Louis van Gaal får inte riktigt till det just nu, men då kan det väl vara läge att minnas en av de stora United-ledarna – Sir Matt Busby. Det var han som lade grunden till klubben som idag inte bara har massor med pokaler, utan också är ett väsen som är större än bara en fotbollsklubb. Kanske något att fundera över för herr van Gaal.
Med fokus på underhållande fotboll, mandat att bestämma över allt i klubben och att Manchester United var större än alla dess individer tillsammans med en enorm drivkraft att bli framgångsrik, bidrog Matt Busby till en av de allra främsta erorna inom engelsk fotboll.
I februari 1945, fortfarande i uniform, träffade Matt Busby Manchester Uniteds ordförande James W Gibson och skrev på ett smått revolutionerande kontrakt. Busbys hade som spelare tillhört Manchester City och Liverpool FC. I den senare klubben hade han dessutom tagit en ung Bob Paisley under sina vingar och skolat in honom i klubben. Paisley skulle efter karriären som spelare bli Bill Shanklys assistent och sedermera Liverpools mest framgångsrike manager genom tiderna. Busby hade fått ett erbjudande av Liverpool att assistera den dåvarande managern George Kay, men skotten ville mer med sitt ledarskap och det ramverk Liverpools styrelse kunde ge var för begränsat. Jobbet i Manchester var dock ledigt och Busby drev igenom ett treårskontrakt, även om han ansåg att det var för kort tid för att skapa en fotbollsrevolution.
I helgen drabbar Bournemouth och Manchester United samman i ligan. Då passar Old School Football på att minnas klassiska FA-cupmöten mellan lagen och sydkustlagets enda Tipsextra-match.
Tipsextra hade den 18 februari 1989 nosat upp en mycket intressant match i FA-cupens 5:e omgång. I potten låg en kvartsfinal och kampen stod mellan klassiska Manchester United och divsion 2-laget Bournemouth.
Sydkustlaget spelade på hemmaplan och leddes sedan 1983 av den karismatiske Harry Redknapp. Dessutom på väg mot sin bästa säsong någonsin, då Bournemouth skulle sluta tolva i andradivisionen. Ett klubbrekord som höll ända fram till 2014. Faktum var att Redknapps mannar var länge med i tätstriden och föll först efter en kraftig formsvacka i slutet av säsongen.
Hela 61 ligamästerskap av 116 har tagits av en engelsk manager. Lägger man till 36 mästerskap tagna av skotska managers samt ett av en nordirländare så har nästan 84 procent av alla ligatitlar sedan starten 1888 hamnat i händerna på en manager från Storbritannien.
Nästan 53 procent av alla ligatitlar sedan engelska ligans start 1888 har tagits av en engelsk manager. Om vi lägger till managers bördiga från andra delar av Storbritannien blir det runt 84 procent. Det handlar nästan enbart om engelsmän och skottar, förutom nordirländaren Bob Kyle som vann ligan med Sunderland 1912/13. På senare tid står dock Sir Alex Ferguson ensam som Storbritanniens fanbärare, före honom var skotten Kenny Dalglish den senaste med Blackburn Rovers 1994/95.
Men en sak är säker – debatten om engelska managers oförmåga att ta hem Premier League kan nog inte vara mer aktuell, eller inaktuell… Faktum är att en engelsk manager aldrig har vunnit Premier League. Den senaste ligatiteln tog Howard Wilkinson med Leeds United 1991/92. Året efter instiftades Premier League. Och före Wilkinson var det Howard Kendall som ledde Everton till en titel 1986/87.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
För er som följer Old School Football av och till lär ha märkt att jag återkommer med jämna mellanrum till några managers under 60-talet. Skälet är enkelt – mycket av den moderna engelska fotbollens mytbildning har sin grund hos dessa herrar och de slutar aldrig att fascinera.
Vet inte var jag köpte den, men i min bokhylla finns en vältummad bok av en viss Jimmy Greaves. The Sixties Revisited. Den gamle målspottaren – som nyligen drabbades av en svår stroke – går igenom hela 60-talet och det är svårt att sluta fascineras och sedan gräva djupare.
Det var tiden före Tipsextras premiär säsongen 1969/70. Det var under en period då fotbollen brutaliserades och spelartyper som Leeds Norman ”Bite Yer Legs” Hunter, Liverpools Tommy Smith samt Chelseas Ron ”Chopper” Harris faktiskt spelade nyckelroller tack vare deras cyniska aggressivitet. Det var också en tid då spelsystemet utvecklades från gamla 2-3-5 till 4-3-3 och andra varianter. Ett lag helt utan yttrar praktiserades exempelvis av Sir Alf Ramseys England när de vann VM 1966.
Archibald Leitch arkitektur och lysande stjärnor
Ett VM som spelades i England, där Portugals Eusebio gjorde stormatcher på Goodison Park och den berömda läktararkitekturen från Archibald Leitch spreds såsom lysande scenografi världen över. Goodison Park är kanske den mest kända engelska arenan idag där vi fortfarande kan se Leitch avtryck, men han hade ett finger med i de flesta arenor som byggdes runt sekelskiftet 1900 och som vi sedan växt upp med ackompanjerat av det där bruset från läktarna och slummervänligt prat från kommentatorer i Tipsextra. Arenor som sedan byggts om eller jämnats med marken tillsammans med Leitch arkitektur. Titta lite extra nästa gång då ni ser kryssmönstret på den tvånivåindelade läktaren på Goodison Parks Bullens Road Stand. Det var typiskt för Leitch. Och för oss nostalgiker som växte upp med Tipsextra är sådana detaljer på arenorna symbolen för det vi älskade med engelsk fotboll. Det som inte finns kvar eller är på väg att försvinna. Nostalgin är kopplad till mentala bilder som inte kan återskapas på en arena i Premier League idag (med några undantag).
