet hyrde en lägenhet tillsammans för att kunna koppla av på helgerna. Detta var något som inte hade setts med blida ögon av de bägge klubbledningarna, därav hemlighetsmakeriet. Under en period drev de en boutique tillsammans där de sålde skjortor. Det gick dock inget vidare och det projektet lades ner. Summerbee drev även under en period ett klädföretag med Bobby Moore, inte heller det blev någon succé och skrotades efter ett tag.

När Summerbee träffade sin blivande hustru Tina så lugnade han ner sig med utelivet. Detsamma gällde ju som bekant inte för George Best. När Summerbee skulle gifta sig med Tina så var det naturligtvis George Best som var Best-man. Summerbee berättar att när de kom fram till kyrkan så pekade Best på en mur och sade: “Ser du muren?” Ja, vad då?, undrade Summerbee. “Hoppa över den och spring det fortaste du kan så är du en fri man igen”

En annan rolig anekdot Summerbee berättar i filmen är när han råkar tackla den hårdföre United-mittfältaren Nobby Stiles i tron att det var någon annan. Den ökände tuffingen vänder sig upp mot Summerbee och frågar: “Vad gör du Mike?” Summerbee svarade då: “Förlåt Norbert, jag trodde det var någon annan. Stiles replik? : “You better start running and you better keep running”

Läs hela artikeln på Old School Football.

Mike Summerbee kommer tyvärr inte med i Tipsextra-bokens bästaelva för Manchester City, mest därför att han spelade för få matcher i Lars-Gunnar Björklunds tv-skapelse. Men mycket av nostalgin kring Tipsextra bygger på herrar som Summerbee, det vill säga de som banade väg och redan var etablerade stjärnor när programmet startade 1969.

Mike-City

 


Skandalen i Charity Shield 1974

Dags för avspark i Community Shield (tidigare Charity Shield). Tecknet på att Premier League bara är en vecka bort. Frågan är dock om London-derbyt mellan Chelsea och Arsenal kan bjuda på samma dramatik som 1974, då nytillträdde Leeds-managern Brian Clough hade en hel spelartrupp emot sig medan motståndarna Liverpool FC skulle fira av den legendariske Bill Shankly.

För första gången spelades Charity Shield på Wembley samt direktsändes i tv. Två klubbar med helt olika utgångspunkter inför matchen. Regerande ligamästarna Leeds vars legendariske manager Don Revie avgått för att ta över engelska landslaget. Ett Leeds som med ungefär samma spelartrupp inte bara var ett av Englands bästa utan även ett av Europas vassaste lag de senaste tio åren. Att Brian Clough skulle ta över efter Revie kom som en blixt från klar himmel. Kan jämföras med att Margaret Thatcher plötsligt under hennes tid som konservativ premiärminister skulle dyka upp som Labours partiledare.

Läs hela artikeln på Old School Football.


%d bloggare gillar detta: