Leicester City är lite av en dold storhet, ungefär som en vattenbärande mittfältare som alltid finns med, men aldrig tar rubrikerna. Faktum är att laget bara varit nere i ligasystemets tredjedivision under en säsong 2008/09. Hela 46 säsonger i högstadivisionen och 62 i andradivisionen samt en i tredjedivisionen är onekligen ett stabilt facit. Lägg därtill att Leicester delar förstaplatsen avseende segrar i andradivisionen med sju stycken. Laget bildades som Leicester Fosse 1884 och levde inledningsvis en något nomadisk tillvaro till dess att Filbert Street blev deras hem 1891.
Lirare (nåja) att räkna med som spelat i Leicester:
Gary Lineker, skyttekungen som fostrades i Leicester och tog laget upp till högsta divisionen innan han drog vidare. Englands tredje bäste målskytt genom tiderna, men kanske den snabbaste och mest effektive.
Alan Smith, Linekers radarpartner i Leicester som senare skulle göra landskamper för England och kampera ihop med Ian Wright i Arsenal.
Frank Worthington, myten, legenden, profilen, individualisten, Don Juan och liraren. Nuff said.
Pontus Kåmark, markerade bort brassen Juninho i en ligacupfinal. Bara en sån sak.
Gordon Banks, Englands bäste målvakt genom tiderna.
Peter Shilton, Englands näst bäste målvakt genom tiderna.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Det mäktiga Crystal Palace som var en symbol för det brittiska imperiets storhet blev också skådeplatsen för Crystal Palace FC:s födelse. År 1851 var det brittiska imperiet på väg mot sin absoluta storhet, särskilt i samband med den stora världsutställningen i Hyde Park i London som inte bara markerade Storbritanniens ledning i den kommande industriella revolutionen, men också deras position som den största och viktigaste nationen i världen. En gigantisk och imponerande byggnad – Crystal Palace – restes och blev samlingspunkten för de drygt 14 000 besökarna från världens alla hörn. Bara några decennier senare skulle Storbritanniens makt täcka över en fjärdedel av jordens yta.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Push and Run, var en taktik som byggde på rörelse, snabba passningar och inte att du skulle utmana och dribbla. Det var Tottenhams manager Arthur Rowe som på 50-talet genomförde idén i England, inspirerade av de ytterligt begåvade ungrarna. Klubben som inspirerats av Harry Hotspur la därmed grunden till att bli för evigt sammankopplade med underhållande fotboll. Bill Nicholson spelade i Rowes Push and Run- lag och tog som manager under 60- och 70-talet spelidén till ytterligare en nivå och än fler framgångar. Andan sträckte sig ända fram till 80-talet och början av 90-talet med Spurs-lag som vimlade av fantastiska och eleganta spelare.
Ett reportage om Spurs historia inför deras hundraårsjubileum 1982. Arthur Rowe och Bill Nicholson intervjuas. Magisk fotbollshistoria.
Måndagen kan med fördel ägnas åt att fundera över hur engelska managers går en historisk kräftgång utan dess like när det gäller frånvaro av framgångar.
Ingen engelsk manager har vunnit Premier League. Senast var det Leeds Howard Wilkinson som kammade hem en ligatitel, men det var säsongen före Premier League instiftades, dvs 1991/92. Dessförinnan var det Howard Kendall med Everton 1984/85 och 1986/87.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
It´s grim up north, särskilt i nordöst. Ska själv upp till Newcastle för att se matchen mot Norwich om någon månad och hoppas slippa domedagsstämning. Ett bra sätt att gaska upp sig är att minnas lite från Newcastle på 80-talet. Visserligen var de i division 2, men managern Arthur Cox lyckades värva en viss Kevin Keegan samt Liverpools Terry McDermott och dessutom fanns där spelare unga som Peter Beardsley och Chris Waddle. Lite senare även Paul Gascoigne. Dessutom fanns där min gamle barndomsidol Imre Varadi på plats. Den ungerskättade forwarden avgjorde ett Liverpool-derby till Evertons fördel i början av 80-talet. I mina ögon var han då en ny Maradona, vilket ju visade sig vara allt annat än rätt…
Men Cox ”nya” Newcastle var spännande, särskilt när de mötte Charlton i Tipsextra (jo, en division 2-match), där danske storstjärnan Allan Simonsen spelade. Bara det en sensation, då Simonsen blivit sur på FC Barcelona när de köpte Maradona. Fanns ju ingen anledning då Simonsen var på plats! Så han drog till Charlton.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Spenslig med en mustasch som i förhållande till kroppen var riktigt imposant. Kanske inte den störste liraren, men väl den farligaste. Ja, rent av dödlig. Liverpools målkung Ian Rush är upphov till många mardrömmar hos mittbackar och målvakter under 80-talet. I vissa stunder gick det inte att stoppa honom.