Trots en brutaliserande trend, fanns där ändå plats för de stora lirarna under 60-talet. Bobby Charlton, George Best, Danny Blanchflower… Listan kan göras lång. Faktum är att de lyste nog än starkare, eftersom de var så få, så annorlunda och därmed så älskade. Varje klubb hade en sådan ikon. Burnley hade sin Jimmy McIlroy och Everton sin Alex Young. Lokalt sett var de avgudade och man kan ju bara undra hur stora de varit i dagens mediaklimat.
Kärnan, känslan och det vi idag anser som äkta nostalgi i den engelska fotbollen utvecklades under 60-talet, enligt min mening. På 70-talet slog det ned i våra svenska hem via Tipsextra, men myterna var redan bildade och 60-talsgenerationen förde över dem till oss som började bli medvetna följare på 70- och 80-talet.
Därför kan jag inte sluta att bläddra i Jimmy Greaves bok och därför kommer Old School Football också att vara en förlängd mytbildare av denna tid.
De sex bästa klubbarna på 60-talet
I boken återger Greaves en undersökning genomförd i slutet av 60-talet, där managers, ledare och spelare tillfrågats om de bästa lagen och spelarna. De har utsett de sex främsta inom varje kategori. Jag fastnade särskilt för kategorin Top Club:
1.Manchester United (Manager: Matt Busby)
2.Tottenham Hotspurs (Manager: Bill Nicholson)
3.Leeds United (Manager: Don Revie)
4.Liverpool (Manager: Bill Shankly)
5.West Ham United (Manager: Ron Greenwood)
6.Everton (Manager: Harry Catterick)
Visst, man kan ha synpunkter på inbördes ordning (jag vet att jag har det), men om man bara ser det för vad det är, ser man sex managers som på olika sätt påverkat engelsk fotboll från grunden. Många är större personligheter än vad vi någonsin kommer att få skåda igen.
Jag skulle dessutom vilja lägga till Harry Potts i Burnley, Sir Alf Ramsey i Ipswich och England, Stan Cullis i Wolverhampton Wanderers samt Joe Mercer och Malcolm Allison i Manchester City.
Historier runt dessa, ofta där de interagerar, är upphovet till vår fotbollsnostalgi och Old School Football kommer under våren och sommaren att försöka gräva djupare och fokusera än mer på historier värda att berätta runt dessa herrar. Allt under den modesta rubriken: nostalgins apostlar.
Vi börjar med historien om Harry Cattericks företrädare som manager i Everton, irländaren och forne Manchester United-kaptenen, Johnny Carey. När han fick sparken 1961 markerade det starten på kampen om 60-talets herravälde i engelsk fotboll.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Att beskriva en klubb som Manchester Uniteds historia i endast en artikel är givetvis omöjligt. Klubben är Englands mest framgångsrika genom tiderna och ett av världens starkaste varumärken. Kanske det starkaste.
Ofta sägs det att verkligheten överträffar dikten, men i Uniteds fall är det nästan som om verkligheten överträffar myten. Sir Matt Busby tog över en ganska så nedgången klubb efter andra världskriget. Den skotske mästarmanagern skrev på ett alldeles unikt kontrakt som gav honom ett extremt starkt mandat att forma klubben. Busby lade sin hand på allt. Inte minst förstod han vikten av att en klubb är större än dess fotbollsspelare och fotboll är underhållning. Mytologiseringen av United startade med Matt Busby.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Vill bara en sista gång (åtminstone på ett tag) slå ett slag för möjligheten att läsa på om två stora managers lite i skymundan för kollegor som Bill Shankly, Matt Busby, Don Revie och Alf Ramsey. Wolves Stan Cullis och Evertons Harry Catterick är inte lika omskrivna, men minst lika fascinerande och – faktiskt – framgångsrika. Jim Holdens bok om Stan Cullis – The Iron Manager och Rob Sawyers bok om Harry Catterick – The Untold Story of a Football Great, skildrar en oerhört intressant period av engelsk fotbollshistoria.
I övrigt övergår nu skrivardagen till den lite mer avslappnade delen… Skål, och så ser vi fram emot morgondagens stryktips och söndagens Merseyside-derby samt mycket mer.
Herbert Chapman blev den förste enväldige managern som tog ett helhetsgrepp över klubben och managerskapet när han förde Huddersfield (20-talet) och Arsenal (30-talet) till stora framgångar.
På 50-talet följde Matt Busby (Man U) och Stan Cullis (Wolves), men det var på 60-talet det exploderade med profilstarka managers, såsom Bill Shankly (Liverpool); Harry Catterick (Everton), Don Revie (Leeds), Joe Mercer och Malcom Allison (Manchester C), Bobby Robson (Ipswich), Alf Ramsey (England).
De la grunden för 70- och 80-talets stora managers.
Ett klipp som sammanfattar en gigant som tog Manchester United från en medioker tillvaro till fotbollsvärldens tron. Värt att ägna några minuter en fredag eftermiddag.
God morgon, för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen, finns nu Nostalgimorgon – uppe med tuppen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Sir Matt Busby tog Manchester United till storhet. Han skapade tre generationer av framgång, vilket är nästan omöjligt. Ambition, inspiration och karisma var ingredienser som fick United-lag att lyfta, om och om igen, förutom en sorglig dag i Munchen 1958.
skribentper 