Månadsarkiv: oktober 2015

Sammanfattning av helgens ligaomgång

Vi är på väg med raketfart in i december och de klassiskt avgörande dagarna då tätstriden brukar utkristalliseras. Men än är det en dryg månad kvar och just nu imponerar Manchester United.

Louis van Gaal har fått utstå en hel del kritik och den har varit berättigad. United har inte sett ut som något mästarlag, vilket de fortfarande inte gör, men segern på Goodison Park var ett stort steg i rätt riktning. De manövrerade ut ett Everton som inför matchen hade hyfsat bra självförtroende. Taktiskt sätt var de mästerliga, vilket också gynnades av två tidiga mål. Everton såg återigen ut som laget från ifjol där rörelse, aggressivitet och självförtroende saknades. Kan United bygga vidare på detta, så kommer de definitivt vara med i toppstriden. Everton lyckades inte dra nytta av den tändvätska som nyheten om klubblegenden Howard Kendalls död borde resulterat i. De var bleka, men med tanke på att laget numera bärs fram av yngre förmågor såsom Ross Barkley, Romelu Lukaku och John Stones, så tror jag det kommer bli en säsong blandad med höga berg och djupa dalar.

Läs mer om övriga matcher på Tippastryktipset.nu.


Besöket på St James´

God morgon!

Newcastle är en stad och ett lag som måste upplevas. Ett av de där ställena man bör besöka som fotbollsintresserad. Jag och min äldste son satte oss därmed på tåget från Liverpool, efter vårt besök på Evertons Goodison Park på lördagen. Åkte genom klassiska städer såsom Manchester, Huddersfield, Leeds och York där vi bytte tåg för att ta oss i allt raskare takt mot nordost.

Efter inledande hotellförvirring, då jag insåg att det bokade hotellets plats inte alls stämde med kartan över Newcastle, ringde jag och frågade:

”Ni ligger inte i Newcastle, England… Eller hur?”

”Nä, Newcastle på Nordirland.”

Han skrattade gott när jag konstaterade att vi inte kommer att bo på hans hotell ikväll…

Dock var det inga problem att få hotell i den engelska motsvarigheten av Newcastle. Vi fick ett centralt beläget, inte särskilt långt från arenan. Vi promenerade därmed mot St James`Park, bara för ett stopp kvarteret före med intagande av klassiskt nyttig brittisk mat. En mixed grill med överkokta grönsaker och övergrillat kött. Och alltid dessa chips… Satt perfekt.

brittisk mat

Ett stenkast från arenan fann vi himlen. En affär specialiserad på fotbollsmemorabilia. De hade allt, från det fina gamla bordsfotbollsspelet Subbuteo (så mycket roligare än FIFA på datorn!) till en uppsjö av fotbollslitteratur. Varje liten klubb hade åtminstone två rader med böcker i hyllan. Hade svårt att hantera min eufori, men tillslut var vi ju tvungna att lämna för att inte missa avsparken. Även om jag just då, kände fotbollsmatchen som rätt sekundär…

IMG_42231Min son envisades sedan med att köpa en boll innan match. Alla dessa jäkla bollar han ska ha från varje resa. De är rätt jobbiga att ha med eftersom vi reser endast med handbagage. Denna gång köpte han dock en liten sambaboll, vilken senare studsade överallt på hotellrummet då han på olika sätt försökte hitta svårare sätt att sätta bollen i papperskorgen, medan jag försökte koncentrera mig på nyinköpet och den mycket lovande boken: ”The Worst of Friends”, en dramadokumentär skildring av maktkampen i Manchester City på 60- och 70-talet. Mellan dess två managers Joe Mercer och Malcolm Allison. Hann dock läsa ut boken under flygresan hem. Jag försökte förklara att boken är mycket bättre än bollen om man ska ägna sig åt fotboll. Talade för döva öron.

Tillbaka till matchen, som var magisk. Newcastle drabbades av en Lidnersk knäpp och vann med 6-2 och jag tror de 47 000 på läktarna snarare var förvånade än något annat. Vi satt dessutom mitt på jättelika Milburn Stand. Stolarna var vadderade och det fanns benutrymme, tills skillnad mot gamla Upper Bullens på Goodison Park där man alltid får dra in knäna lite för att få plats.