Läs mer på Old School Football.Bland annat om när Ian Rush krossade Everton. Nästan på egen hand. Och hur han lurade mittbackar genom att låtsas knyta skosnöret.
För oss svenskar blev han en del av vardagsrummet i och med Tipsextra, där det blev hela 15 mål och han blev i mångt och mycket symbolen för det under perioder nästan oövervinnerliga Liverpool FC.
Tipsextras skytteliga (topp 5)
Ian Rush, 15 mål
Rushy gjorde alla målen för Liverpool ofta assisterad av Kenny Dalglish eller John Barnes. Liverpools bäste målskytt genom tiderna med 346 mål.
Tony Cottee, 10 mål
Cottee blev den dyraste engelske spelaren när han gick från West Ham till Everton inför säsongen 1988. Övergången gick på 2,2 miljoner pund, men skulle bara någon månad senare överträffas av Ian Rush hemkomst från Juventus. Ett superlöfte med extrem näsa för mål. I Tipsextra gjorde han fem för West Ham och fem för Everton. Tyvärr blev inte karriären riktigt vad som förväntats, då han hamnade i ett Everton på väg ned och kanske hade han inte riktigt den vinnarinstinkt som krävdes. Men mål fortsatte han att göra.
Dean Saunders, 10 mål
Gjorde mål för inte mindre än fyra klubbar. Oxford (1), Derby (1), Liverpool (4) och Aston Villa (4). En spelare som påminde lite om Kevin Keegan och liksom Ian Rush en av alla dessa fantastiskt duktiga walesare som aldrig fick spela i ett VM eller EM. Totalt sett blev det 75 landskamper för Wales.
Bob Latchford, 9 mål
Den store engelske centertanken som nådde 70-talets drömgräns på 30 mål säsongen 1977/78. En riktig Tipsextra-profil som gjorde tre mål för Birmingham City och sex mål för Everton.
Tony Brown, 9 mål
Bomber Brown är en legendar i West Bromwich Albion som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Under en herrans massa år slutade han aldrig att producera mål från mittfältet såväl som från forwardspositionen. Han var klubben trogen mellan 1963-1980. Nio mål för WBA blev det i Tipsextra och han var också en viktig kugge i det magiska lag som charmade Tipsextra-tittarna säsongen 1978/79 när de bland annat besegrade Manchester U med 5-3 på Old Trafford i vad som betraktas som den bästa matchen i Tipsextras historia.
Arsenal vann The Double i början på 70-talet och gick sedan in i en mörkervandring vad gäller resultat, tills laget lyckades ta sig till tre FA-cupfinaler och en cupvinnarcupfinal i slutet av decenniet. Trots denna ojämnhet och kanske brist på äkta storhet, såsom Arsenal på 30-talet eller 90- och 2000-talet, fanns där en rad profiler. Mittfältseleganten Liam Brady, VM-vinnaren Alan Ball, mittbacken Frank McLintock och så gubbar som Charlie George och Malcolm Macdonald. Old School Football gjorde ett försök att ta ut den bästa elvan under 70-talet.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Herbert Chapman blev den förste enväldige managern som tog ett helhetsgrepp över klubben och managerskapet när han förde Huddersfield (20-talet) och Arsenal (30-talet) till stora framgångar.
På 50-talet följde Matt Busby (Man U) och Stan Cullis (Wolves), men det var på 60-talet det exploderade med profilstarka managers, såsom Bill Shankly (Liverpool); Harry Catterick (Everton), Don Revie (Leeds), Joe Mercer och Malcom Allison (Manchester C), Bobby Robson (Ipswich), Alf Ramsey (England).
De la grunden för 70- och 80-talets stora managers.
Idag sänder vi en tanke till superindividualisten Frank Worthington. Mannen vars fotbollsegenskaper var så unika att medspelarna lämnade bollen till honom och sedan var det bara att vänta tills de fick den tillbaka. Om de fick den tillbaka… Worthington var född på rätt ställe i rätt tid, då slutet av 60-talet och början av 70-talets anda passade som handen i handsken. Iögonfallande och extrovert klädstil, en partyintensitet som skulle få de flesta att duka under bara efter några veckor samt en hejdlös lössläppthet. När han inte klarade den medicinska undersökningen hos Liverpool FC sa Bill Shankly att han skulle ta det lugnt i några veckor och sedan komma tillbaka. Worthington begav sig till Mallorca och var uppe dag och natt. Det gick åt skogen även vid den andra undersökningen.
Under en sommar i Mjällby ute på Listerlandet, förförde han, festade och låg på stranden. Däremellan gjorde han en del mål och drog på sig parkeringsböter (flest böter i södra Sverige den sommaren).
Ett magiskt ögonblick när Worthington spelade för Bolton Wanderers (det hann bli en del klubbar…)
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
skribentper 