Kategoriarkiv: Tipsextra

Underbarnet från Birmingham

Fortsätter med lite fredagsmys på Birmingham-temat…

Sällan har väl så stor talang skådats som när Trevor Francis slog igenom i Birmingham City.

Trevor Francis vann Europacupen med Nottingham Forest, såld för miljonen två gånger, karriär i Italien och gjorde 52 landskamper för England, men han kommer för alltid att vara en legendar i Birmingham där han tillbringade åtta år.

Howard Kendall konstaterade krasst när han anlände till Birmingham:

”After Alan Ball, Trevor was probably te best player I ever played alongside. He was still only 19 when I arrived at St Andrew´s, but the sense that he could do anything was palpable. He was fast and skilful and could finish with deadly accuracy. He could also create as well.”

Francis var med att ta Birmingham till högstadivisionen 1972 samt var även med att ta laget till de båda semifinalerna 1972 och 1975. Kanske den främsta som någonsin dragit på sig en Birmingham City-tröja.


Birmingham City – genuin förlorarkultur

Har alltid varit lite svag för Birmingham City. Det sägs ju att deras Crazy Gang i slutet av 1970- och början av 80-talen, var föregångare till Wimbledon FC:s beryktade gäng. Ja, de sägs ha varit värre. Med medlemmar som Mark Dennis, Pat van den Hauwe, Tony Coton, Noel Blake, Robert Hopkins, Martin Kuhl och inte minst – Mick Harford, så hände det grejor på och utanför plan. Men det blev inga framgångar i en klubb som genom åren blivit mästare på att undvika jus framgångar.

Få lag har allt sedan ligans start 1888 undvikit titlar så framgångsrikt som Birmingham City. En fascinerande klubb från en storstad som vägrar att växa upp och uppfylla den potential som borde finnas där.

Rötterna sträcker sig långt tillbaka. 1875 bildades Small Heath Alliance som 1888 blev Small Heath och som i sin tur 1905 blev Birmingham för att 1943 anamma namnet Birmingham City. Klassiska St Andrews har laget haft som hemmaplan sedan 1906 och de var dessutom med och bildade ligan i andradivisionen.

Traditioner som brukar borga för framgångar. Lägg därtill att Birmingham City verkar i en storstad även sett ur ett Europeiskt perspektiv.

Men nu blev det inte riktigt så. Birmingham City har som bäst slutat på en sjätteplats i högstaligan (1955/56) och har egentligen bara två pokaler värda att nämnas, det vill säga ligacupen 1963 samt 2011. Egentligen ett extremt uselt facit.

Då har det gått bättre för stadsrivalen Aston Villa (läs mer om Aston Villa) som från 1800-talets slut till andra världskrigets utbrott 1939, sågs som ett av de främsta lagen i den engelska fotbollen överhuvudtaget. Efterkrigstiden har dock varit dyster även för Villa, men trots detta har de ändå hunnit med några ligacuppokaler, en FA-cup, en ligatitel och en Europacupseger. Även West Bromwich Albion och Wolverhampton Wanderers har klart överskuggat The Blues. WBA som på ett föredömligt sätt spridit ut sina titlar sedan den första FA-cupsegern 1888. Inga eror av framgång, men ofta med och ett lag som man aldrig kan räkna bort ur ett historiskt framgångsperspektiv. Wolverhampton Wanderers kan också påvisa pokaler från olika tidsepoker, men där finns också en storhetsperiod under managern Stan Cullis ledning som kulminerade mot slutet av 50- och början av 60-talet. Men laget var också bra strax innan kriget och hade framgångar under perioden från ligans nystart 1947 fram till 1964 när de åkte ur högstadivisionen.

Om man gör en krass historisk jämförelse avseende relevanta titlar ser det ut på följande vis:

Aston Villa, 20 titlar (7 liga, 7 FA-cup, 5 ligacup och 1 Europacup)
Wolverhampton, 9 titlar (3 liga, 4 FA-cup och 2 ligacup)
West Bromwich Albion, 7 titlar (1 liga, 5 FA-cup och 1 ligacup)
Birmingham City, 2 titlar (2 ligacup)

Förkrossande siffror sett ur The Blues perspektiv. Dessutom är ligacuptitlar inte alls av samma dignitet. Har aldrig varit, men på senare år närmar de sig med stormsteg samma status som Charity Shield, med den skillnaden att ligacupen ger en Europaplats.

Och för att lägga ytterligare sten på bördan så måste även Aston Villas efterkrigstid ses som ett stort misslyckande för den klubb som Burnley FC (läs mer om Burnleys ligatitel) ville efterlikna så mycket att de anammande deras tröjfärg, då den symboliserade framgång. Medan Wolves aldrig riktigt lyckats kliva upp på den nivå de vande sig vid på 50-talet. Numera pendlar WBA och Wolves mellan andra- och högstadivisionen utan att vara nära att etablera sig som en utmanare till de stora titlarna.

