Brian Clough och Peter Taylor var en ambitiös ledarduo som tog Derby County från division 2 till ligatitel och semifinal i Europacupen. Old School Football söker efter gnistan som fick bygget att gå mot storhet.
Läs Old School Footballs artikel om Derby Countys makalösa uppgång.
God morgon!
Torsdag är dagen då hettan stiger och förväntningen närmar sig olidlighetens gräns. Allt startade på söndag. Dagen efter, då man fick trösta sig med Stefan Thylins spalt i Aftonbladet. Kanske skrevs några rader om ens eget favoritlag. Därefter väntan till tisdag, då veckans stryktips väntade i lokaltidningen på morgonen och i kvällstidningarna på eftermiddagen. Under vissa år kunde man dessutom frossa i Vi Tippa, som med den tidens mått, skrev nästan vulgärt härligt mycket. Torsdag var det dags att lämna in tipskupongen och längtan till lördag närmade sig bristningsgränsen. Fredag var en onödig dag, men hade man lite tur kom det redan då en artikel om matchen på lördag. Fast för det mesta var det på lördag som lokaltidningen och kvällstidningarna skrev något om den utvalda fighten i Tipsextra.
Ja, så såg veckorna ut. Överdrivet? Ingalunda. Tyvärr, kanske. Eller det är i vart fall så jag minns det. Huruvida det stämmer med vad som egentligen försiggick, är däremot ofta mer höljt i dunkel än vad man kan tro.
När jag drog igång Old School Football på Svenska Fans gav jag mig iväg längs minnenas allé för att rekonstruera och bekräfta historien om hur det gick till när jag valde mitt favoritlag. Det visade sig att mina extremt tydliga minnen inte riktigt stämde med verkligheten… Men också att det är skit samma.
Läs mer på Old School Football.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
God morgon!
Champions League pågår för fullt. Tänkte minnas tillbaka lite då Derby County och deras legendariske manager Brian Clough åkte ur semifinalen i Europacupen 1973.
När Europacupen startade 1955 spelade Derby County i division 3 norra mot lag som Accrington Stanley, Gateshead och Workington. Men en viss ung manager vid namn Brian Clough ville något annat. Han började på en fotbollssaga – som blev sann.
Brian Clough och radarpartnern Peter Taylor fick 1967 ett anbud från Derby County, då i andradivisionen. Den egensinnige ordföranden Sam Longson lyckades locka över den dynamiska duon och genast började de bygga ett riktigt bra lag och 1968/69 vann de andradivisionen. En av de viktigaste spelarna i början var en viss Dave Mackay som 1968 kom från Spurs, där han varit en viktig kugge i Bill Nicholsons magiska lag. Mackay gav stadga åt Derby i backlinjen och ett ledarskap som var nödvändigt. Mackay hängde med till 1971 och skulle senare ta över efter Clough som manager och ta hem ytterligare en ligatitel 1974/75. En annan inflytelserik spelare var Alan Durban som var med under hela uppgången och var i Derby åren 1963 – 1973.
Redan säsongen efter avancemanget till högstadivisionen hamnade The Rams på fjärde plats och 1970/71 blev det en nionde plats. Säsongen 1971/72 var Derby redo för att ta hem ligan och i flygande fläng snuvade man Leeds United på en dubbel (Leeds vann FA-cupfinalen mot Arsenal) med en segermarginal på en poäng. Något som passade den karismatiske Brian Clough alldeles utmärkt, då han hatade Don Revies Leeds.
Och dessutom var det rätt nära den stora pokalen – Europacupen. Dock tog det slut i en semifinal mot Juventus. En dramatisk tillställning, där det talades om fusk…
Läs hela artikeln på Old School Football (Svenska Fans)
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
God morgon!
Tim Sherwood försöker få ordning på Aston Villa, men än så länge går det rätt knackigt. I mina spalter återkommer dock klubben rätt ofta, dels för att det är en av de riktigt stora genom fotbollshistorien, dels för att de lyckades ta ligan (1980/81) och Europacupen (1981/82) under en period då laget inte alls höll samma gigantnivå som i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Det blev istället en fantastisk saga eller blomma, som likt en motsträvig orkidé slog ut i makalös blom, bara för att vägra slå ut igen.
I helgen möts Aston Villa och Stoke i stryktipsmatch 1, vilket är en fight det finns anledning att följa lite extra. Men som morgonläsning tänkte jag länka till en artikel i Tippastryktipset.se som försöker sammanfatta Aston Villas ärorika historia.
Läs artikeln i Tippastryktipset.nu om Aston Villas historia.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
God morgon!
Ikväll drabbar WBA och Everton samman i omgångens sista match. Igår skrev jag lite om Evertons historia i en artikel på Tippa stryktipset och där nämndes klubbens näst främste manager genom tiderna: Harry Catterick. En mycket sammansatt personlighet som av många sågs som en gåta. En manager som resultatmässigt var bland de stora på 60-talet, men har knappast hyllats tillnärmelsevis lika mycket som en del andra kollegor från den tiden. Knappt Everton själva har lyft fram honom tillräckligt ur historiens mörker. Kanske ansåg de att han inte tålde ljuset, men grundorsaken är nog ändå att det inte har funnits någon vettig kartläggning av hans gärning. Tills för något år sedan, då Rob Sawyer publicerade: Harry Catterick – The Untold Story of a Football Great.
För några månader sedan försökte jag med stöd av Sawyers bok sammanfatta Cattericks gärning i en ganska så lång artikel på Old School Football (Svenska Fans). Sannolikt är det den minst lästa av alla mina artiklar där, men i mina ögon en av de viktigaste. Inte för att den är något mästerverk rent stilistiskt, men för att där finns en bild som inte kommit fram förrän nyligen av en manager som faktiskt var en av de allra främsta. På alla sätt.
En anonym landslagsspelare i Everton, som därmed hade både Englands förbundskapten Sir Alf Ramsey och Harry Catterick som manager, sa så här:
”We respected Alf, and we respected Catterick too. But we feared him more than anything.”
Catterick ville även förbjuda tv-sändningar från såväl Goodison som Anfield. Han var en elak räv på transfermarknaden, men också en visionär som beundrade ungrarnas skickliga fotboll på 50-talet och ville nog helst utveckla spelare utanför England hemma på Bellefield, vilket var en hypermodern träningsanläggning som påminde rätt mycket om dagens akademier. Taktiskt var han mer Tiki Taka än den tidens brutalfotboll och han byggde ett mästarlag som kanske var det mest underhållande på många decennier.
Det tog bara några år för klubbledning och efterföljare att slå sönder hans bygge. Cattericks hälsa blev allt sämre och styrelsen köpte träben som Bernie ”The Bolt” Wright bakom hans rygg. Bernie ”The Bolt” var en centerforward som mest blev känd för att ha brutit en tå på en Sheffield United-försvarare – med huvudet, då hans kulle försöka sig på en språngnick. Det blev bara elva ligamatcher för Everton, men att överhuvudtaget värva en spelare av den kalibern till Harry Cattericks lag borde varit otänkbart. Catterick ville ha skickliga bollspelare.
Men, men… Läs Old School Footballs artikel om gåtan Harry Catterick.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Ingen manager är så framgångsrik som Joe Mercer i Manchester Citys historia. Utan gigantiska resurser tog han City från division 2 (nuvarande The Championship) till en ligatitel. Under ett antal år på 60- och 70-talet kammade man hem pokaler och spelade lysande fotboll. Mercer var en sann gentleman med en lysande karriär som fotbollspelare i Everton, Arsenal och England bakom sig. En av engelsk fotbolls allra största.
Läs gärna Old School Footballs artikel om Joe Mercer. Följ honom från uppväxten i Ellesmere Port till berömmelse. Alltid med ett leende. Alltid med värdighet.
I samtal med 20- och 30-talets allra största stjärna – Evertons Dixie Dean. Kanske någon gång tidigt 70-tal eller 60-tal? Dean och Mercer spelade ihop på 30-talet. Dean är den med det något tunna, flygiga håret och svaga hörseln.
Joe Mercer lyfter ligabucklan som manager för Manchester City 1968.
Mercer som frimärke.
Idag uppmärksammar vi Manchester City och Joe Mercer lite extra och då kommer man ju osökt in på den lilla orten Ellesmere Port, där Mercer växte upp tillsammans med flera andra av fotbollens stora. Det började med Sam Chedgzoy – han som förändrade reglerna då han tog en hörna genom att dribbla sig hela vägen in i mål.
Läs Old School Footballs artikel om Ellesmere Port, där tråden följs från Chedgzoy, via vännerna och fotbollsikonerna Stan Cullis och Joe Mercer, för att inte tala om Dave ”Canonball Kid” Hickson samt kickboxaren Lee Latchford Evans, döpte efter 70-talets store skyttekung Bob Latchford. Som sagt – nördvarning! Inte för känsliga läsare.
God morgon!
Det finns Manchester City fans spridda runt jordens alla hörn. I en undersökning från 2005 uppskattade man att det var runt två miljoner City-supportrar runt om i världen, varav 886 000 i England. Givetvis är siffrorna säkerligen en bra bit under Manchester Uniteds, Liverpools, Arsenals och Chelseas, men City har kommit allt närmare under den senaste framgångseran efter att Abu Dhabi United Group tagit över och injicerats rejält med medel i klubben, vilket även gett framgångar.
Men det gäller också att se utanför dagens starka strålkastarljus. Manchester City är ett klassiskt engelskt lag vars nyrikedom bara är en fernissa över en gammal nobel klubb djupt rotad i den engelska fotbollens mylla. Faktum är att laget hade ett starkt stöd även innan framgångarna på senare år och när klubben var i sin djupaste svacka i ligans tredjedivision i slutet av 90-talet fanns där ändå runt 30 000 supportrar för att stötta på läktarna.
Manchester Citys historia sett genom Tippastryktipset.nu.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Leicester City tar hem ligacupen (Coca Cola Cup) 1997 i omspelet mot stjärnspäckade Middlesborough med Fabirizio Ravanelli, Emerson och Juninho. Pontus Kåmark hade plockat bort Juninho i första matchen på Wembley, men den riktigt stora glädjen inföll när Steve Claridge avgjorde i omspelet på Hillsborough. Ett Leicester med Martin O Neill som manager, Emile Heskey på topp och Neil Lennon på mittfältet, för att nämna några.
Nyheten klingar fortfarande nostalgiskt vackert i mina öron, såsom en påminnelse från härliga stunder i baksätet på en bil under en långresa ned till Stockholm (jag växte upp i Boden 100 mil norr om Stockholm) eller när man kom hem från skolan och bland dagens post låg den – med en ny bild på framsidan föreställande någon sportstjärna och alltid i färg – tidningen Buster!
Läste alltid fotbollsserierna först. Mina favoriter:
Hade lite svårt för Bullen och Benny Guldfot, men de funkade de också. Bullen och Super Mac gjorde ju sedan gemensam sak i en egen serie. Enkelspårig som jag kan bli, hade jag svårt för Johnny Puma och sådant som inte handlade om fotboll. Fribrottaren Puma var dessutom oerhört populär och låg oftast som första serie i tidningen, vilket störde mig något. Kommer dock ihåg en hockeyserie – även om jag inte minns namnet – och Max Lundgrens friidrottsgäng IFK Trumslagaren, som dög rätt bra när fotbollshistorierna var färdiglästa.
Bäst var det när Åshöjdens BK-bröderna Jorma och Edward Engmark gick till Everton. Och så var det bröderna Marks (tror de hette så?). En serie som kanske inte slog så väl ut, men jag gillade den, då den enligt mig var mer ”verklighetstrogen” än många andra. Även Roy of the Rovers föll inom verklighetskategorin och får väl anses som fotbollsseriernas okrönte konung.
I och med bokmässan kommer Buster Retrobok volym 1 att släppas. Ganska snart finns den också ute i handeln.
Björn Borg läste Buster och de flesta i min generation refererar till Buster, snarare än äldre generationers Rekordmagasinet. Tidningen har präglat oss i vår syn på idrott och bidragit till att vara en del av densamma.
Bäst var det någon gång på 80-talet, då tidningen släppte lagbilder på två lag i engelska ligan i varje nummer. Några har jag kvar än idag. Ja, och så när det fanns en bilaga med möjlighet att beställa ett samlaralbum för engelska ligan eller instruktionen hur man skriver ett brev för att fråga efter autografer, vilket sannolikt ledde till att klubbar runt om i världen plötsligt fick exakt likadant formulerade brev, på tunt papper avsett att skickas med flygpost (Air Mail) samt en liten papperslapp som såg till att portot tillbaka skulle vara betalt…
Kan hålla på så där ett tag. Men äntligen är den tillbaka – min uppväxt!
skribentper 