Ljudet studsar mot plåten hos den gamla damen och ut på plan. Goodison Park gungar på gammalt brittiskt vis, såsom ett minne från förr, men också en påminnelse om att den numera relativt fattiga klubben är historiskt sett en av de riktigt stora. Everton är inte längre en storklubb om man jämför med de rika mastodonterna Chelsea, Manchester City, Manchester United, Arsenal och i mindre mån Liverpool FC och Tottenham. Tjugo år utan en titel samt konstanta problem med ekonomin har cementerat den stolta klubben bland lagen strax under storklubbarna.
Däremot är Everton en stor klubb, kanske en av de allra största. De var med och grundade ligan 1888 (klubben bildades 1878) med titlar spridda över allt från det brittiska imperiets storhetstid i slutet av 1800-talet till 1995 och har endast varit utanför högsta divisionen två gånger på sammanlagt fyra säsonger.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Uppvuxen i Buster-generationen och med Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK fortfarande i färskt minne har präglat många 60- och 70-talister. Men Eddie Howes Bournemouth överträffar all gammal fiktion med råge. Lilla Åshöjdens BK som mot alla odds klättrade upp genom divisionerna och tillslut nådde nästan ända fram till allsvenskan. Men bara nästan, för hela vägen hade varit så pass osannolikt att det inte hållit som fiktion. Då. Åshöjdens huvudpersoner – bröderna Jorma och Edward Engmark – blev sedan proffs i Everton FC. Inte i böckerna, men väl i serietidningen Buster någonstans runt 1983. Och samtidigt hade först Swansea tagit sig från den allra lägsta divisionen upp till en sjätteplats i högstaserien för att följas av Elton Johns Watford, vars bedrift sträckte sig till en andraplats och en FA-cupfinal. Undrens tid var här och verkligheten överträffade fiktionen och med ens kändes Åshöjdens kval till allsvenskan inte lika imponerande. Ingenting var längre omöjligt.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Chelsea FC är idag en äkta storklubb. Uppbackad av Roman Abramovic ofantliga rikedom har laget blivit en framgångsmaskin, men det har inte alltid varit så.Klubben bildades 1905, men förutom en FA-cupfinal 1915, så var det tunnsått med framgångar under större delen av århundradet. Chelsea har dock alltid varit en klubb som tagit plats och fick redan på 20-talet rykte om sig att vara en förening som lockade stora namn. Men egentligen var det först på 50-talet man kan tala om någon form av framgång i och med ligasegern 1954-55. 60-talet skulle bli ett gyllene decennium, åtminstone för spelarna själva som personifierade The Swinging Sixties. Därefter gick klubben in i mörkret.
Chelsea-spelare poserar som – och med – modeller på sextiotalet, då laget blev lite av en symbol för The Swinging Sixties.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Det finns Manchester City fans spridda runt jordens alla hörn. I en undersökning från 2005 uppskattade man att det var runt två miljoner City-supportrar runt om i världen, varav 886 000 i England. Givetvis är siffrorna säkerligen en bra bit under Manchester Uniteds, Liverpools, Arsenals och Chelseas, men City har kommit allt närmare under den senaste framgångseran efter att Abu Dhabi United Group tagit över och injicerats rejält med medel i klubben, vilket även gett framgångar.
Men det gäller också att se utanför dagens starka strålkastarljus. Manchester City är ett klassiskt engelskt lag vars nyrikedom bara är en fernissa över en gammal nobel klubb djupt rotad i den engelska fotbollens mylla. Faktum är att laget hade ett starkt stöd även innan framgångarna på senare år och när klubben var i sin djupaste svacka i ligans tredjedivision i slutet av 90-talet fanns där ändå runt 30 000 supportrar för att stötta på läktarna.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Leicester City är lite av en dold storhet, ungefär som en vattenbärande mittfältare som alltid finns med, men aldrig tar rubrikerna. Faktum är att laget bara varit nere i ligasystemets tredjedivision under en säsong 2008/09. Hela 46 säsonger i högstadivisionen och 62 i andradivisionen samt en i tredjedivisionen är onekligen ett stabilt facit. Lägg därtill att Leicester delar förstaplatsen avseende segrar i andradivisionen med sju stycken. Laget bildades som Leicester Fosse 1884 och levde inledningsvis en något nomadisk tillvaro till dess att Filbert Street blev deras hem 1891.
Lirare (nåja) att räkna med som spelat i Leicester:
Gary Lineker, skyttekungen som fostrades i Leicester och tog laget upp till högsta divisionen innan han drog vidare. Englands tredje bäste målskytt genom tiderna, men kanske den snabbaste och mest effektive.
Alan Smith, Linekers radarpartner i Leicester som senare skulle göra landskamper för England och kampera ihop med Ian Wright i Arsenal.
Frank Worthington, myten, legenden, profilen, individualisten, Don Juan och liraren. Nuff said.
Pontus Kåmark, markerade bort brassen Juninho i en ligacupfinal. Bara en sån sak.
Gordon Banks, Englands bäste målvakt genom tiderna.
Peter Shilton, Englands näst bäste målvakt genom tiderna.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Det mäktiga Crystal Palace som var en symbol för det brittiska imperiets storhet blev också skådeplatsen för Crystal Palace FC:s födelse. År 1851 var det brittiska imperiet på väg mot sin absoluta storhet, särskilt i samband med den stora världsutställningen i Hyde Park i London som inte bara markerade Storbritanniens ledning i den kommande industriella revolutionen, men också deras position som den största och viktigaste nationen i världen. En gigantisk och imponerande byggnad – Crystal Palace – restes och blev samlingspunkten för de drygt 14 000 besökarna från världens alla hörn. Bara några decennier senare skulle Storbritanniens makt täcka över en fjärdedel av jordens yta.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Måndagen kan med fördel ägnas åt att fundera över hur engelska managers går en historisk kräftgång utan dess like när det gäller frånvaro av framgångar.
Ingen engelsk manager har vunnit Premier League. Senast var det Leeds Howard Wilkinson som kammade hem en ligatitel, men det var säsongen före Premier League instiftades, dvs 1991/92. Dessförinnan var det Howard Kendall med Everton 1984/85 och 1986/87.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
It´s grim up north, särskilt i nordöst. Ska själv upp till Newcastle för att se matchen mot Norwich om någon månad och hoppas slippa domedagsstämning. Ett bra sätt att gaska upp sig är att minnas lite från Newcastle på 80-talet. Visserligen var de i division 2, men managern Arthur Cox lyckades värva en viss Kevin Keegan samt Liverpools Terry McDermott och dessutom fanns där spelare unga som Peter Beardsley och Chris Waddle. Lite senare även Paul Gascoigne. Dessutom fanns där min gamle barndomsidol Imre Varadi på plats. Den ungerskättade forwarden avgjorde ett Liverpool-derby till Evertons fördel i början av 80-talet. I mina ögon var han då en ny Maradona, vilket ju visade sig vara allt annat än rätt…
Men Cox ”nya” Newcastle var spännande, särskilt när de mötte Charlton i Tipsextra (jo, en division 2-match), där danske storstjärnan Allan Simonsen spelade. Bara det en sensation, då Simonsen blivit sur på FC Barcelona när de köpte Maradona. Fanns ju ingen anledning då Simonsen var på plats! Så han drog till Charlton.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Spenslig med en mustasch som i förhållande till kroppen var riktigt imposant. Kanske inte den störste liraren, men väl den farligaste. Ja, rent av dödlig. Liverpools målkung Ian Rush är upphov till många mardrömmar hos mittbackar och målvakter under 80-talet. I vissa stunder gick det inte att stoppa honom.
Läs mer på Old School Football.Bland annat om när Ian Rush krossade Everton. Nästan på egen hand. Och hur han lurade mittbackar genom att låtsas knyta skosnöret.
För oss svenskar blev han en del av vardagsrummet i och med Tipsextra, där det blev hela 15 mål och han blev i mångt och mycket symbolen för det under perioder nästan oövervinnerliga Liverpool FC.
Tipsextras skytteliga (topp 5)
Ian Rush, 15 mål
Rushy gjorde alla målen för Liverpool ofta assisterad av Kenny Dalglish eller John Barnes. Liverpools bäste målskytt genom tiderna med 346 mål.
Tony Cottee, 10 mål
Cottee blev den dyraste engelske spelaren när han gick från West Ham till Everton inför säsongen 1988. Övergången gick på 2,2 miljoner pund, men skulle bara någon månad senare överträffas av Ian Rush hemkomst från Juventus. Ett superlöfte med extrem näsa för mål. I Tipsextra gjorde han fem för West Ham och fem för Everton. Tyvärr blev inte karriären riktigt vad som förväntats, då han hamnade i ett Everton på väg ned och kanske hade han inte riktigt den vinnarinstinkt som krävdes. Men mål fortsatte han att göra.
Dean Saunders, 10 mål
Gjorde mål för inte mindre än fyra klubbar. Oxford (1), Derby (1), Liverpool (4) och Aston Villa (4). En spelare som påminde lite om Kevin Keegan och liksom Ian Rush en av alla dessa fantastiskt duktiga walesare som aldrig fick spela i ett VM eller EM. Totalt sett blev det 75 landskamper för Wales.
Bob Latchford, 9 mål
Den store engelske centertanken som nådde 70-talets drömgräns på 30 mål säsongen 1977/78. En riktig Tipsextra-profil som gjorde tre mål för Birmingham City och sex mål för Everton.
Tony Brown, 9 mål
Bomber Brown är en legendar i West Bromwich Albion som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Under en herrans massa år slutade han aldrig att producera mål från mittfältet såväl som från forwardspositionen. Han var klubben trogen mellan 1963-1980. Nio mål för WBA blev det i Tipsextra och han var också en viktig kugge i det magiska lag som charmade Tipsextra-tittarna säsongen 1978/79 när de bland annat besegrade Manchester U med 5-3 på Old Trafford i vad som betraktas som den bästa matchen i Tipsextras historia.
skribentper 