Jämför man jättestaden Birmingham med de betydligt mindre Manchester och Liverpool blir det än mer förkrossande. Inte bara det att Manchester United och Liverpool FC kan strössla med pokaler, även Manchester City och Everton har samlat på sig en hel del under årens lopp. Birmingham City är dock mer framgångsrika än Tranmere Rovers…

Men allt är inte mörker. Birmingham är inte ett FC Barcelona, ett AC Milan eller Inter, ett Juventus eller en liknande gigant som ofta växer fram i stora städer som inte är huvudstaden. Det är dock ett lag med tradition och en historia som är väl värd att uppmärksamma.

Old School Football fokuserar som vanligt på nedslag under efterkrigstiden och kommande artiklar kommer skildra Birmingham City när de var som bäst på 50-och början av 60-talet, men också en spännande period under 70-talet då man nådde två semifinaler i FA-cupen och hade spelare som Bob Hatton, Bob Latchford och Trevor Francis. Dessutom lite från det något mer dystra slutet av 70- och början av 80-talet då Frank Worthington var en av profilerna och laget utvecklade en Crazy Gang kultur, vilket faktiskt var före Wimbledons mer berömda motsvarighet några år senare.

Men vi börjar på 70-talet och kanske ett av Birmingham Citys mest talangfulla lag, vilket inte orkade ända fram


Sex, våld, balett och Archie Gemmill

I veckans Old School Football Podcast #62 blir det sex och våld och så lite om Luton Towns ligacupseger 1988.

På ämnet våld går vi igenom när Bryan Robson läxade upp Vinnie Jones och på ämnet sex handlar allt om en tunnhårig liten mittfältsgubbe vid namn Archibald Gemmill. Eller sex och sex, det slutar med sensualism, storverk och konst.

Podden landar på olika ställen där poddar finns från lunch och framåt, men redan nu tänkte jag dela ett av de hetaste målen – sannolikt det hetaste – i Skottlands fotbollshistoria – när Archie Gemmill gör ett solomål mot Holland i VM 1978.

Ett mål av en kanske inte alltid så karismatisk liten mittfältsdynamo som gav upphov till sexscener i filmen Trainspotting såväl som inspiration till balettkoreografi.

 


Born a Man, Never a Boy.

Nummer 10 är ju normalt liraren och speluppläggaren, kanske den spelare som de andra behöver skydda eller rent av omhulda. I Liverpool FC på 1960- och 70-talen gällde dock helt andra regler.

Tommy Smith bar ofta nummer 10 och han var allt annat än omhuldad. Infödd scouser, användbar på flera platser, ”hard as nails” och Liverpools – kanske ligans – tuffaste spelare att möta för motståndarna.

Älskade kampen, flertalet motståndare var rädda för honom, men han var definitivt inte något träben, utan rätt duktig med bollen. Dock, med dagens regler, skulle han nog inte få spela mer än ett par minuter innan det röda kortet visas.

Passade perfekt i det Liverpool som under Bill Shankly och Bob Paisley byggde på ett helhjärtat engagemang för klubben och dess genombrytande idé om att ge allt, vinna allt och aldrig tappa hungern. Seger var normalitet och firades knappt. Nästa träning eller säsong stod alltid för dörren. Hungern var drivkraften.

”Tommy was born a man, he was never a boy”, som Bill Shankly sa.

Tommy Smith blev en Tipsextrafavorit med åtta matcher i programmet. Tar också en plats i Liverpools utmanarelva i boken Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna


Ståpäls och underverk

Champions League ikväll. Då kan jag inte låta bli att vandra tillbaka till 1982 när Aston Villa stod för ett underverk samtidigt som denna traditionstyngda klubb stärkte Englands plats på Europas fotbollstron.

Lagkapten Dennis Mortimer, mannen som aldrig fick göra en landskamp, lyfte Europacupbucklan mot himlen. För första gången i Villas historia, men för engelska klubbar var det endast en dag på jobbet då det var den sjätte raka Europacupsegern(Liverpool, 1977, 1978, Nottingham, 1979, 1980 och Liverpool 1981).

För Aston Villa var det dock ett under. Deras överraskande ligaseger 1981 trodde väl ingen skulle följas av den finaste av alla pokaler, särskilt inte som klubben hade svårt i ligan med tuffa skador och succémanagern Ron Saunders hade avgått i ilskan över att inte få stöd från sin styrelse i ett prekärt läge. Istället leddes Villa av en rätt så anonym assisterande manager vid namn Tony Barton. Dessutom blev den rutinerade målvakten Jimmy Rimmer skadad i inledningen av finalen mot mäktiga FC Bayern Munchen och in kom purunge Nigel Spink som gjorde en hjälteinsats i stil med Busters legendariske målvakt Gordon Stewart i serien Greppet Direkt!

En sannsaga större än fiktiva sagor. Lägg därtill ett moment av magi från anfallstrion som säsongen före dominerat i ligan, men på senare tid drabbats av skador och formtapp. Gary Shaw till Tony Morley som till slut finner Peter Withe.

En förtrolland stund som jag skildrat i boken Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna. En stund av ståpäls, oavsett om du är Aston Villa-supporter eller ej. En stund då engelsk fotboll var bäst i Europa.

IMG_8101


Mike Summerbee – livet på den oallvarsamma sidan

Lite tisdagsgodis…

En magisk treenighet: Colin Bell, Francis Lee och Mike Summerbee. Gubbar som skapade magi när optimismens 1960-tal gick över till ett kärvare 70-tal. Men fotbollsspelarnas stjärnstatus stärktes ikapp med att löner, hår och polisonger blev allt ymnigare.

Ett kort utdrag ur Old School-skribenten Jon Lidbergs artikel om de tre:

Mike Summerbee var den mest utåtriktade och den som i ungdomens dagar rörde sig mest i Manchesters nöjesliv. Han var bästa kompis med Uniteds George Best och de ägnade stora delar av sin fritid åt klubbande och kurtiserande med damer. Summerbee berättar i sin biografi att han och Best under en period i hemlighet hyrde en lägenhet tillsammans för att kunna koppla av på helgerna. Detta var något som inte hade setts med blida ögon av de bägge klubbledningarna, därav hemlighetsmakeriet. Under en period drev de en boutique tillsammans där de sålde skjortor. Det gick dock inget vidare och det projektet lades ner. Summerbee drev även under en period ett klädföretag med Bobby Moore, inte heller det blev någon succé och skrotades efter ett tag.

När Summerbee träffade sin blivande hustru Tina så lugnade han ner sig med utelivet. Detsamma gällde ju som bekant inte för George Best. När Summerbee skulle gifta sig med Tina så var det naturligtvis George Best som var Best-man. Summerbee berättar att när de kom fram till kyrkan så pekade Best på en mur och sade: “Ser du muren?” Ja, vad då?, undrade Summerbee. “Hoppa över den och spring det fortaste du kan så är du en fri man igen”

En annan rolig anekdot Summerbee berättar i filmen är när han råkar tackla den hårdföre United-mittfältaren Nobby Stiles i tron att det var någon annan. Den ökände tuffingen vänder sig upp mot Summerbee och frågar: “Vad gör du Mike?” Summerbee svarade då: “Förlåt Norbert, jag trodde det var någon annan. Stiles replik? : “You better start running and you better keep running”

Läs hela artikeln på Old School Football.

Mike Summerbee kommer tyvärr inte med i Tipsextra-bokens bästaelva för Manchester City, mest därför att han spelade för få matcher i Lars-Gunnar Björklunds tv-skapelse. Men mycket av nostalgin kring Tipsextra bygger på herrar som Summerbee, det vill säga de som banade väg och redan var etablerade stjärnor när programmet startade 1969.

Mike-City

 


Bajsbrun eller chokladbrun

I förra veckans podd snöade jag in på Coventry City och då de låg i modets framkant i slutet av 1970-talet med fotbollshistoriens kanske mest beryktade bortaställ. Det chokladbruna eller bajsbruna som alla utom skaparna såg det som.

Här ser ni Coventrys briljante Ian Wallace iförd denna fantastiska kreation. Wallace bildade för övrigt en riktigt vass anfallsduo med Mick Ferguson. Kanske Coventrys bästa genom tiderna.

Lyssna gärna på avsnitt #61 som också tar upp det glada partygänget som tog hem Coventrys första, enda och kanske sista stora pokal – FA-cupen 1987.

Och har du inte beställt Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna ännu, så kan du göra det här eller på en välsorterad Akademibokhandel.

 


Skandalen i Charity Shield 1974

Dags för avspark i Community Shield (tidigare Charity Shield). Tecknet på att Premier League bara är en vecka bort. Frågan är dock om London-derbyt mellan Chelsea och Arsenal kan bjuda på samma dramatik som 1974, då nytillträdde Leeds-managern Brian Clough hade en hel spelartrupp emot sig medan motståndarna Liverpool FC skulle fira av den legendariske Bill Shankly.

