God morgon!

Engelsk fotboll har alltid haft en grandios självbild. Exempelvis ansåg man inte att det var ok att Chelsea representerade England i den första upplagan av Mästarcupen, sedermera Champions League. Men trots detta insåg man nog att det fanns en hel del kompetens utanför öarna. Inte minst sedan Ungern utklassade England på 50-talet. Minns att Evertons manager Harry Catterick på 60-talet klagade över britternas bristande bollbehandling och hade svårt att acceptera att han inte fick värva vem han ville oavsett nationalitet, för att sedan fostra dem på hans kära Bellefield, vilket var en tidig form av vad vi idag kallar för fotbollsakademi. Spelarna själva på den tiden skulle snarare använt ordet fängelse…

Så kom dem. Sakta men säkert. Värvningar från utlandet. På 70-talet. Störst succé gjorde argentinarna Osvaldo Ardiles och Ricardo Villa. Men även Diego Maradona var aktuell för Sheffield United. Och det mesta kretsade kring en viss Harry Haslam.

I veckan blir det lite artiklar som jag skrivit tidigare på Old School Football, fast på temat Englands grandiosa självbild och banbrytande värvningar från utlandet.

Den allra första större värvningen från ett annat land (utanför samväldet) under 70-talet var inte Ricardo Villa och Osvaldo Ardiles, utan en jugoslavisk ytterback vid namn Ivan Golac, sedan skulle en rad spelare följa i slutet av 70-talet.

De brittiska myndigheterna lättade på regler, vilka tidigare gjort det nästan omöjligt att värva spelare utanför de brittiska öarna eller samväldet och det är också därför vi i slutet av 70-talet fick njuta av fotbollskonster från holländare, argentinare och jugoslaver när vi bänkade oss framför Tipsextra.

Läs hela artikeln på Old School Football.