IMG_42451

Det var rätt många herrar med keps där vi satt, men det är ändå något häftigt med en sådan stor arena som St James´i kombination med passionen som brittiska fans kan uppvisa. Det ligger liksom ett kraftfullt sus (om det finns sådana) hela tiden som flyter runt arenan. Ibland vibrerar det, ibland sjungs det och ibland exploderar det.

IMG_42371

På Goodison och St James´handlar det mycket om att publiken avspeglar spelet. En tackling kan tända hela arenan, medan letargiskt spel tystar den. Det är ingen slump att engelsk fotboll är som bäst när tempot är högt. På Goodison blir publiken rastlös vid för mycket spel mellan backlinjen. De var lite tålmodigare i Newcastle. När hemmalaget går till anfall hör man på Goodison hur stolarna åker upp eftersom alla reser sig. Där jag satt på St James´ behövde man inte resa sig, då sikten var så bra, men även här hörde man ”Get in” och hur kraften från publiken ökade varje gång laget var på väg fram.

Det är svårt att inte njuta av besök på så klassiska arenor.

Läs även en artikel jag skrev inför matchen mellan Newcastle och Norwich på Old School Football. Lite nostalgi.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.

IMG_42311

IMG_42521


Sällskap på flygresan

IMG_42531

God kväll!

Resan hem till Sverige blev kanske inte riktigt vad vi hade tänkt. Bagagearbetarna i Köpenhamn var på dåligt humör och reagerade på orättvisor jag tyvärr inte har koll på, men det resulterade i vart fall i att planet från Newcastle blev inställt bara ett par timmar innan avgång. Det blev istället en liten tur till norska Stavanger med hjälp av ett litet propellerplan. Ja, eller litet och litet, det var mest jag som irriterade mig över det usla benutrymmet och hur värmen plötsligt resulterade i ett ymnigt svettande.

Till tröst fann jag dock några retrotidningar, bland annat klassiska WSC (When Saturday Comes) och så hade jag precis börjat på Colin Schindlers dramadokumentära bok om det omaka paret Malcolm Allison och Joe Mercer, vilka förde Manchester City till storhet i slutet av 60-talet, men allt rämnade i början av 70-talet. Har även hunnit med Kenny Sansoms biografi under resan.

Sansom – eller King Kenny – som han kallades av fansen gjorde över 80 landskamper för England som vänsterback och var också lagkapten i Arsenal under 80-talet. Tyvärr blev det bara en titeln – ligacupen 1987 – då hans bästa tid var under en rätt medelmåttig period i Arsenals historia. Sansom var dock en riktigt vass spelare och jag minns att han nog var en av de mest bofasta i det engelska landslaget och även en riktig Tipsextra-profil. Vad jag inte visste var dock att han redan under sin tid som spelare hade rätt stora spel- och alkoholproblem. Idag har det ju skrivits en del om det, men det började redan när han var på topp och skulle även bli den kanske största faktorn till att George Graham köpte in Nigel Winterburn och petade sin lagkapten. Allt skedde inte över en natt, men det gick rätt snabbt utför efter ligacupsegern 1987. Det finns anledning att – kanske på Old School Football – göra en artikel om Sansoms karriär. För mig en av dom allra bästa.

På Old School Football har jag vid flera tillfällen gått tillbaka till tiden för Mercer och Allisons Manchester City. För mig ett oerhört fascinerande lagbygge på en relativt begränsad budget. Dessutom två män som inte kunde vara mer olika. Joe Mercer var en hyllad hjälte med massor av pokaler från sin tid i Everton och Arsenal. En gentleman med ett avväpnande leende som smälte allt och alla runt i kring honom. Älskade det lilla livet med hustrun och hans förtrogna Norah. Te, kakor och absolut inga ekonomiska utsvävningar. Norah suckade när han förhandlat till sig jobbet som manager för Manchester City, eftersom han faktiskt fick lön, även om han nog gjort det gratis. Mercer hade dock en mission att fullfölja. Som spelare var han extremt framgångsrik, men tiden som manager hade varit ganska misslyckad, enligt honom själv. Inga titlar och senast i Aston Villa blev han sjuk och fick avgå. Norah var skeptisk till om han skulle ta jobbet i City. Det kunde bli hans död, men Joe kunde inte leva utan fotbollens nerv. Men han insåg att det aldrig skulle gå om han ensam var ansvarig. Så han vände sig till en av hans lärjungar – Malcolm Allison. Joe Mercers absoluta motsats.

Mercer skulle ha huvudansvaret, men Allison var den som tränade och utvecklade spelarna. Tanken var att Allison skulle ta över rollen som manager efter två år. Det var i vart fall så Allison uppfattade det hela.

Malcolm Allison var en hetlevrad personlighet som hade förmågan att stöta sig med de flesta, saknade helt och hållet Mercers diplomatiska och charmiga förmågor. Men han var en jäkel på att utveckla spelarna, tog till sig nya idéer, såg sig som en fotbollsvisionär, hade massor med teorier och en drivkraft utöver det vanliga. Men i ambitionen fanns även rastlösheten. Allison tvekade aldrig över att han skulle leda Manchester City till Europacupseger och sedan bli engelsk förbundskapten och ta dem till ett nytt VM-guld, befriade från – enligt Allison – Sir Alf Ramseys ålderdomliga och letargiska modell. Han visste att om han fick forma spelare som hans egna Colin Bell, Mike Summerbee och Francis Lee tillsammans med killar som Alan Ball, Gordon Banks, Bobby Charlton, Martin Peters och Bobby Moore, så skulle England åter nå storhet. Denna självbild blev Allisons värste motståndare.

Mercer ville inte lämna över, utan fortsätta tillsammans med Allison, eftersom de ändå vunnit ligan, FA-cupen, cupvinnarcupen och ligacupen tillsammans. Det hela slutade med att Allison iscensatte en kupp, där sittande styrelse till slut fick ge med sig och sedan avgå. Joe Mercer sparkades snett uppåt till general manager utan ansvar, medan Allison fick ta över alla beslut. Mercer försvann sedan till Coventry och Allisons energi verkade plötsligt vara slut. Han hade tappat gnistan och kanske på samma sätt som han gjorde sig känd för erövringar på kvinnofronten och behovet av att alltid stå i centrum på dyra nattklubbar med champagne och cigarrer, så dog allt när han inte längre var på jakt. Så länge som han önskat ta över hela ansvaret…

Joe Mercers popularitet ökade, bland annat via ett inhopp som engelsk förbundskapten som blev riktigt lyckat, medan Allison drog till Crystal Palace. Därefter var allt en nedåtgående spiral för Malcolm Allison, som dessutom ofta hamnade i relativt djupa depressioner. Han skulle återvända till City, men den sejouren var lika misslyckad som de flesta andra. Han brände pengar på dyra spelare (något Mercer alltid bromsat) och det slutade alltid i att han drog eller fick sparken. Viss framgång hade han något år utomlands, men med tanke på att han ansetts som den mest visionäre coachen i Storbritannien så blev hans liv inte vad han tänkt sig. Mot slutet tog också alkoholismen över.

Det finns anledning att återkomma med en mer djuplodande artikel om Allison och Mercer, men de var ett riktigt bra sällskap på färden hem från Newcastle!


God morgon Merseyside!

God morgon!

Just denna morgon blir det en lite slarvigare uppdatering. Uppe med tuppens verksamhet är numera förlagd i Liverpool, närmare bestämt på Brittania Adelphi Hotel. Nu är det inte första gången jag är på fotboll i England eller för den delen i Liverpool, men det är alltid lite extra när man reser med äldsta sonen som är minst lika fotbollstokig som jag och dessutom i sällskap med drygt 80 andra svenskar, alla medlemmar i Swedish Toffees (Evertons svenska supporterklubb).

Publicerar istället några bilder från fredagskvällen.

adelphi

Min son på Adelphi Hotel. Ett klassiskt hotell där Winston Churchil har bott, men det var även här som Evertons magiske halvback Joe Mercer skrev på för George Allisons Arsenal efter andra världskriget. Bryskt behandlad av Evertons ledning med Theo Kelly i spetsen. Mercer fick inte ens åka tillbaka till Goodison för att hämta sina skor, utan dom hade Kelly med sig. Mercer var framgångsrik både för Everton och Arsenal och skulle senare som manager ta Manchester City till stora framgångar. Dessutom fick han ta hand om England efter att Sir Alf Ramsey sparkats och innan en ersättare tillträtt.

Läs mer om Joe Mercer på Old School Football.

Ett härligt, slitet gammalt hotell!

IMG_41581

IMG_41601IMG_41591

Dessutom har Niclas Alexandersson utsetts till hedersmedlem i Swedish Toffees och vi har fått lyssna till Kevin Sheedy – irländaren som skänkte glädje till fotbollen med sin känsliga vänsterfot när Everton var som bäst på 80-talet. Jag fastnade på bild med denne fotbollsgigant! Det är jag som är den vältränade med glasögon till höger i bild på bilden till höger…

IMG_41561IMG_41531

Nu frukost och sedan laddning för match.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Don Revies Dirty Leeds

God morgon!

Har alltid fascinerats av det Leeds United som managern Don Revie tog från andradivisionen till nästan tio år av storhet. De blev också symbolen för ett hårdnande fotbollsklimat under 60-talet där en normal match skulle innebära utvisningar på löpande band i dagens fotboll.

Meriterna under Don Revie talar för sig själva:

Segrare i division 2 (andradivisionen, nuvarande The Championship): 1963/64

Ligamästare: 1968/69 samt 1973/74

Ligatvåa: 1964/65, 1965/66, 1969/70, 1970/71, 1971/72

FA-cupmästare: 1972

FA-cupfinalister: 1965, 1970, 1973

Ligacupmästare: 1968

Mässcupmästare: 1968, 1971

Mässcupfinalist: 1967

Europacupfinalist: 1975

Cupvinnarcupfinalist: 1973

Laget bestod av en tätt sammanhållen skara spelare. Utan egon, nästan som en sekt. Lika brutala mot motståndarlagen som lojala mot Leeds. Karaktärer som Zlatan Ibrahimovic hade inte alls funkat enligt Revies filosofi. Sammanhållningen var så stark att när Don Revie blev engelsk förbundskapten 1974, frös laget ut den efterträdande managern Brian Clough och hans värvningar, särskilt John McGovern som följt Clough från klubb till klubb. Det blev bara 44 dagar för Clough, vilket också skildrats i filmen ”That Damned United”. Å andra sidan var värvningen av Clough märklig, då han var Leeds och Revies mest uttalade motståndare och ansåg att alla lagets medaljer var förvärvade genom fusk, vilket han också sa till spelarna.

Det fanns dock flertalet riktigt bra fotbollsspelare i klubben.  Målvakter som Gary Sprake och David Harvey. Backar i toppklass som Paul Reaney, Terry Cooper, Jackie Charlton, Paul Madeley, Trevor Cherry, Gordon McQueen, Frankie Gray och den brutale Norman ”Bite Yer Legs” Hunter. På mittfältet fanns de lika hårdföra som eleganta Johnny Giles och Billy Bremner. Nå, Giles kanske var mer elegant, medan Bremner var den ultimata mittfältsdynamon. Och före Bremner var det Bobby Collins som satte fart på mittfältet och skrämde motståndarna. Yttern Eddie Gray och forwards som Peter Lorimer (med skottet), Allan Clarke, Mick Jones och Joe Jordan. För att nämna några…

Läs mer om Dirty Leeds på Old School Football (Svenska Fans) samt om The Battle of Goodison, en av de smutsigaste matcherna någonsin.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Newcastle, Norwich, minnen och Mirandinha

God morgon!

I helgen är det inte bara Everton och Manchester United som väntar. På söndag beger jag mig tillsammans med äldste sonen till Newcastle för att gå på klassiska St James´ Park. Det råder väl inga illusioner om att livet kommer vara på topp i nordost när Norwich kommer på besök, men det är en arena jag ännu inte varit på och som är ett måste för varje genuint fotbollsintresserad.

För mig är Newcastle laget som på 80-talet värvade Kevin Keegan, David McCreery och Terry McDermott samt fostrade Chris Waddle, Peter Beardsley och Paul Gascoigne. Kanske inte den mest framgångsrika perioden i den anrika klubbens historia, men en tid som ger härliga minnen.

Läs Tippastryktipset.nu:s artikel om Tipsextramatchen mellan Newcastle och Norwich 1984, där visserligen Keegan lämnat, men Waddle och Beardsley fanns på plan.

Se även målen från matchen

Och i Norwich fanns framtida stjärnor som Steve Bruce, Dave Watson och Chris Woods, men också gamla hjältar som Mick Channon och Asa Hartford.

Newcastle lyckades dock med ytterligare en bedrift. De värvade en brasse! Det kanske inte låter så märkvärdigt, men då var det något alldeles extra. Mirandinhas övergång hårdbevakades och hela England såväl som alla fanatiska Tipsextra-tittare skulle nu äntligen få se en brasse dominera engelska ligan. Vi hade alla tagits med storm av det magiska landslaget i VM 1982 som pulvriserade motstånd genom att bara vara sådär makalöst bra. Tyvärr tog allt stopp när ett elegant defensivt spelande Italien avslöjade brassarnas svagheter och Paolo Rossi gjorde hattrick.

Men fram tills dess fick vi njuta av eleganterna Zico och Sokrates. Av hårdskjutande Eder. Av dynamisk elegans a la Falcao. Av den offensiva vänsterbacken Junior (tydligen skyttekung hemma i Brasilien..?). Jag kommer aldrig glömma hur de med hjälp av ren och skär klass kramade musten ur ett rätt starkt Skottland och Sovjet. I VM 1986 gick det inte lika bra, men för många i min generation var 82:orna en sådan där upplevelse man kommer gnata om för sina barnbarn.

Och det är mot den bakgrunden förväntansbilden på stackars Mirandinha var lagd… Den förste brassen som skulle ta engelska ligan med storm. Det gick givetvis inte särskilt bra. Han kom från Palmeiras för dyra pengar 1987 och återvände 1989.

Men… han gjorde faktiskt mål i en Tipsextra-match. Den 4 februari 1989 tog Newcastle emot Liverpool i en match som slutade 2-2. Mirandinha gjorde 1-0 efter två minuter. I samma match gjorde Peter Beardsley ett inhopp för Liverpool mot sin gamla klubb.

Newcastle vs Liverpool

Mål: Mirandinha (2), Ian Rush (15), Frank Pingel (49), John Aldridge (50)

NUFC: Tommy Wright, Kevin Scott, Kenny Sansom, David McCreery, John Anderson, Glenn Roeder, John Hendrie, Frank Pingel, Mirandinha, Liam O Brien, Kevin Brock.

LFC: Bruce Grobbelaar, Gary Ablett, David Burrows, Steve Nicol, Ronnie Whelan, Jan Mölby, Ray Houghton, John Aldridge, Ian Rush, John Barnes, Steve McMahon (Peter Beardsley).

Kommentator: Pelle Nyström

Bifogar även ett reportage om när Mirandinha anlände i september 1987 och hans första match i tröja nummer 9 mot just söndagens motståndare Norwich City. Vi får se dueller mot Steve Bruce och en reporter som jag nog ändå måste säga är väl välvillig och snäll när han beskriver Mirandinhas insats… Dessutom är det Norwich nummer 9 – Wayne Biggins – som stjäl showen. Matchen slutade 1-1.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Stryktipsmatcher vi minns: Everton vs Man U 1995

God morgon!

På lördag befinner jag mig på Goodison Park för att se Everton ta sig an Manchester United. Sannolikt rätt goda förutsättningar för en riktigt bra match. Lagen har ju genom åren haft en hel del duster, ofta också i viktiga matcher som cupfinaler och dylikt.

På Tippastryktipset.nu minns jag en fight mellan Evertons opolerade ”Dogs of War”, tre råbrutala mittfältare vid namn Barry Horne, Joe Parkinson och John Ebbrell, understödda av Duncan Ferguson (då rätt nyligen hemkommen från en fängelsevistelse, Andy Hinchcliffes vänsterfot och Anders Limpars första och enda Tipsextra-match för Everton.

Gästerna bestod av den första (och enligt mig mest magiska generationen) av Sir Alex Fergusons mästarlag. Med två raka ligasegrar bakom sig anlände de till Goodison Park med det kanske hårdaste mittenmittfältet under Sir Alex Ferguson – Roy Keane och Paul Ince. Dusten mot ”Dogs of War” var en njutning för varje ”get in”-ivrande supporter. Lägg därtill oblygt brutala, men också finlirande Brian McClair samt Mark Hughes. Eric Cantona var inte med. Det var strax efter hans berömda Kung Fu-spark.

Som mittbackar ställde United upp med Steve Bruce och Gary Pallister, medan Everton mönstrade David Unsworth och Dave Watson. Killar som skulle sparka av benet av sina mödrar i en korpmatch, om så krävdes för att förhindrade ett mål.

Dessutom en av de allra sista Tipsextra-matcherna, kommenterad av Pelle Nyström.

Tror inte vi kan ställa samma förväntningar på helgens drabbning…

Läs mer på Tippastryktipset.nu

Målet som avgjorde.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


It´s Grim up North

God morgon!

Det är dystert i den nordöstra delen av England. Sunderland och Newcastle trampar allt längre ned i kvicksand. Rivalerna står båda utan en seger och parkerar på näst sista respektive sista plats i tabellen.