För första gången spelades Charity Shield på Wembley samt direktsändes i tv. Två klubbar med helt olika utgångspunkter inför matchen. Regerande ligamästarna Leeds vars legendariske manager Don Revie avgått för att ta över engelska landslaget. Ett Leeds som med ungefär samma spelartrupp inte bara var ett av Englands bästa utan även ett av Europas vassaste lag de senaste tio åren. Att Brian Clough skulle ta över efter Revie kom som en blixt från klar himmel. Kan jämföras med att Margaret Thatcher plötsligt under hennes tid som konservativ premiärminister skulle dyka upp som Labours partiledare.

Läs hela artikeln på Old School Football.


Fotboll är ett spel för idioter

Lördag kväll. The Championship är igång och nästa vecka startar äntligen Premier League. Tidigare idag avnjöts fighten mellan Fulham och Norwich, 1-1. Redan igår startade Derby County borta mot Sunderland och fick 1-1 medan Nottingham Forest vann över Millwall med 1-0. Derby och Nottingham, två klubbar Brian Clough tog till himlen.

Det går inte att överdriva Brian Cloughs avtryck i fotbollshistorien. Sannolikt den mest karismatiske managern genom alla tider. På gott och ont. I kommande bok Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna blir det en hel del Brian Clough, då både Derby County och Nottingham Forest är bland de femton mest visade klubbarna i Tipsextra. Forest är till och med en av de allra mest visade med hela 39 matcher.

Nå, förutom att göra ohämmad reklam för min bok som kommer om ett par veckor, så sitter jag med en öl och kollar på Clough-dokumentärer på You Tube. Man kan ha en sämre lördagsunderhållning.

Snart ska jag återgå till Viv Andersons biografi, First Among Unequals, för det var den som påminde mig om Cloughie. Högerbacken Anderson blev för övrigt den förste svarta spelaren i den engelska A-landslaget så sent som i slutet av 1970-talet. Genombrottet kom i Nottingham Forest under Brian Clough. Anderson beskrev sin manager som den främste och då skulle han senare spela för managers som George Graham och Sir Alex Ferguson.

Viv Anderson

Allt handlade om utstrålning. För Clough var fotboll en enkel sport som spelades av idioter och idioterna kunde inte misslyckas att bli framgångsrika, förutsatt att de gjorde som de blev tillsagda av ett geni. Och geniet var givetvis Clough själv.

”Pressure, is going down a pit every day to dig coal”, menade Clough som ofta framhöll att det fanns viktigare saker i livet än just fotboll. Träna hårt kunde man göra på försäsongen, men när väl matcherna startade handlade det mer om Five-a-side och instruktioner som spela till närmaste röda tröja och håll bollen efter marken. Clough hatade långbollande. Försvararna fick blott en instruktion då han pekade på målburen under en träning:

”That there is MY net. Keep the ball out of MY net, that´s what I pay you for.”

Ofta handlade förberedelser inför viktiga matcher om vila och träningsförbud. Ibland till och med nöjestripper till Mallorca och det hände att spelarna fick ta sig en öl eller två.

Historierna tar aldrig slut om denna manager-gigant, men nu är det dags att stänga ned datorn och återgå till Viv Andersons biografi.  Imorgon tar Bolton emot Leeds i The Championship.

Leeds, laget Brian Clough hatade och hånade, bara för att sedan bli dess manager under blott 44 dagar 1974, då spelarna han hånat knappast ville följa Cloughs genialitet. Inte minst därför att de redan vunnit nästan allt. Och inledande kommentarer från Clough då han bland annat menade att liraren Eddie Grays skadebenägenhet var så illa att hade han varit en tävlingshäst så vore han skjuten för länge sedan, underlättade knappast för en bättre stämning.

Sov gott, och för er som vill förbeställa boken Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna så kan ni redan nu gå in på adlibris, men om någon vecka eller två kommer ni även ha möjlighet att beställa via denna sida och Old School Footballs Facebooksida.


Kvalfyllt med Tipsextraprofiler

Det tandlösa flinet. Jag kan än idag plocka fram det ur minnesbankens mer traumatiska skrymslen. De där som aldrig riktigt går att förtränga, som när Joe Jordan avgör för Skottland mot Sverige i VM-kvalet 1981. Och hans partner i crime den kvällen var en viss John Robertson på vänsterkanten.

”John Robertson was a very unattractive young man. If one day, I felt a bit out of colour, I would sit next to him. I was bloody Errol Flynn in comparison. But give him a ball and a yard of grass, and he was an artist, the Picasso of our game.”

(Citat Brian Clough)

Läs hela artikeln om den där ödesdigra kvällen på Old School Football på Svenska Fans.

Det blir för övrigt en hel del om inte minst John Robertson i boken Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna.

Robertson Jordan


%d bloggare gillar detta: