Lördag. Ett varmt och soligt Wembley. Arsenal bär sina gula tröjor och är nyligen korade ligamästare efter seger mot ärkerivalen Tottenham Hotspurs tidigare på måndagen samma vecka. Jakten på dubbeln går in i sitt slutskede.
Arsenals 60-tal var minst sagt dystert. Enda decenniet sedan 30-talet som klubben inte lyckats ro hem en titel. Lite plåster på såren var Inter Cities Fairs cup viktorian 1970, men att de skulle stå inför en unik dubbel lördagen den 8 maj 1971 hade väl ingen förväntat sig. Kanske allra minst lagets egna fans. Men nu var de där, efter att precis ha säkrat en ligaseger endast en poäng före Leeds United. Jämfört med lag som Leeds, Everton, Manchester City och ännu Manchester United hade The Gunners knappast något glamouröst gäng. Men de vann matcher, så till den milda grad att de nu stod öga mot öga med Bill Shanklys Liverpool. Ett Liverpool som ömsade skinn och var på väg in i en generationsväxling.
Sida vid sida kliver de ut på den berömda gräsmattan. Ljudet från läktarna är öronbedövande. Sunderland och Leeds. I en FA-cupfinal som gått till historien som den kanske största skrällen under efterkrigstiden.
Leeds var regerande FA-cupmästare och ett av de lag som år efter år var med i kampen om titlar. The Mighty Leeds eller The Dirty Leeds, lite beroende på vem man frågade. Ett benhårt, ibland cyniskt lag som byggde sin storhet på en generation spelare med fantastisk sammanhållning. Managern Don Revie ville ha det så och var på den tiden nyskapande med sin inställning som inte lämnade något åt slumpen och där resultat, inställning och kollektivet var ledstjärnor. Det var också ett Leeds som kunde spela fantastisk fotboll och om storhetstiden definieras från mitten av 60-talet fram till 1974, utvecklades laget fotbollsmässigt för att under 70-talet underhålla lika mycket som man var disciplinerade, fysiskt starka och effektiva.
När 60- går över till 70-tal var Tony Waddingtons lagbygge redo för framgång och under några år blev Stoke City en kraft att räkna med.
I juni 1960 anländer Tony Waddington till Stoke City, ett lag i andradivisionen med ett stadigt sjunkande publiksnitt som under 1960/61 bottnade på under 10 000 åskådare. Det lägsta sedan 1908.
Tony Waddington – känd för sin list på spelarmarknaden – riktade blicken mot Blackpool och den gamle Stoke-legendaren Stanley Matthews. Inför BBCs kameror skrev den gamle hjälten – då 46 år – på för The Potters och hans come back i en match mot Huddersfield den 28 oktober 1961 sågs av 35 974 förväntansfulla på Victoria Ground. Visserligen hade Waddington betalat en dyr slant för den åldrade gentlemannen, men det övertrumfades med råge av betydligt högre publiksiffror och 1962/63 vann Stoke andradivisionen. Stanley Matthews pensionerade sig som 50-åring 1965. En av de främsta spelarna i engelsk fotboll någonsin. Kanske den allra främsta.
Nu är Old School Football tillbaka i full kraft efter ett jul- och nyårsuppehåll. Och jag börjar med att släppa det femte avsnittet i Old School Footballs Podcast. Klockan 11.30.
Efter lite jul- och nyårsuppehåll är Old School Football Podcast tillbaka och vältrar sig i en kokande gryta av kreativitet, party och fotboll runt Kings Road i London. The Swinging Sixties.
The Swinging Sixties eller kanske än hellre Swinging London, Harold Wilson, Peter Osgood, Charlie Cooke, Alan Hudson, 60- och 70-tal, Vogue, Rachel Welch och begåvningar, men också lite 80-tal, Lee Chapman, Pat Nevin, Alan Birchenhall och varför det alltid är bättre att stå kvar på perrongen när tåget går.
Det blir även lite om The Athens Hilton Party, FA-cupens tredje omgång såväl som en final och så säger jag återigen fel när jag kallar den kände fotografen Terry O´Neill för Terry Neill. Ja, och så reciterar jag en litterär strof ur Vogue på knackig engelska.
Annars är det som vanligt. Varje fredag. Podden där det bökas extra mycket i leran från förr
Fotbollsnostalgi, bikt och berättande. Minst en kvart och högst tjugo minuter. Varje vecka på fredagar 11.30 släpps nya tidlösa avsnitt av Old School Football Podcast.
Skrev en liten artikel på Everton Svenska Fans om mitt eget Everton FC och deras för närvarande rätt tuffa kamp mot en ärofylld historia. Det är fler klubbar som tampas med detta numera. The Toffees är dock ett bra exempel när hopp tänds hos vilande historiska bestar. Inte säker på att alla håller med, men det är så här det känns.
Efter en ovanligt stabil insats besegrades Carlisle med 3-0 och Everton är nu i femte omgången i turneringen som kan rädda Roberto Martinez.
Under jul och nyår tar podden paus, men lyssna gärna på de avsnitt ni ännu inte hunnit ta del av. Historien förändras ju inte, så de är aktuella när som var som och hur som.
Fotbollsnostalgi, bikt och berättande. Minst en kvart och högst tjugo minuter. Varje vecka på fredagar 11.30 släpps nya tidlösa avsnitt av Old School Football Podcast.
Julen är i mångt och mycket nostalgins tid, åtminstone för mig. Repriserar därmed en artikel på Old School Football Svenska Fans. En lyxig vimpel med små bilder på FC Barcelona-spelare blev nämligen som en raketmotor för ett spirande fotbollsintresse.
Fann den i en påse i förrådet. Alldeles nyligen. Letade nog efter något tråkigt, men det har jag glömt. Bara för en liten vimpel som väcker så mycket minnen.
En liten vimpel, men den har betytt mycket. Den fick en alldeles speciell plats bland mina fotbollsprylar under de där åren i början av 80-talet då mitt intresse för fotboll exploderade.
Vet inte exakt vilket år vimpeln gjordes, men jag antar att det var runt 1979/80, eftersom spelare som anfallaren Quini och mittbacken Alexanco kom till Barcelona det året och de är ju med på vimpeln tillsammans med yttern Carrasco som jag därefter följde med stort intresse i det spanska landslaget under tid då de inte direkt rosade marknaden.
Veteranen Asensi hade jag hört talas om och hans namn klingade vackert. Nästan som tennisspelaren Adriano Panatta (visserligen italienare, men klangen i namnen är lika härlig. Finns ingen logik bakom, bara känslor), vilken jag också fascinerats av under en period då tennis var intressant att följa med rumänen Ilie Nastase, Björn Borg och amerikanerna Arthur Ashe, Jimmy Connors och John McEnroe, för att nämna några. Asensi lämnade dock Barca 1980, vilket leder mig till slutsatsen att det inte kan vara efter 1980. Ett år då jag fyllde tio år och intresset för fotboll tog fart. Everton var mitt favoritlag sedan 70-talet, men det var nog Malmö FF:s äventyr i Europacupen 1979 som fick fart på fotbollsintresset tillsammans med West Hams magiske mittfältare Trevor Brooking som avgjorde FA-cupfinalen 1980. Samtidigt som jag själv började spela fotboll. Sent kan tyckas i dagens idrottshets, men det funkade då.
Nu lackar det mot jul och även om fotbollstittandet går in i ett ännu mer intensivt skede, enligt gammal god tradition i England, så blir det lite mer sporadiskt med nya artiklar från Old School Footballs sida. Familjen och julstök kallar. Därför länkar jag idag inte till någon egen artikel, utan till varje måndags stora händelse – EuroTalk. Just i detta program ser vi David Fjäll i en mycket vacker tröja skänkt av Swedish Toffees i vad som nu måste anses vara en fin tradition. Dessutom nämns mina spalter på Svenska Fans (runt 6-7 minuter in), vilket givetvis värmer extra till julglöggen.
Ikväll är det dags för toppmöte mellan Arsenal och Manchester City. Svårt att komma på ett bättre sätt att avsluta en måndag före ju. I syfte att krydda det hela kan det vara läge att läsa om två mittfältsgiganter från förr. Manchester Citys Colin Bell och Arsenals Liam Brady. Om sagt, bättre än så blir det inte. Två legendarer.
Idag ställs Watford mot Liverpool i vad som på förhand får ses som en rätt oviss tillställning. Old School Football Podcast tar upp en annan match mellan lagen som spelades i Tipsextra på 80-talet. Då var Liverpool nästan oslagbara och Watford hade tagit sig från fjärdedivisionen till en andra plats bakom Liverpool åren 1978 till 1983. Dessutom tog sig The Hornets till FA-cupfinal 1984. En saga större än Åshöjdens BK som kan vara värd att minnas i en artikel jag skrev för Old School Football tidigare i år.
Old School Football riktar blicken mot nykomlingen Watford FC och Sir Elton John för att väcka minnen från en magisk bragd i slutet av 70- och under första halvan av 80-talet.
I december 2014 står Sir Elton John i mittcirkeln på Vicarage Road. Familjen är med. Barnen är iklädda Watfordmössor. Poplegenden blickar upp mot nyligen invigda Sir Elton John Stand och börjar tala till den publik som varit honom minst lika trogen som konsertbesökarna.
Tid har passerat sedan en 12-årig kille vid namn Reginald Kenneth Dwight som aldrig missade en match på Vicarage Road blivit en av de mest framgångsrika poplegendarerna genom tiderna under namnet Elton John i en framgångssaga som till och med fått honom adlad. Ändå, när allt kommer omkring, är denna dag den 13 december 2014 sannolikt hans stoltaste stund. Klubbens han älskar så pass mycket att han varit dess ägare och ordförande mellan 1976 och 1997 samt därefter en nog så aktiv supporter.
skribentper 