Sam Allardyce har i sin nyutkomna biografi konstaterat att han nog borde blivit förbundskapten i England efter Sven- Göran Eriksson som avgick 2006. Han ansåg sig ha meriterna och utan att på något sätt slå sig för bröstet ett naturligt val. Men det blev istället Newcastles nuvarande manager Steve McClaren som fick chansen.

Läs gärna Tippastryktipset.nu:s artikel där det funderas lite till i ämnet.

Livet i Premier League skulle inte vara detsamma utan Newcastle och Sunderland, så varför inte minnas några fina stunder.

Sunderland AFC

Newcastle United

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


När Sunderland AFC fick jubla

God morgon!

Känns som ett gott läge att skänka en tanke till roligare stunder för anrika Sunderland AFC.

Sida vid sida kliver de ut på den berömda gräsmattan. Ljudet från läktarna är öronbedövande. Sunderland och Leeds. I en FA-cupfinal som gått till historien som den kanske största skrällen under efterkrigstiden.

Leeds var regerande FA-cupmästare och ett av de lag som år efter år var med i kampen om titlar. The Mighty Leeds eller The Dirty Leeds, lite beroende på vem man frågade. Ett benhårt, ibland cyniskt lag som byggde sin storhet på en generation spelare med fantastisk sammanhållning. Managern Don Revie ville ha det så och var på den tiden nyskapande med sin inställning som inte lämnade något åt slumpen och där resultat, inställning och kollektivet var ledstjärnor. Det var också ett Leeds som kunde spela fantastisk fotboll och om storhetstiden definieras från mitten av 60-talet fram till 1974, utvecklades laget fotbollsmässigt för att under 70-talet underhålla lika mycket som man var disciplinerade, fysiskt starka och effektiva.

Läs hela artikeln i Old School Football.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.

 


Kevin Sheedy – äntligen möts vi!

God morgon!

So good I did it twice. Det är titeln på Kevin Sheedys biografi. Undertiteln är My Life From Left Field. Sheedy är urtypen av veckans tema. Långsam, dålig i försvarsspelet, kanske till och med lite kantig i rörelsemönstret, men jisses… när han lät vänsterfoten tala! Irländaren var nämligen frisparkskung, assistkung såväl som en hejare på att göra viktiga mål. För om han hade en otymplig kropp som definitivt inte skulle funkat i dagens fotboll, där alla måste vara snabba, så hade han en fantastisk förmåga att anpassa kroppshyddan efter den magiska vänsterfoten.

Ja, jag är Everton-supporter och Sheedy spelade i det mest framgångsrika laget i Evertons historia på 80-talet och kanske är han inte lika känd som killar vid namn Roberto Carlos, men jag hade en VHS-video från Evertons mästarsäsong 1986/87 där han skruvar bollen lika bisarrt fascinerande som Roberto Carlos kunde göra.

Sheedy vann nästan allt med Everton och blev också den första irländaren att göra mål i ett stort mästerskap i VM 1990. Så det är ingen dussinlirare, men betydligt mindre känd än han förtjänar. Idag är han ansvarig för Evertons framgångsrika ungdomsakademi där han för den vackra fotbollen vidare. I mina ögon gjorde han fotbollen vacker.

I helgen åker jag och min äldsta son till Liverpool för att se Everton vs Manchester U, men den stora upplevelsen lär inträffa kvällen innan då Swedish Toffees (Evertons svenska supporterklubb) på en pub som ligger ett stenkast från Goodison Park ska  välkomna Niclas Alexandersson som hedersmedlem, men dessutom kommer Kevin Sheedy att närvara. Kevin Sheedy! När det gäller personer jag önskar träffa innan jag dör så ligger Sheedy före Barack Obama och kanske ett snäpp bakom Bill Clinton, men definitivt topp fem. En gigant! Och jag kommer vara starstruck.

Lär återkomma i ämnet Kevin Sheedy, då han är en äkta representant för traditionen av magiska lirare som hamnade på vänsterkanten. Men denna morgon nöjer jag mig med några klipp, så ni kan få en känsla för denna magiska vänsterfot.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.

So Good I did It Twice, är titeln på Sheedys biografi och det kommer från när han satte en frispark för Everton mot Ipswich i en FA-cupmatch 1984/85. Först slog han in bollen i ena hörnet, men domaren tyckte det var för tidigt, så frisparken gick om och Sheeds lättade in bollen i andra hörnet…

Och så en liten kavalkad.


%d bloggare gillar detta: