Sitter på Kallax (ja, eller Luleå Airport som det så fint heter numera) och väntar på att få flyga hem. Ett väldigt illa tajmat flyg, vilket gör att jag missar stora delar av kvällens ligaomgång. Men man kan inte få allt. Det är tydligt när jag sitter på O Learys och försöker framkalla intresse för tv-skärmens KHL-match, där finska Jokerit möter vad jag tror är något som liknar gamla CSKA Moskva, kan man inte annat än känna sig lite ensam, särskilt som det är en repris från i januari. Man undrar ju var Tretjak, Makarov, Krutov, Fetisov, Larionov och Kasatonov (spelade alla i CSKA?) håller hus? Och var är Victor Tichonov?
Nu är matchen slut. Tror CSKA vann? Om det nu var CSKA? Nästa match är St Petersburg mot Jokerit. Igen. Om jag inte visste bättre om det här med att matcher visas i repris, hade jag blivit mäkta imponerad över Jokerits flygkapten och lagets kondition. Frågorna är många, men jag är nog inte så nyfiken på svaren…
Istället glider tankarna iväg till Peter Barnes. Yttern som aldrig riktigt fick omvärlden att förstå honom och som tog skydd för att undvika Sir Alex Fergusons berömda hårtork.
Och om ni är lite nyfikna på kvällens omgång så har jag skrivit lite om den på Tippastryktipset.nu. Dock helt historie- och nostalgifritt, så den läses på egen risk…
Spurs går ju som tåget nu i ligan. Inte minst målspottaren Harry Kane. Tänkte därmed att det kunde vara läge att läsa om en annan målskytt i Tottenham som dessutom fick uppgiften att ersätta Diego Maradona i FC Barcelona, vilket han gjorde rätt bra. Jag talar om skotten Steve Archibald.
Läs en av mina första artiklar på Old School Football tidigare i år. Om Steve Archibald, Skottlands bästa fotbollsexport genom tiderna. Eller? Läs om han karriär, från lilla Clyde till Alex Fergusons Aberdeen via Spurs till FC Barcelona. Klicka här.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Hela 61 ligamästerskap av 116 har tagits av en engelsk manager. Lägger man till 36 mästerskap tagna av skotska managers samt ett av en nordirländare så har nästan 84 procent av alla ligatitlar sedan starten 1888 hamnat i händerna på en manager från Storbritannien.
Nästan 53 procent av alla ligatitlar sedan engelska ligans start 1888 har tagits av en engelsk manager. Om vi lägger till managers bördiga från andra delar av Storbritannien blir det runt 84 procent. Det handlar nästan enbart om engelsmän och skottar, förutom nordirländaren Bob Kyle som vann ligan med Sunderland 1912/13. På senare tid står dock Sir Alex Ferguson ensam som Storbritanniens fanbärare, före honom var skotten Kenny Dalglish den senaste med Blackburn Rovers 1994/95.
Men en sak är säker – debatten om engelska managers oförmåga att ta hem Premier League kan nog inte vara mer aktuell, eller inaktuell… Faktum är att en engelsk manager aldrig har vunnit Premier League. Den senaste ligatiteln tog Howard Wilkinson med Leeds United 1991/92. Året efter instiftades Premier League. Och före Wilkinson var det Howard Kendall som ledde Everton till en titel 1986/87.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
På lördag befinner jag mig på Goodison Park för att se Everton ta sig an Manchester United. Sannolikt rätt goda förutsättningar för en riktigt bra match. Lagen har ju genom åren haft en hel del duster, ofta också i viktiga matcher som cupfinaler och dylikt.
På Tippastryktipset.nu minns jag en fight mellan Evertons opolerade ”Dogs of War”, tre råbrutala mittfältare vid namn Barry Horne, Joe Parkinson och John Ebbrell, understödda av Duncan Ferguson (då rätt nyligen hemkommen från en fängelsevistelse, Andy Hinchcliffes vänsterfot och Anders Limpars första och enda Tipsextra-match för Everton.
Gästerna bestod av den första (och enligt mig mest magiska generationen) av Sir Alex Fergusons mästarlag. Med två raka ligasegrar bakom sig anlände de till Goodison Park med det kanske hårdaste mittenmittfältet under Sir Alex Ferguson – Roy Keane och Paul Ince. Dusten mot ”Dogs of War” var en njutning för varje ”get in”-ivrande supporter. Lägg därtill oblygt brutala, men också finlirande Brian McClair samt Mark Hughes. Eric Cantona var inte med. Det var strax efter hans berömda Kung Fu-spark.
Som mittbackar ställde United upp med Steve Bruce och Gary Pallister, medan Everton mönstrade David Unsworth och Dave Watson. Killar som skulle sparka av benet av sina mödrar i en korpmatch, om så krävdes för att förhindrade ett mål.
Dessutom en av de allra sista Tipsextra-matcherna, kommenterad av Pelle Nyström.
Tror inte vi kan ställa samma förväntningar på helgens drabbning…
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Att beskriva en klubb som Manchester Uniteds historia i endast en artikel är givetvis omöjligt. Klubben är Englands mest framgångsrika genom tiderna och ett av världens starkaste varumärken. Kanske det starkaste.
Ofta sägs det att verkligheten överträffar dikten, men i Uniteds fall är det nästan som om verkligheten överträffar myten. Sir Matt Busby tog över en ganska så nedgången klubb efter andra världskriget. Den skotske mästarmanagern skrev på ett alldeles unikt kontrakt som gav honom ett extremt starkt mandat att forma klubben. Busby lade sin hand på allt. Inte minst förstod han vikten av att en klubb är större än dess fotbollsspelare och fotboll är underhållning. Mytologiseringen av United startade med Matt Busby.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Måndagen kan med fördel ägnas åt att fundera över hur engelska managers går en historisk kräftgång utan dess like när det gäller frånvaro av framgångar.
Ingen engelsk manager har vunnit Premier League. Senast var det Leeds Howard Wilkinson som kammade hem en ligatitel, men det var säsongen före Premier League instiftades, dvs 1991/92. Dessförinnan var det Howard Kendall med Everton 1984/85 och 1986/87.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Ett klipp som sammanfattar en gigant som tog Manchester United från en medioker tillvaro till fotbollsvärldens tron. Värt att ägna några minuter en fredag eftermiddag.
skribentper 